I två artiklar följer Nikolas Berg upp tidigare reflektioner kring mångfaldskrisen i omställningsrörelsen. Del 2 av 2.
I del 1 beskrev jag hur mångfaldskrisen i omställningsrörelsen skakat om många av oss. Jag associerade till jordbävningen i Lissabon 1755, en kollektiv kris som ledde till en tro att naturen är illvillig och måste kontrolleras. På samma sätt har mångfaldsprocessen i rörelsen delvis präglats av tolkningar om att kritiken skulle ha byggts på illvilja. Detta har, som jag ser det, stoppat en konstruktiv utveckling. För att läka brustna relationer kan vi ta hjälp av erfarenheterna från sannings- och försoningsprocesser. En början kan vara att förstå kritikens drivkrafter.
De kritiska perspektiven: Fokus på kultur, inte individer eller händelser
Min erfarenhet av de kritiska och utsatta grupper som jag under mångfaldsdebatten lärt känna mer, är att de både är seriösa, välvilliga och insatta i såväl hållbarhetskriser som omställningens principer. Kritiken har samlat olika politiska preferenser, då mångfaldsfrågorna inte är en vänster- eller högerfråga. Jag tror att erfarenheterna av diskriminering gör att dessa grupper är särskilt måna om att inkludera och välkomna alla perspektiv, så länge mångfalden respekteras och sakfrågorna står i centrum (snarare än teorier om kritikernas individuella drivkrafter). Med de kritiska synsätten blir exempelvis cancellering, en sorts exkludering, otänkbar.
Cancelleringsteorin sätter individerna i centrum, medan många diskriminerade har flerhundraåriga perspektiv på sin kamp som rör kulturellt och strukturellt förtryck. Samhällets förtryckande normer har tvingat många att bli synliga i sina identiteter, trots risk för förföljelse och dödshot. Att hävda att dessa personer skulle dra nytta av sin position för att tvinga bort någon de ogillar, är bisarrt och grundlöst. Däremot är det sant att en sådan utsatt situation kan skapa djup otrygghet, då det handlar om liv och död – en helt annan kontext än cancellering. När människor inte upplever sig hörda, såsom varit fallet i mångfaldsdebatten, kan det skapa sorg och besvikelse som kan växa vidare till både upprördhet och ilska. Det är förståeligt om någon i en sådan situation kan känna behov att dra sig tillbaka från sammanhang som känns otrygga.
Som jag och flertalet kritiker ser det har mångfaldsprocessen aldrig handlat om enstaka händelser och individer, utan om kultur. Men för att förstå de försvarsmekanismer som aktiverats kan det vara värdefullt att gå tillbaka till några av de nyckelhändelser som utlöste jordbävningen, liksom missförstånden som uppstod. Vem som initierade händelserna är mindre viktigt, lärandet handlar om den kultur som synliggjordes.
Den första händelsen har varit föremål för omfattande analys: en lokal omställningsfestival som filmades av extremhögerns nyhetssajt. En annan händelse, inte lika uppmärksammad, är upplösningen av nätverket Naturens rättigheter i Sverige. Det skedde på initiativ av de kritiska aktörerna i nätverket, då de upplevde att parterna stod för långt ifrån varandra för att kunna fortsätta tillsammans. Låsningarna uppstod efter missförstånd där försöken att belysa avsaknad av mångfaldskultur uppfattades som underkännande av individ. En i mina ögon saklig och värdigt framförd kritik förväxlades med illvillighet.
En tredje händelse var en artikel om Martin Luther Kings vision ”the beloved community”, där det hävdades att han ville fokusera på likheter och bortse från olikheter. Detta uppfattades av rasifierade grupper som historierevision och ”vitifiering” av King. De menade att han snarare betonade vikten av att först erkänna olikheter och orättvisor, utan att försöka ta genvägen till slutmålet om enhet. I deras ögon legitimerades vitifieringen när artikelförfattaren senare fick Martin Luther King-priset. Dessa tre händelser speglar processen där försöken till konstruktiv kritik misstolkats och avvisats.
