Hur kan vi komma starkare ur mångfaldskrisen?

Som vit och privilegierad kan jag uppleva att jag, trots många års erfarenheter, endast står i början av mångfaldslärandet. Mitt kanske viktigaste lärande kommer från att ha levt tillsammans med en mörkhyad kvinna under 17 år, då jag ofta fick uppleva den dolda rasismen i vår kultur. 2010 började jag engagera mig djupare i klimaträttvisa genom den internationella organisationen Pachamama Alliance med rötter i urfolksperspektiv. På senare tid har jag bland annat inspirerats av boken Vit skörhet av Robin DiAngelo. Jag har även lärt mig mycket av de senaste årens mångfaldsdebatt, där jag ibland bidragit med kritiska perspektiv. Själva begreppet kritik kan behöva reflekteras kring. Detta har ibland missuppfattats i rörelsen vilket försvårat möjligheterna att integrera kritiken. Här åsyftar jag inte eventuella oseriösa burop från åskådare utanför planen, utan aktiva och ansvariga medskapare i omställningen som med utgångspunkt i sakfrågor söker bidra med kritiska förhållningssätt – det vill säga medveten reflektion och självreflektion. Dessa perspektiv har i mina ögon utgjort en absolut majoritet av de kritiska rösterna.

Så var befinner vi oss idag på denna långa kollektiva och individuella lärresa? För två år sedan publicerade Landets fria sitt temanummer om mångfaldsfrågorna i omställningsrörelsen. Snart firar föreningen Omställningsnätverket sitt tioårsjubileum. I mina egna försök att få perspektiv blickar jag tillbaka på när föreningen föddes i slutet av 2013. Då fick jag privilegiet att under ett skede fungera som något av en barnmorska för processen. Den var delvis smärtsam och konfliktfylld för många, då den innebar att en grupp bröt sig ur Hela Sverige ska leva – rörelsens tidigare organisatoriska hemvist. Idag ser jag återigen hur rörelsen kämpar, denna gång för att integrera större mångfaldsperspektiv – en spegling av vår tid som även pekar på behovet att värna demokratin. Jag kan känna igen min egen individuella resa i det kollektiva lärande som rörelsen brottas med. I en sådan process behövs stor medkänsla med alla berörda. Spänningsfält och konflikter är allt lärandes moder, om vi lyckas hitta konstruktiva förhållningssätt. Debatt och kritik är nödvändiga ingredienser i en demokrati, men hur kan vi läka, lära och växa tillsammans?

Lärande och läkande krishantering – historiska erfarenheter

Ett historiskt sammanhang som kan ge vägledning är de sannings- och försoningsprocesser som ägt rum i världen sedan den första i Sydafrika i slutet av 1990-talet, efter apartheids upphörande. Ett annat och mer oväntat sammanhang tar avstamp i den stora jordbävningen i Lissabon 1755. Dessa till synes vitt skilda erfarenheter pekar åt samma håll: Läkning är relationellt arbete. Att hantera konflikter och skapa varaktig fred handlar alltid om att läka relationer. Ur ett holistiskt omställningsperspektiv kan den ohållbara utvecklingen i hela vårt samhälle ses som en effekt av brustna relationer och förlorad anknytning: Till resten av naturen, till världen omkring oss, till varandra och de platser där vi kunde knyta an till marken, samt till oss själva. Vid närmare analys går det att peka på händelser där tilliten i relationerna brast, på grund av våra tolkningar av vad som skedde. Ibland fanns det fog för tolkningarna, ibland inte. Det är värdefullt att lyfta dessa händelser som del av medvetandegörandet för att skapa fred med jorden, varandra och oss själva.

Hur läkningsarbetet kan se ut efter en naturkatastrof är kanske inte lika uppenbart som efter en konflikt mellan människor, där det ofta handlar om maktrelationer. Jordbävningen i Lissabon är ett exempel på vad som kan ske när det relationella läkningsarbetet uteblir. Händelsen har haft stor påverkan på mänsklighetens kollektiva tänkande när det gäller relationen till våra livsmiljöer och de ekosystem vi är del av. Den spred chockvågor över Europa och ledde till slutsatsen att vi varken kan lita på Gud eller naturen, utan att vi människor måste lära oss kontrollera jorden av egen kraft. Det gav grogrund till upplysningen och den industrimoderna revolutionen, vägledd av vetenskapen. Det är en utveckling som fört med sig mycket gott, men samtidigt skapat ohållbara konsekvenser på grund av den västliga strävan att härska och dominera resten av världen. Detta beteende har rättfärdigats genom en mängd myter med rötter i samma antagande: Naturen är illvillig. En myt som skapat förtryckande mekanismer gentemot både jord och människor.

