I början av året, efter veckor av gråa och mörka dagar, bestämde jag mig till slut för att dela den för att pigga upp mig lite. Den lilla filmen från vår Hylla myllan-festival i somras. I fem år har superlokala Omställning Nordöstra Ingarö arrangerat ett evenemang för att uppmärksamma matjorden och platsen vi bor på. Vi brukar ha kompostkurs, kretsloppsmeditation, kanske någon föreläsning, plantbyte, biokolning… och så pub förstås. I år frågade Jesper om han fick filma. Jag hade i flera år tänkt att Hylla myllan är en skoj modell som kan kopieras av fler, men frågan krävde ändå ett visst övervägande.  Jesper är nämligen redaktör på Exakt 24, en webbkanal som ”vill konkurrera ut etablissemangets förljugna kanaler” och vars ansvariga utgivare heter Erik Almqvist, tidigare riksdagsman för SD och mest känd i samband med ett järnrör. Jesper ville göra ett feelgood-reportage om omställningsrörelsen. Ville jag verkligen ha Hylla myllan i den kanalen?

Ju längre jag tänkte på det, desto mer rätt kändes det. Och det blev ett fint reportage, med hönor och dassvisning och äppelmustning på lagårdsbacken. Men jag väntade ändå med att dela klippet tills jag hade tid och ork att möta diskussionen om varför jag är med i en film som kommenteras av konton med namn som Swedes Are White och NWO archaeology, vilka bland annat är nöjda med färgen på människorna i klippet. Den upprörda diskussion som jag med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot på sociala medier uteblev, men för mig väckte processen frågor som jag också vill dela.

Filmklippet ifråga hade varit det näst mest sedda på Omställningsnätverkets youtubekanal, om det hade legat där. Omställningsrörelsen är en liten rörelse. En bäck jämfört med flodvågorna av andra systemkritiska samtidsrörelser. De främlingsfientliga rörelserna, där många tror att en illasinnad konspiration styr världen, når flera hundra gånger så många. Om vi menar allvar med omställningen borde vi med andra ord vara intresserade av att nå dessa människor, som också tvivlar på systemets förmåga att ta hand om deras behov.

En anledning till att människor vänder sig mot varandra och till rörelser som präglas av polarisering och vi-och-dom tänkande är att de är oroliga. Vid tillväxtens slut finns det goda skäl till oro, även om den riktas åt håll som inte alltid är så trevliga eller konstruktiva. Finns det något bättre sätt att hantera oron och frustrationen som ligger under det pyrande hatet och misstron, än att jobba med lokal omställning? Jag tror inte det. Är det möjligt att kanalisera den i mer konstruktiv riktning, för lokal matproduktion exempelvis? De som idag sitter ensamma i sina kaninhål framför skärmen och snickrar på en berättelse där de själva är maktlösa och där allt är någon annans fel, går det att engagera dem i något betydligt skitigare och svettigare? Något som kan fylla verkliga behov av såväl mat som gemenskap, egenmakt och tillhörighet?

Den stora frågan för omställare är i så fall huruvida vi kan gå bortom det vi-och-dom-tänkande som fyller kommentarsfälten idag. Det som säger att vi är bättre än dem, har förstått mer än dem, är mer upplysta och solidariska. Orkar vi lyssna på dem som har helt andra värderingar än vi? Är det möjligt att förenas i ett produktivt görande för att gemensamt bygga resiliens, trots att vi har olika syn på världen? Kan Sverigedemokrater vara omställare? Går det att inkludera dem som vill exkludera?

Strax efter Hylla myllan fick jag ett meddelande från en av mina äldsta omställningskompisar. Hon berättade att hennes mamma gått med i Alternativ för Sverige, efter att ha trasslat in sig i konspirationsteorier som bottnar i motvilja mot medicinindustrin.

”Jag blev arg. Vi bråkade”, skrev min vän. ”Till slut medgav hon att hon inte mår bra av detta. Att hon känner sig förtvivlad och ensam. Att hon längtar efter landet och sammanhang och att odla. Och att hon hade sett en film om Hylla myllan på Exakt24 och börjat gråta för det är det där hon längtar efter. Jag har alltid tänkt att när omställningen möter fascismen kan nåt läka och lossna. Idag känns det mer än nånsin så.”

Den där längtan efter sammanhang och mening. Ibland är den väl dold under många lager av rädsla, ilska och separation. Men det är på den omställningen måste bygga. Det är den vi behöver leta efter.

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.