Krönika

Alltför många låtsas som att inget händer

Det finns ett talesätt på spanska som lyder ”hacerse el sueco” och som kan översättas till ”att göra sig svensk”. Innebörden i det är att en ska titta åt ett annat håll när något en inte vill kopplas ihop med pågår. Kring dess ursprung finns det flera versioner, varav en hänvisar till tiden då Sverige sade sig vara neutralt men lät nazitågen passera landet, samtidigt som man förbjöd Tysklandskritiska medier och spärrade in dem som öppet kritiserade nazismen.

Efter valutgången har jag tänkt på talesättet och funderat kring vilka av mina vänner och bekanta som kommer att titta åt ett annat håll när Tidöavtalet ”tågar igenom” samhället och dess innehåll konkretiseras i enlighet med agendan för partiet med nazistiska rötter. Har även tänkt över vilka av alla de jag bjudit hem som kommer att titta åt ett annat håll när mitt bostadsområde klassas som ”visitationszon”. Eller vilka av de som jag fört olika kamper med, men som vars kroppar, bostadsområden och livsformer inte kriminaliseras misstänkta för ”bristande vandel” som kommer att visa empati.

Men det hela handlar inte bara om mig, min rasifierade kropp, eller var eller hur jag lever. Jag oroas också över de repressalier vi kommer att se framöver mot antirasister-, feminister-, socialister, hbtq- och miljöaktivister. Kommer vi att kartläggas, hotas och kanske skickas till interneringsläger? Hur skall det gå för de medier som avslöjar och kritiserar övergreppen? Vi har ju knappt någon månad efter valet sett hur regeringen utan större protester från allmänheten lagt ner Miljödepartementet, en skandalös åtgärd i en tid av global miljö- och klimatkris. Vi har även bevittnat hur det rasistiska partiet bett Naturskyddsföreningen att ange namnen på de som stödjer ekonomiskt deras verksamhet och en av deras riksdagsmän har hotat med att dra in stödet till Civil Rights Defenders.

Men detta kommer knappast som en överraskning. Det är bara en konkretisering av den process av normalisering av de högerextremas ideologi som pågått ett tag i det svenska samhället. Vägen för denna process stakades ut under lång tid, inte bara när gränserna stängdes för flyktingar, utan även när nazister fick demonstrationstillstånd, när de högerextrema fick lov att kränka Almedalen eller när de i ”yttrandefrihetens namn” släpptes in på bibliotek. Normaliseringen av extremhögern skedde även i de gröna rummen, när frågan om inte Omställningsrörelsen borde ”inkludera de som exkluderar” ställdes. Detta samtidigt som man delade ut en länk till en högerextrem mediesajt eftersom även de kunde ”hylla myllan”. Jag skulle tro att dessa högerextremister glatt hyllade ”helgsegern” och nu väntar de bara på att Tidöavtalet ska konkretiseras.

Vi står nu inför en ny tid som innebär att en människosyn baserad på allas lika värde ifrågasätts av de som hellre ser människor (vissa mer än andra) som fuskbenägna, kriminella och lata. Därför ställer jag mig frågan, vilka kommer att ”göra sig svenska” och vända blicken åt ett annat håll när repressionen börjar? För när fascismen tar över finns det visst de som gömmer flyktingar, hjälper människorättsförsvarare och antifascistiska aktivister, men det finns också alltför många som håller tyst, vänder bort blicken och låtsas att inget händer.

Jag hoppas dock in i det sista att solidariteten och empatin hos de många skall vara större och att vi inspirerade av kära Astrid Lindgren visar att ”vi är människor och inte små lortar”.

Att Amazonas regnskogar och urfolk förhoppningsvis kan delvis andas ut när ekociden Bolsonaro förlorade valet i Brasilien.

Även denna Alla dödas dag kommer människorester  från urfolk och andra att vara kvar i papperslådor på muséer och institutioner.