Krönika

Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell

På den tiden jag pluggade biologi utforskades genetikens möjligheter som bäst. Det haussade projektet att kartlägga hela det mänskliga genomet pågick för fullt. Ett seminarium i de ståtliga salarna hos Kungliga Vetenskapsakademien behandlade mänskliga raser ur ett genetiskt perspektiv. Jag minns den påtagliga lättnaden jag kände av den tydliga slutsatsen från genetikerna: det är inte relevant att tala om raser inom arten Människa.

Så skönt, tänkte jag, det förskräckliga kapitlet i historien kan avslutas nu! Mina förhoppningar har förstås kommit på skam. Rasismen har inte upphört för att vetenskapen visar att den är grundlös, den diskriminering baserad på rastillhörighet som samma vetenskap tidigare ägnat sig åt. Nu talar vi istället om”rasifiering”, hur föreställningar om människor baserade på fördomar om ursprung leder till strukturell diskriminering. Black Lives Matter-rörelsen innebär att denna inte längre kan ignoreras.

Frågan är vad vi gör åt den? Jag har inte hittat någon som har mer att säga om det än Martin Luther King. Under de sista åren av hans – allt för korta – liv utforskade han en ny slags revolution. Han började se samhällets problem som mer komplexa än att de kunde lösas av medborgarrättsrörelsens krav på lika rättigheter. Den verkliga frågan är en genomgripande omställning av samhället, menade han och utvecklade en global vision: The Beloved Community. Ett samhälle där fred och rättvisa råder och människor förmår dela på Jordens rikedom. Där vi bedömer varandra efter personlighet, inte hudfärg.

”En olycklig sak med Black Power är att det ger ras prioritet vid en tidpunkt när effekterna av automatiseringen och andra krafter har gjort frågan om ekonomi fundamental för svarta såväl som vita” sa han. Han avvisade bestämt, med nästan profetisk relevans för vår tid av skärmar och algoritmer, den ”teknologins diktatur” som förminskar människor genom att de förlorar sin upplevelse av delaktighet. ”Vi måste snabbt påbörja skiftet från ett ’sak-orienterat’ samhälle till ett ’person-orienterat’ samhälle. När maskiner och datorer, vinstmotiv och äganderätt anses viktigare än människor, så kan aldrig … rasism, materialism och militarism besegras.”

Det är inte som att de problem MLK uppfattade har löst sig, tvärtom. Automatiseringens makt över våra liv har sedan hans tid nått en nivå jag tror att han skulle ha svårt att föreställa sig. En av åtta amerikaner är beroende av matkuponger från staten. I Sverige ökar klyftorna sedan 80-talet. Även om diskriminering baserad på ras är ett oacceptabelt faktum, så innebär varje annan strävan än att mötas på lika villkor som människor en återvändsgränd. En mycket farlig sådan i en tid då den ständiga ökningen av resursanvändning som vi byggt vårt samhällssystem på upphör (en faktor MLK nog inte räknade med). Ras som utgångspunkt för rättvisa gör att vi fokuserar på skillnader istället för likheter. Det leder inte till The Beloved Community.

MLK fick kritik av sin egen rörelse för sin försonande vision, bland annat från aktivisten Grace Lee Boggs som arbetade parallellt med både honom och Malcolm X. Hon tyckte att den var naiv och sentimental: ”de flesta radikaler, även jag, uppfattade revolutionär kamp som ett uppror, ett maktövertagande från de förtryckta av förtryckarna, av offren från skurkarna”. Men Boggs tänkte om och arbetade under senare delen av sitt liv (hon blev 100 år!) på gräsrotsnivå för att förverkliga the Beloved Community i sin hemstad Detroit.

”Detta är vad verkliga revolutioner handlar om. De handlar om att omvärdera våra relationer med varandra, till Jorden och till världen; om att skapa ett nytt samhälle i de platser och rum som lämnas vakanta då det gamla sönderfaller; om hopp, inte förtvivlan; om att säga ja till livet och nej till krig; om att hitta modet att älska och bry sig om världens folk som vi älskar och bryr oss om våra egna familjer.”

