Läs även: 

Kan vi inkludera dem som vill exkludera?

Omställningsrörelsen bör inkludera dem som exkluderas

DEBATT. Fascismen växer. Attacken mot Kapitolium i USA visar hur livsfarlig fascismen är för vår demokrati. Det visar också det ökande antalet terrorattentat, hatbrott och mord riktade mot muslimer, judar, samer, HBTQ+-personer, miljöaktivister och andra utsatta grupper. Partier som SD tar ytligt avstånd från våldet, men har röstat för tvångssteriliseringar av transpersoner och massdeportationer av flyktingar.

Vi som skriver detta representerar en rad olika miljöorganisationer och omställningsrörelser. Vi är själva judar, muslimer, barnbarn till Förintelseöverlevare, urfolk, transpersoner, rasifierade och flyktingar som har personliga erfarenheter av det fascistiska hotet, men även mer privilegierade personer som agerar i solidaritet. Vi står bakom tre gemensamma principer som vi hoppas hela den svenska miljö- och omställningsrörelsen kan enas om.

1. Miljörörelsen måste inkludera fler. Sveriges miljörörelse har idag en vit medelklassnorm. Normen är inte avsiktligt skapad, men för att bryta den krävs aktiv handling. Alla som delar våra grundläggande värderingar ska välkomnas. Vi måste aktivt inkludera grupper som idag är underrepresenterade i miljörörelsen.

2. Miljörörelsen ska aldrig legitimera fascismen. Självklart vill vi att oroliga människor hellre ska lockas av miljörörelsen än av fascismen. Det går att diskutera exakt hur detta kan göras. Vi ser det dock som självklart att miljörörelsen aldrig ska välkomna organiserade fascister eller erbjuda några plattformar till dem, eftersom detta oundvikligen exkluderar de utsatta minoriteter som fascismen hotar. Organiserade fascister har själva valt att engagera sig fascistiskt; vi som utsätts för det fascistiska hotet har inte valt vår utsatthet. Miljörörelsen kan aldrig medverka i fascistiska mediekanaler, eftersom det ger legitimitet till kanalerna och normaliserar idéer som klimatförnekelse.

3. Fascismen utnyttjar folkrörelser för sina syften. För att växa och få makt måste fascismen legitimeras och normaliseras. Därför har svenska organiserade fascister genomfört flera kuppförsök mot demokratiska organisationer de senaste åren, bl.a. fredsorganisationen PeaceWorks år 2020 och ungdomsförbundet FNUF år 2014. Vissa sakpolitiska likheter mellan fascismen och miljörörelsen – t.ex. gällande självförsörjning – och omställningsrörelsens organiseringsformer – t.ex. hur decentraliserad den är – gör oss sårbara för sådana kupp- eller infiltrationsförsök. Detta innebär inte att vi bör ändra politik eller organiseringsform, utan öka medvetenheten om hotet från fascismen. Deras försök att ta över vår rörelse och våra idéer och göra dem synonyma med sin ideologi får aldrig lyckas.

Denna text är ett svar på Pella Thiels krönika i LFT (15/1), där Thiel frågar om miljörörelsen bör inkludera de som vill exkludera. Vi vill förtydliga att den kunniga omställaren Thiel har vissa poänger i texten och att vårt svar inte handlar om någon enskild person. Däremot anser vi att krönikan landar i fel slutsatser.

Thiel skriver att hon låtit en rasistisk mediekanal, utgiven av järnrörspolitikern Erik Almqvist (SD), göra en film om omställningsrörelsen. Filmen är helt i händerna på en kanal som lyfter fram Björn Söder, hetsar mot miljöaktivister och hyllar Donald Trump. Thiel nämner själv att kommentatorerna, med namn som ”swedes are white”, särskilt gladdes åt hudfärgen på de medverkande. En sådan kanal har inget i miljörörelsen att göra.

Thiel tar upp en person som gick med i Alternativ för Sverige för att hon längtar efter “landet, sammanhang och att odla”, som gråtit glädjetårar över filmen och sagt att “när omställningen möter fascismen kan nåt läka och lossna. Idag känns det mer än nånsin så.” Detta är det farliga.

Begrepp som omställning får aldrig bli synonymt med fascism. Tvärtom kan gemensam odling och omställning förena människor och hjälpa dem att hitta samhörighet och nya vänner, ibland över religiösa och etniska gränser. Där ska enbart finnas plats för gemenskap, kärlek och trygghet, oavsett hudfärg, religion, kön eller sexualitet. Tillsammans ser vi till att det alltid förblir så.

Leo Rudberg, förbundsordförande för Fältbiologerna 
Hanna Thessén, förbundsordförande för Rädda Barnens ungdomsförbund
Robin Holmberg, ordförande för PUSH Sverige
Klara Knapp, ordförande för Latinamerikagrupperna
Jorge Londoño, förbundsordförande för Ungdom Mot Rasism
Maja Rosén, ordförande för Vi håller oss på Jorden
Andrea Söderblom-Tay, Flyglarm Arlanda 
Nikolas Berg, styrelseledamot i Ekopedagogiska föreningen 
Ingrid Berg, styrelseledamot i Ekopedagogiska föreningen
Carmen Blanco Valer, Färnebo folkhögskolas representant i Naturens rättigheter-nätverket
Mariam Carlsson Kanyama, medlem i Swedish Earth Rights Lawyers
Gunilla Högberg Björck, miljöjurist
Tess Asplund, aktivist 
Yénika Castillo Muñoz, miljö- och människorättsaktivist
Parul Sharma, människorättsaktivist
Ellie Cijvat, aktiv i miljörörelsen och asylrörelsen
Lanja Rashid, folkbildare inom klimaträttvisefrågor
Tomas Agnemo, jämställdhetsexpert och miljöaktivist
Karin Styrén, arrangör av 2018 års Omställningskonferens
Alex Fridunger, medlem i Omställningsnätverket
Linnea Falk, omställare på Muskö
Sam Lindskog, omställare 
Claudia Hae-Young Kim, medlem i Permakultur Sverige
Philip Weiss, medlem i Permakultur Stjärnsund
Nette Wermeld Enström, grön skribent och krönikör i Syre
Robin Zachari, kanslichef för Skiftet
Stina Sköld, förtroendevald i Naturskyddsföreningen
Evelina Szamosi, styrelseledamot i Fältbiologerna
Iris Elmér, Fältbiologerna Stockholm-Uppland-Gotland
Fatema Rasoli, aktivist i Fältbiologerna
Anna Nylander, aktivist i Latinamerikagrupperna
Mariam Jallow Tholozan, Black Lives Matter Sweden och Extinction Rebellion
Karolina Carlsson, Extinction Rebellion
Veronika Österberg, Extinction Rebellion Umeå
Katinka Johansson, Extinction Rebellion Halland
Eva Forsgren, samisk debattör

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.