Klimatkris, förlust av arter och ekosystem, upprustning, demokratikriser och orättvisor kan ses som symptom på den utarmning av biologisk och mänsklig mångfald som idag hotar vår existens. Samtidigt kommer de flesta politiska partier med svar som många gånger visat sig motarbeta mångfalden. De präglas av en nyliberal agenda baserad på marknadslösningar, tekniska innovationer och konsumtionsval – industrimoderna strategier som enligt forskning inte löst problemen utan snarare förstärkt dem genom likriktning, standardisering och monopol. Alltmedan högerextremism sprider fossilbolagens klimatförnekelse, som söker dölja verkliga problem genom att peka ut syndabockar. Då blir redan utsatta grupper dessutom måltavlor för den frustration som uppstår i spåren av ökade klyftor, utarmade lokalsamhällen och plundrade ekosystem. Det är falska svar som ytterligare motverkar mångfald.

I dag behövs nya svar utifrån jordcentrerade synsätt där människan inte är världens härskare utan del av en mångfaldig livsväv av känsliga relationer. Det är en världsbild där den jordliga gemenskapen består av subjekt med rättigheter snarare än objekt att exploatera. En värld som behöver vårdas med omsorg och omtanke, genom samverkan byggd på ömsesidighet och tolerans snarare än ensidig dominans, kontroll och konkurrens. Hoppfulla svar kan hittas i en alltmer medveten byarörelse som bidrar med praktiska erfarenheter av mångfaldens betydelse inom bland annat jord- och skogsbruk, eller av lokal samverkan i exempelvis allmänningar. I mötet med miljörörelsen och sociala rättviserörelsen kan hoppet växa till handling i en bred ”glokal” mångfaldsrörelse – en verklig omställningsrörelse med lokala lösningar på globala kriser och tydliga ställningstaganden för mångfald, inkludering och rättvisa.

En mångfaldsrörelse som svar på kriserna

Föreställ dig en ny freds- och folkbildningsrörelse byggd på styrkan i olikheter där målen om ekologisk, kulturell, socioekonomisk och mänsklig hållbarhet möts i gemensamma visioner. En rörelse som kan bära och sprida berättelsen om en mångfaldig fredskultur, en frigörande berättelse om fred med jorden och mellan folken. Att skapa fred innebär att ställa om från linjär monokultur till cirkulär mångfaldskultur präglad av en stark, kretsloppsbaserad cirkularitet. En omställning där både stad och land behöver frigöra sig från den urbana myten om ständig ekonomisk tillväxt. För detta behövs såväl tydlig politisk styrning som ett brett folkligt deltagande och ledarskap. Miljörörelsen, byarörelsen, rättviserörelsen och andra sociala rörelser behöver lära av och med varandra för att frigöra mänsklig förändringskraft.

Miljörörelsen behöver exempelvis inse att förnybar energi inte är hållbar om den kör över lokala perspektiv. Lokalsamhällen i hela världen har rätt att råda över sin verklighet, i balans med omgivande ekosystem och samhället i stort. Den lokala rådigheten lägger grunden till socioekonomisk rättvisa. På samma sätt är social hållbarhet och mänskliga rättigheter idag omöjligt utan rättigheter för urfolk, småbönder, lokalsamhällen samt inte minst naturens rättigheter. Bygdernas kamp för överlevnad kan bara lyckas om den också tar ställning för såväl ekosystemens överlevnad som mänsklig rättvisa – mot förtryck, rasism, diskriminering och kolonialisering. Framtidens jobb finns i att skydda och restaurera våra relationer till varandra, till världen och ekosystemen. Relationerna kan byggas kring behoven av lokal matproduktion inom de planetära gränserna, som en grön tråd och katalysator för verkligt hållbar, regenerativ och livgivande omställning till hållbarhet i alla dimensioner.