The Beloved Community är fortfarande en fantastiskt inspirerande, storslagen vision. Kan vi tillsammans, med våra olika erfarenheter och perspektiv, föreställa oss och arbeta för ett rättvist samhälle med lika möjligheter för alla? Det kommer att kräva en kvalitativ förändring i våra själar, liksom en kvantitativ förändring i våra liv, sa MLK. 
Power with, not power over.

Vi är inte där ännu.

Krönika

Att kräva att någon säger allt eller inget är enbart ett sätt att tysta

”Jag vill understryka det egna ansvaret som var och en som idag befinner sig inne i Gaza själv har.”

Citatet är Tobias Billströms, och det påstås handla om regeringens inställning till de svenskar som sitter fast hos familj eller vänner, under Israels bomber.

Det är en motbjudande uppvisning i arrogans. Men det stannar tyvärr inte där. Citatet beskriver egentligen obehagligt väl regeringens politik mot alla som är instängda i världens största utomhusfängelse: Skyll er själva för att ni är födda där.

En miljon i Gaza, 40 procent av befolkningen, är under 40 år. 10 000 rapporteras döda, varav 4000 barn. Den svenska regeringen vill understryka deras eget ansvar för att vara födda på fel plats.

FN kräver ett omedelbart eldupphör. Men Sverige la ner sin röst när frågan skulle avgöras. Medan Macron kräver ett stopp för bombningarna säger Kristersson att han inte vill ”sätta sig till doms”. Skyll er själva, medmänniskor i Gaza.

Enligt WHO har 230 attacker träffat vårdinrättningar. Nästan hälften av sjukhusen är utslagna. Läkare utan Gränser rapporterar att bristen på bränsle och el är en ”dödsdom” för många patienter, ”till exempel spädbarn i kuvöser”. Den svenska regeringen vill understryka spädbarnens eget ansvar.

Man behöver inte ta de starkaste orden i sin mun. Det har andra redan gjort. FN:s expertgrupp skriver i att mot bakgrund av ”uttalanden från israeliska politiska ledare … i kombination med militära ingripanden … finns det risk för folkmord på palestinierna”. Att brott mot krigets lagar pågår är uppenbart för alla som kan se. Men Billström talar om proportionalitet.

Kanske handlar det om vapen. I oktober skrev Billströms Försvarsmakt under ett avtal med det största israeliska vapenföretaget Elbit Systems, nu med kontor i Göteborg. Medan bomberna föll över Gaza lovades 1,7 miljarder skattekronor till Elbit. Bolaget sysslar med drönare och övervakning, huvudsakligen till samma krigsmakt som nu begår folkrättsbrotten. Produkterna de säljer lovas vara ”stridstestade”. Men de som ofrivilligt blir testpersoner måste skylla sig själva.

Den svenska regeringen blundar, och kritiken borde vara öronbedövande. Istället hörs mest kritik mot de som faktiskt säger någonting alls.

Det är som att det införts en ny regel i debatten. Den som säger något om mördandet av palestinier, måste säga allt annat samtidigt. Varför kritiserar du Israels ockupation och bomber, men säger inget om Hamas? Varför kräver du eldupphör, men säger inte samtidigt att gisslan ska friges? Varför pratar du om palestiniernas lidande, men inget om de många bortglömda konflikterna i Afrika?

Jag har lite svårt för det där.

Jag kräver självklart att de som hålls gisslan hos Hamas ska friges. Det finns inte ord nog att fördöma Hamas vedervärdiga terrorattack. Jag håller med alla som säger det. Jag kräver inte ens av dem att säga något annat samtidigt. Vi kan vara oense om annat, men vi är eniga om detta.

På samma sätt kan man kräva ett stopp för bomberna, att inga fler barn i Palestina ska dödas, utan att samtidigt säga något mer.

Att kräva att någon säger allt eller inget, är enbart ett sätt att tysta.

Det kan kännas som ett krav på balans, men det blir ett relativiserande. Hamas terror var terror och fel alldeles oavsett Israels ockupationspolitik. Och på samma sätt är Israels bomber mot civila fel, alldeles oavsett hur Hamas agerar. Palestinas barns överlevnad ska inte vara avhängigt hur männen som styr Hamas resonerar. Den enda rimliga linjen är att vilja upprätthålla mänskliga rättigheter och den internationella rättsordningen, oavsett vem som begår brotten.