I dag pågår arbete på många håll för att läka dessa brustna relationer. En viktig aspekt är rättighetstänkandet, som med utgångspunkt i mänskliga rättigheter lär oss att gå från objektifiering till subjektifiering. Naturens rättigheter erkänner resten av naturen som eget subjekt. Ekopedagogiken kopplar samman naturens rättigheter med människans. Liknande ambitioner finns i ekopsykologi, ekofilosofi och ekoteologi. Svenska kyrkan är exempel på en organisation som deltar i läkningsarbetet genom bland annat försonings- och förlåtelseprocessen i förhållande till det samiska folket. Biskopsbrevet om klimatet 2019 kan läsas som ett sökande efter försoning med Gud och hela skapelsen, genom synsätt som kan lägga grunden till mer hållbara mänskliga praktiker. Här kallas omställningen för ekologisk omvändelse. Detta inkluderar en omvärdering av människans roll i skapelsen, från härskare till medskapare. Även om många utmaningar återstår, inte minst vad gäller kyrkans skogar, finns en tydlig vilja.

Omställningsrörelsens utmaning att läka mångfaldskrisen

Omställningsrörelsen har ett särskilt ansvar i läkningsarbetet. Den har länge försökt ta ett helhetsgrepp om de utmaningar som omställningen innebär, och utforskat principerna för omställning. Ett självklart fokus i rörelsen har varit att försöka bidra till att läka de relationer som havererat, genom yttre och inre omställning. Arbetet bygger på principer som bland annat hämtat inspiration från tolvstegsrörelsen, där det finns insikt i hur brustna relationer kan leda till missbruk. I detta ljus blir omställningen till hållbarhet ett sätt att läka missbruket av jorden och alla dess invånare, ett missbruk som bland annat gestaltats i sjuklig överkonsumtion, orättvisor och koloniala maktstrukturer. En annan inspirationskälla är permakulturens holistiska principer som handlar om hållbara och rättvisa relationer – fred med jorden och mellan människor.

Omställningsrörelsen har de senaste åren mött kritik för bristande hantering av frågor som rör rättvisa, inkludering och mångfald. Internationellt har behoven ofta hanterats konstruktivt, medan jag uppfattar att rörelsen i Sverige ännu inte börjat ta till sig kritiken på allvar. Det har varit en omskakande process som kan liknas vid en sorts kollektiv, känslomässig jordbävning. För många handlade chocken om storleken och intensiteten i kritiken, efter att ha varit vana vid en relativt lugn och harmonisk samarbetsanda. Chocken kan ha bidragit till att det drogs förhastade slutsatser om krisens orsaker, precis som efter Lissabon. För att möjliggöra läkning behöver missförstånden synliggöras. En central missuppfattning var att krisen skulle ha orsakats av enskilda händelser och personer, men med kritiska ögon var dessa bara utlösande faktorer som synliggjorde underliggande dilemman – vita fläckar på omställningskartan. Kontexten för hela mångfaldskrisen i rörelsen har enligt de kritiska rösterna snarare handlat om en underliggande kultur som gjort att rörelsen haft svårt att leva upp till sina ideal vad gäller mångfald.

Mångfald är i teorin ett centralt begrepp för omställningsrörelsen, men i praktiken möter vi samma komplexa utmaningar som resten av samhället när det gäller att på allvar integrera mångfaldskultur. Ett vanligt missförstånd i början av en sådan integreringsprocess, är tron att kritiken skulle peka ut individer som rasister eller ifrågasätta deras vandel. Det beror på att vi som vita och privilegierade är så marinerade i den individualistiska kulturen att vi inte förmår höra något annat. Det missförståndet kan utlösa ett aggressivt försvar av de värden som vi tror hotas. I värsta fall kan sådana reaktioner leda till att hela processen stannar av, i avsaknad av genuina möten.

Förhoppningsvis kommer inte detta ske, även om vår kollektiva självbild som rörelse har fått sig en rejäl törn. Sådant kan dock vara positivt, vi behöver alla utmana gamla identiteter för att ställa om. Hur rörelsen utvecklas i framtiden beror på hur vi tillsammans lyckas möta och integrera kritiken. Kommer den fortsätta att stötas bort eller kan det ske möten?

