I början av året, efter veckor av gråa och mörka dagar, bestämde jag mig till slut för att dela den för att pigga upp mig lite. Den lilla filmen från vår Hylla myllan-festival i somras. I fem år har superlokala Omställning Nordöstra Ingarö arrangerat ett evenemang för att uppmärksamma matjorden och platsen vi bor på. Vi brukar ha kompostkurs, kretsloppsmeditation, kanske någon föreläsning, plantbyte, biokolning… och så pub förstås. I år frågade Jesper om han fick filma. Jag hade i flera år tänkt att Hylla myllan är en skoj modell som kan kopieras av fler, men frågan krävde ändå ett visst övervägande. Jesper är nämligen redaktör på Exakt 24, en webbkanal som ”vill konkurrera ut etablissemangets förljugna kanaler” och vars ansvariga utgivare heter Erik Almqvist, tidigare riksdagsman för SD och mest känd i samband med ett järnrör. Jesper ville göra ett feelgood-reportage om omställningsrörelsen. Ville jag verkligen ha Hylla myllan i den kanalen?
Ju längre jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Och det blev ett fint reportage, med hönor och dassvisning och äppelmustning på lagårdsbacken. Men jag väntade ändå med att dela klippet tills jag hade tid och ork att möta diskussionen om varför jag är med i en film som kommenteras av konton med namn som Swedes Are White och NWO archaeology, vilka bland annat är nöjda med färgen på människorna i klippet. Den upprörda diskussion som jag med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot på sociala medier uteblev, men för mig väckte processen frågor som jag också vill dela.
Filmklippet ifråga hade varit det näst mest sedda på Omställningsnätverkets youtubekanal, om det hade legat där. Omställningsrörelsen är en liten rörelse. En bäck jämfört med flodvågorna av andra systemkritiska samtidsrörelser. De främlingsfientliga rörelserna, där många tror att en illasinnad konspiration styr världen, når flera hundra gånger så många. Om vi menar allvar med omställningen borde vi med andra ord vara intresserade av att nå dessa människor, som också tvivlar på systemets förmåga att ta hand om deras behov.
En anledning till att människor vänder sig mot varandra och till rörelser som präglas av polarisering och vi-och-dom tänkande är att de är oroliga. Vid tillväxtens slut finns det goda skäl till oro, även om den riktas åt håll som inte alltid är så trevliga eller konstruktiva. Finns det något bättre sätt att hantera oron och frustrationen som ligger under det pyrande hatet och misstron, än att jobba med lokal omställning? Jag tror inte det. Är det möjligt att kanalisera den i mer konstruktiv riktning, för lokal matproduktion exempelvis? De som idag sitter ensamma i sina kaninhål framför skärmen och snickrar på en berättelse där de själva är maktlösa och där allt är någon annans fel, går det att engagera dem i något betydligt skitigare och svettigare? Något som kan fylla verkliga behov av såväl mat som gemenskap, egenmakt och tillhörighet?
Den stora frågan för omställare är i så fall huruvida vi kan gå bortom det vi-och-dom-tänkande som fyller kommentarsfälten idag. Det som säger att vi är bättre än dem, har förstått mer än dem, är mer upplysta och solidariska. Orkar vi lyssna på dem som har helt andra värderingar än vi? Är det möjligt att förenas i ett produktivt görande för att gemensamt bygga resiliens, trots att vi har olika syn på världen? Kan Sverigedemokrater vara omställare? Går det att inkludera dem som vill exkludera?
Strax efter Hylla myllan fick jag ett meddelande från en av mina äldsta omställningskompisar. Hon berättade att hennes mamma gått med i Alternativ för Sverige, efter att ha trasslat in sig i konspirationsteorier som bottnar i motvilja mot medicinindustrin.
”Jag blev arg. Vi bråkade”, skrev min vän. ”Till slut medgav hon att hon inte mår bra av detta. Att hon känner sig förtvivlad och ensam. Att hon längtar efter landet och sammanhang och att odla. Och att hon hade sett en film om Hylla myllan på Exakt24 och börjat gråta för det är det där hon längtar efter. Jag har alltid tänkt att när omställningen möter fascismen kan nåt läka och lossna. Idag känns det mer än nånsin så.”
Den där längtan efter sammanhang och mening. Ibland är den väl dold under många lager av rädsla, ilska och separation. Men det är på den omställningen måste bygga. Det är den vi behöver leta efter.
Potatisuppropet var det roligaste under 2020. Ska vi göra det igen?
Sveaskogs härjningar i Sapmi.