En bortsprängd arm, ett raserat hem eller ett förlorat barn känns likadant i en människa, oavsett religion eller medborgarskap. Sorgen och frustrationen kan nyttjas av maktrusiga män, oavsett vilken sida en gräns någon bor på. Ansvaret faller tungt på oss som inte befinner oss mitt i elden och hatet att inte vända bort blicken, inte ge utrymme för rasism mot judar eller muslimer att växa i konfliktens spår, inte släppa på principerna, inte göra det enkelt för oss. Tobias Billström talar gärna om andras ansvar. Men han verkar inte särskilt intresserad av att ta något själv.

Krönika

Kan man driva nedrustningspolitik i Nato?

Under hösten arbetar vi på tankesmedjan Cogito med fredsfrågan – närmare bestämt om hur vi ska förhålla oss till det stundande svenska Nato-medlemskapet. Det förvånar kanske en del som tror att gröna tankesmedjor bara sysslar med miljöfrågor. Men fredsfrågan har alltid varit central för den gröna rörelsen.

I och med att Turkiet nu verkar släppa på sitt motstånd mot det svenska medlemskapet blir det alltmer sannolikt att även Sverige snart är medlem. Hur ska progressiva partier förhålla sig till det? Bör man kräva ett utträde? Eller försöka påverka Nato? Går det ens att göra som progressiv rörelse?
Bland gröna i länder som redan är med i Nato är det få partier som kräver ett utträde. Strategin har istället varit att försöka påverka alliansen inifrån, oavsett hur man i grunden ser på militäralliansen.

Men för att detta ska lyckas betonar många gröna behovet av bättre samordning mellan progressiva aktörer. Regelbunden samordning, särskilt inför Natos toppmöten och att skapa en gemensam grupp inom Natos parlamentariska församling skulle kunna göra stor skillnad. Just en sådan samordning bidrog exempelvis till att flera Nato-länder stod kvar i sitt motstånd mot Irak-kriget.

Gröna skulle inom ramen för Nato kunna verka för en bredare syn på försvarspolitik som inkluderar mänsklig säkerhet i stort, inte bara att skydda statens gränser. Att lyfta in klimatfrågans påverkan på säkerheten vore en naturlig sådan uppgift och att stärka det civila försvaret.

Ur ett fredsperspektiv vore dock den viktigaste prioriteringen att fortsätta arbetet i en fråga som präglat den gröna rörelsen sedan starten – arbetet för kärnvapennedrustning. Ett sådant arbete skulle skaka om det rådande militära paradigmet i grunden. Om Sverige ändå ska in i Nato, bör man ta chansen att driva frågan framåt.

Den gröna rörelsen, ofta förlöjligad för sin naiva idealism, finner sig här i en fördelaktig position. Genom att förespråka ett kärnvapenfritt Europa förändras villkoren för försvarspolitiken och rörelsen hittar en fråga att samlas kring, som har brett stöd.

Risken att bli utskrattad av de andra är förstås överhängande – det lär bli en frontalkrock med den nakna realismen i global politik. Ändå är det just här de gröna måste placera sin flagga. Ska vi vara med i Nato, en allians smidd i det kalla krigets smältdegel, bör vi protestera mot arvet från kärnvapenkapplöpningen. En grön position kan aldrig vara att kollektiv säkerhet uppnås genom hotet om ömsesidig förintelse.

De gröna måste lobba för att Nato omvandlas till ett forum för ärliga och öppna diskussioner om hur detta kan gå till. Detta är inte en uppmaning till naivitet; det är en uppmaning till modig realism. Genom att trycka på för att alla medlemsstater ska ratificera och följa Icke-spridningsavtalet (NPT), kan villkoren för global säkerhet förändras i grunden. Att förespråka en ”No First Use”-policy vore ett bra första steg.

Att montera ner den rädslans doktrin som har överskuggat global politik i årtionden är en monumental uppgift. Men finns någon rörelse som är bättre skickad att påbörja den?

I Syre skrev Birger Schlaug tidigare en krönika om att han utropade sin tomt till en kärnvapenfri zon. En bra början tycker jag. Men om Sverige nu ändå ska gå med i Nato bör vi ha högre ambitioner än så.