Myter och tolkningar som kan hindra integrering av mångfald

Tolkningarna i chocken efter den kritiska vågen har många likheter med tolkningarna efter Lissabon-chocken, då naturen framställdes som allt annat än välvillig. Det blev en grund för separationen från vårt jordliga hem. På motsvarande sätt tycks försvaret mot kritiken som skakade omställningsrörelsen ha byggts på slutsatsen att kritikerna måste ha utgått från en grundläggande illvilja. Denna tolkning har sedan legat till grund för en lång rad teorier för att förklara illvilligheten, teorier som i tidigare inlägg benämnts försvarsmekanismer: Kritiska grupper, inklusive de utsatta grupper som lett kritiken, har vid olika tillfällen framställts som polariserande, drivna av maktbegär eller personliga aversioner, eller helt enkelt okunniga om de globala kriserna och omställningens grundprinciper. Olika psykologiska och pedagogiska begrepp har använts för att förklara deras beteenden. Det går att förstå och ha medkänsla med tolkningar som görs i chock. Samtidigt är det viktigt att belysa effekterna av handlingar som baserats på dessa tolkningar. Det är ett första steg mot läkning i relationerna. Det behöver också erkännas att alla parter har rätt att definiera sig själva som subjekt. Att bli påtvingad olika tolkningar av den egna personen blir en form av osynliggörande, en härskarteknik.

En tolkning som växt fram på senare tid bygger på en teori som kallas cancellering. Teorin sprids av exempelvis nyliberala kretsar och associerade tänkare såsom Jordan B. Peterson. Han har blivit omtalad för att rasa mot sociala rättviserörelser, förneka förtryckande strukturer, attackera transidentiteter samt agera som klimatförnekarnas nya ansikte. Med utgångspunkt i cancelleringsteorin har kritiska grupper ibland liknats vid en vänstermobb eller feminister som påståtts dra nytta av sina utsatta positioner för att driva igenom sina sanningar och tvinga bort eller “cancellera” individer från rörelsen. En kritik mot teorin går ut på att vi som är vita och privilegierade kan använda den som ännu en försvarsmekanism. Det går till så att vi framställer oss själva som offer för de kritiska och utsatta gruppernas ilska. Följden blir då att vi osynliggör kritikens innehåll. Samtidigt förstorar vi vår egen roll, i tron att dessa gruppers engagemang handlar om oss som personer. Detta försvårar en djupare förståelse för mångfaldsdebattens kontext, då den fragmenteras och kan tyckas gälla enskilda händelser och individer istället för en exkluderande kultur. Myten om individualism är ett stort hinder för att förstå rasism, som Robin Diangelo skriver i Vit Skörhet. Även myten om objektivitet, som får oss att försöka framstå som genomgoda och opartiska gentemot vår kulturella prägling. Tillsammans bygger myterna en ofta osynlig rasistisk kultur som försvarar skeva självbilder och förväxlar kritik med illvilja.

Att läkning är möjlig har visat sig i bland annat sannings- och försoningsprocesser. Det behövs arbete med kontexten bakom de orättvisa relationerna, hur förtrycket uppkommit, kritikens utgångspunkter liksom våra egna roller. Framför allt är det viktigt att möta utsatta grupper och låta dem leda läkningsarbetet genom sina berättelser. I nästa del prövar jag att översätta erfarenheterna till mångfaldsprocessen i omställningsrörelsen. Samt belysa hur drivkraften för den seriösa kritiken ända från början varit omtanke. Kärlek stryker inte alltid medhårs. Ibland har den varit tydlig och gränssättande, men alltid välvillig till den rörelse som vi alla är del av.

Läs fortsättningen i del 2.

Läs även:

Krönika: ”Kan vi inkludera dem som vill exkludera?”
Debatt: ”Omställningsrörelsen bör inkludera dem som exkluderas”
Debatt: ”Miljörelsen ska aldrig legitimisera extremismen”
Debatt: Vem ska bygga broarna när skuggorna växer?”
Krönika: ”Alltför många låtsas som att inget händer”
Krönika: ”Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell”
Debatt: ”Rasismen är en del av miljökrisen”
Mångfald – ett val varje dag
Omställningsrörelsen behöver värna debatten om mångfald