Att integrera mångfald: att våga möta kritiken och förändras av den
De kritiska grupperna har tålmodigt stått kvar och gjort sina röster hörda, men upplever att kritiken på många sätt fortsätter ignoreras. Vad kan omställningsrörelsen lära av historiska läkningsprocesser för att på riktigt integrera mångfald och ta vara på allas erfarenheter? Hur kan nyckelaktörer, exempelvis Omställningsnätverket, bidra till läkande, lärande och växande?
Kanske genom att erkänna att arbetet mot förtryck, kolonialism och orättvisor är en förutsättning för omställning – inte något som snabbt kan avklaras för att “världen brinner”. Framsteg har skett, bland annat ökad tydlighet kring att ta avstånd från organiserad högerextremism. Två andra steg som lyfts fram i debatten, är vikten av att ge utsatta grupper tolkningsföreträde samt att vita och privilegierade behöver träda tillbaka för att ge dem plats att påverka. Det är de som har den levda erfarenheten av förtryck och exkludering. Vi klarar inte att utveckla mångfalds- och rättviseperspektiven utan dem. Detta kräver att vi ger upp vår självbild av rörelsen som varm, vidsynt och välkomnande för alla. Själva fasthållandet vid den identiteten har stött bort kritiska röster – den har skorrat falskt i mångas öron. Vi behöver erkänna att vi har problem med att leva som vi lär, istället för att gräva ner oss i ytterligare försvaranden och förklaranden. Samt att vi har mycket att lära om hur exempelvis bakgrund och hudfärg, inte minst vithet, har betydelse i en rasistisk kultur. Att rörelsen är autentisk är viktigare än att försöka låtsas att vi har alla svar.
Framför allt kommer det krävas att våga möta människor med kritiska perspektiv, inte minst personer i utsatta grupper. Att möta och ta emot både ilskan och kritiken och vara villig att beröras och förändras i mötena. Ju tidigare detta görs i denna typ av process, desto större är chansen att den kan utvecklas i konstruktiv riktning. Det kommer krävas en lång resa för att återupprätta tillit och förtroende. Många kritiska röster menar att det har funnits en tendens i Omställningsnätverket att antingen passivt tillåta eller ibland aktivt medverka till att sprida de myter och tolkningar som uppstått i kölvattnet av den ursprungliga jordbävningen. Ett exempel är hur kritiska grupper läxats upp för att inte använda ”rätt ton”. Kanske skulle det vara mer fruktbart för oss vita och privilegierade att reflektera över hur vi lyssnar. En nyckel i sannings- och försoningsprocesser är att tillåta ilskan och alla andra känslor från de som utsatts för förtryck, oavsett vilka uttryck de tar sig, utan tillrättavisanden. Detta kräver mod att möta egna smärtor, att se förtrycket och mörkret inom oss, att låta egna identiteter fullständigt upplösas i mötena med förtryckets effekter och till slut inte veta vilka vi är. Inget mindre efterfrågas. Det är inre omställning i praktiken, där något nytt kan födas. Om vi upplever obehag kan det vara tecken på att vi håller på att lära oss detta, inte på att vi ska kontrollera de som vi upplever utlöser obehaget.
Ytterligare en erfarenhet från läkningsarbete, inte minst kyrkans försoningsprocess gentemot samerna: En ursäkt kan inte följas av ytterligare självrättfärdiganden eller nya anklagelser mot de grupper som utsatts för övergrepp. För oss som är vita och privilegierade kan detta på det inre planet upplevas som en fullständig kapitulation, att klä av oss nakna i våra privilegier. Inte för att diskriminerade grupper har rätt och vita privilegierade har fel. Inte för att någon sitter på sanningen. Utan för att erkänna och ge utrymme till den levda erfarenheten av förtryck, liksom vårt eget ansvar som delaktiga i en rasistisk kultur.
Vi behöver se och erkänna de koloniala och patriarkala strukturer vi är del av. Detta ansvar handlar inte om att vi som individer skuldbeläggs som rasister. Ansvar är motsatsen till skuld och banar väg för verklig läkning och befrielse, en fredskultur. Ansvar är att låta de förtryckta berättelserna höras och uttryckas så länge det är nödvändigt för att möjliggöra läkning. Processen behöver ske på de förtrycktas villkor, utifrån deras behov. På så sätt leder de vägen för allas frigörelse. Det kan vara fruktbart att lyssna till de förtryckta och diskriminerade grupperna som om vi hör Moder jords röst genom dem. Förtrycket har samma källa och bygger på samma tolkningar som lett till att jordens alla invånare berövats sina röster och rättigheter som subjekt. De utsattas röster synliggör förtrycket som bor i oss alla.