Ett folkligt, mångfaldigt ledarskap för systemskiften

Tillsammanslärandet kan bana väg för systemskiften, kulturell transformation. Ett kulturellt ledarskap kommer inte uppifrån utan nedifrån och inifrån. Det kan växa i nätverk av små lokala lärgemenskaper som skulle kunna kallas jordfredsgrupper. Inspirerade av folkbildning och ekopedagogik blir samtalscirklarna forum för kritisk reflektion och självreflektion – provtänkande som ger mod att omvärdera i det stora. I den omställning som behövs idag hör folkbildning och demokrati till de viktigaste faktorerna. De trygga lärmiljöerna fördjupar rötterna och skapar starka grenverk i form av en hållbar, dynamisk och självorganiserande mångfaldsrörelse. Aktivism rotad i djupt varande. Det blir en rörelse med många röster, inte bara ett fåtal. Där meningsmotsättningar inte är ett problem utan en demokratisk styrka, så länge mångfald respekteras av alla. Tillsammans väver rösterna en dynamisk berättelse som sätter ord på gemensamma längtor men också på såren som uppstått i spåren av förtryckande kulturer och strukturer. På så vis möjliggörs läkande, lärande och växande.

I dag behövs en partipolitiskt obunden valrörelse för hållbar samhällsomvandling, i alla sektorer. Det handlar om att göra val varje dag, inte bara vart fjärde år. Att stå för demokrati, inkludering, solidaritet, rättvisa, tillit och kärlek. För mångfald och hållbarhet. För fred med och på jorden. Erfarenheter kan hämtas från de grupper som idag hotas och förföljs av totalitära och exkluderande ideologier, mångfaldens motsats. Bland dem finns många urfolk, rasifierade, hbtqi-personer, personer med funktionsutmaningar liksom andra diskriminerade som varje dag kämpar för sin rätt att existera, blomstra och utvecklas i sina unika gåvor. Kampen blir uttryck för allas rätt att vara och bidra till världen – allt levandes rätt att vara subjekt och medskapare med egenvärden, inte bara objekt med nyttovärden. Där odlas mångfaldens ledarskap som möjliggör reflekterande över synsätt, normer och privilegier. Som kan inspirera och frigöra allas medledarskap.

Mångfald – omställningsrörelsens själ

Att bevara och återskapa mångfald bygger resiliens och motståndskraft. Vi kan lära av naturens levande, cirkulära och komplexa ekosystem där mångfald blir en säkerhet i förändringstider. Det kanske inte är någon slump att ”enfald” är synonymt med dårskap. En form av dårskap speglas i Poppers paradox som sammanfattar erfarenheter från andra världskrigets kamp mot nazismen: Försöker toleransen att tolerera intoleransen, kommer toleransen till sist att slukas och förintas. Då förstörs mångfalden, omställningsrörelsens själ. Att värna mångfald är att ständigt granska, medvetandegöra och gränssätta intoleransen. Att våga möta den, men samtidigt synliggöra egna värderingar och ställningstaganden. Och minnas att vi är för en vision om jordlig gemenskap där olikheterna berikar helheten. En gemenskap där det exempelvis är självklart att ta emot människor som tvingas fly på grund av krig och klimatförändringar orsakade av västvärldens konsumtionsmissbruk.

Mångfaldskompetens handlar om att omfamna och bejaka komplexitet, bortom snabba lösningar som bara leder till nya problem. Att våga problematisera och ifrågasätta är förhållningssätt som kännetecknar mognad och vuxenblivande. Hur kan vi som mänsklighet växa upp och svara an på omställningsutmaningarna, genom att värna mångfald varje dag? Hur kan vi nyfiket utforska tillsammans, bortom kända svar? Hur kan vi vara en röst för mångkultur och hållbarhet, mot monokulturer? Kan mångkulturella samhällen bygga immunitet som genomskådar förenklade budskap om söndrande och härskande där grupper ställs mot varandra? Och kan vi på så sätt förhindra fortsatt invasion, kolonialisering och överexploatering av lokala samhällen och ekosystem världen över?

Mångfald är ett svar som gynnar alla. Gör valet i dag och alla dagar!

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.