Läkning genom mångfaldig samverkan med respekt för olikheter
Sannings- och försoningsprocesser behöver slutligen leda till handling grundad på samverkan mellan de grupper som stått för förtryck och de som blivit förtryckta, i syfte att balansera maktrelationer, undanröja orättvisor och läka sår. Balanseringen kan inte ses som ett möte mellan jämlika parter med samma rätt att kräva förlåtelse, utan det behöver erkännas att det finns ojämlikheter och olikheter i förutsättningarna – oavsett våra individuella övertygelser. Först därefter blir det möjligt att bygga mångfald och se till likheterna. Jag har själv ibland haft privilegiet att gå in i nära möten och samverkan med personer som räknar sig till diskriminerade grupper, däribland andinska urfolk som jag började lära känna genom organisationen Pachamama Alliance. Dessa viktiga erfarenheter har gett mig oerhört mycket lärande. Vi har även kunnat lära av varandra, när vi först satt ord på de kulturella och strukturella skillnader som påverkat relationerna. Det har bidragit till läkning för alla parter. Ibland har det uppstått konflikter som vi arbetat oss igenom. Det har byggt tillit där vi även kunnat se humorn och det fenomen som i den andinska världen kallas ”tinkus” – ett ord som används för både krockar och möten. Som uppvuxen i en svensk konfliktundvikande kultur har detta varit lärorikt för mig.
Arbetet för kollektiv läkning och försoning i den stora livsväven av relationer tar aldrig slut. Detsamma gäller arbetet med att frigöra sig från förtryckande och diskriminerande berättelser, inte minst för oss vita och privilegierade. Det viktiga är att arbetet i rörelsen påbörjas på riktigt, att vi vågar se förtrycket inom oss och höra de utsatta rösterna utan att avfärda dem med hjälp av diverse tolkningar. Det är värdefullt att göra detta medan vi fortfarande kan hjälpas åt att minnas bakgrund och kontext.
Medvetandegörandet blir svårare ju längre tiden går efter att de ohållbara tolkningarna och teorierna började etablera sig och spridas, kanske utlösta av en jordbävning eller andra händelser. Utan ett synliggörande kan teorier som rättfärdigar förtryck och rasism leva vidare i det fördolda. Hur frigörandet kommer gå i omställningsrörelsen är skrivet i stjärnorna. Som delaktig i rörelsens födelse har jag in i det sista hoppats att den vill ta vara på tillfället att integrera kritiken och därigenom lära, läka och växa för att bevara sin relevans. Men kanske behövs två grenar, varav en med tydligare fokus på klimaträttvisa. Just nu är framtiden oviss, men vi som arbetar med omställning vet samtidigt att förändringar kan komma snabbare än vi tror. Det är något vi också kan lära när vi börjar knyta an till jorden och lyssna till ekosystemen.
I grunden rör det sig om att ta ställning för att göra resan. Att se vägen och vara villiga att vandra den. Att möta möjligheten till en rannsaknings- och läkningsprocess blir ytterligare övning i att leva som vi lär. Med inspiration från Black Lives Matter kan det arbetet göras i små lokala basgrupper där vi kan ge varandra modet att provtänka, provsäga och provgöra. Inom ekopedagogiken har vi börjat kalla sådana grupper för jordfredsgrupper, där vi bygger trygga lärmiljöer för att odla fredspraktiker – fredliga relationer till jorden, varandra och oss själva.
Läs även:
Krönika: ”Kan vi inkludera dem som vill exkludera?”
Debatt: ”Omställningsrörelsen bör inkludera dem som exkluderas”
Debatt: ”Miljörelsen ska aldrig legitimisera extremismen”
Debatt: Vem ska bygga broarna när skuggorna växer?”
Krönika: ”Alltför många låtsas som att inget händer”
Krönika: ”Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell”
Debatt: ”Rasismen är en del av miljökrisen”
Mångfald – ett val varje dag
Omställningsrörelsen behöver värna debatten om mångfald
Hur kan vi komma starkare ur mångfaldskrisen del 1
