Glöd · Debatt

Slutreplik: ”Vem ska bygga broarna när skuggorna växer?”

"Vem ska bygga broar, om inte vi? Om jag har de privilegier som krävs för att minska den rädsla som ställer utsatta grupper mot varandra, ska jag låta bli att använda dem?", skriver Pella Thiel som svar på den senaste veckans debatt.

Läs även: 

Kan vi inkludera dem som vill exkludera?

Omställningsrörelsen bör inkludera dem som exkluderas

DEBATT. Responsen på min krönika (LFT 15/1) visar hur djup den redan är, den polarisering som jag ville adressera. Det räcker numera inte med att ta avstånd från högerextremismen. Man måste även ta avstånd från den som försöker bygga broar. Jag delar helt föregående talares oro över hotet från den snabbt växande fascismen och dess legitimitet: över en miljon svenskar röstade på Sverigedemokraterna i förra valet. Många av dem är låginkomsttagare som blivit förlorare i det nyliberala samhället. Om vi bryr oss om utsatta grupper behöver vi en idé om hur vi ska möta den utvecklingen. Jag tror inte att det räcker någonstans längre att ta avstånd; arbetet är långt större och mycket svårare än så. 
 
Allt fler känner sig utsatta och exkluderade i ett samhälle där människor inte behövs, annat än som konsumenter. Vi vänder oss från varandra, till skärmarna, till idéer om att någon annan, någon annanstans, har makten. Men det är människor bakom de där skärmarna. Allt ensammare, räddare, insnärjda i algoritmer och labyrinter av konsumtion och konspiration. På allt längre avstånd från myllan, det som lever. Det här samhället har skuggsidor. Vi försöker hålla dem på avstånd, men skuggorna bryr sig inte. Att se åt ett annat håll var aldrig någon lösning. Medan vi gjorde det växte skuggorna. Nu är de stora och farliga. De påverkar oss alla; när rädslan växer, växer fascismen. Och man kan fortfarande inte springa ifrån sin egen skugga.

Jag letar och letar, men jag hittar ingen väg ut ur detta, utom omställningsberättelsen. Vår anspråkslösa lilla festival Hylla myllan bär för mig essensen av den. Den handlar om att återknyta till jorden, platsen vi bor på, till varandra, det som är viktigt. Att skapa lokalt överflöd istället för att fokusera på global brist. Att ta eget ansvar istället för att hitta syndabockar. Att visa vägen genom enkla handlingar, som att sätta potatis, som nästan utan att det märks bär på en komplex förståelse av vad det är att vara människa. Långt bortom svart eller vitt. Om det är för farligt att låta den berättelsen synas där det är som mörkast, för riskabelt att vissa människor möter omställningsrörelsen, då har jag ärligt talat inget hopp kvar. Då kan jag lika gärna hålla tyst och hålla mig till att odla mina morötter. Det ser nästan ut som en ambition hos de representanter från miljörörelsen som menar att jag gjort fel. Att det “inte handlar om någon enskild person” är svårt att ta på allvar; den guilt-by-association som torgförs här är bland det mest effektiva som finns när det gäller att beröva någon sin trovärdighet.

Jag är inte så förtjust i inkluderingstanken, den utgår från ett ”vi” som ska inkludera ett ”dem”. Jag föredrar att tänka på inbjudan. Och alla som vill är välkomna till omställningsrörelsens fest. Alla är bjudna och vi kan alltid bli bättre på att bjuda in. Omställningsrörelsen är en för-rörelse. Som sådan är den ovanlig. Det är mycket lättare att dekonstruera och kritisera, än att skapa något nytt som ingen vet hur det ska se ut. Om mitt tilltag leder till att den rörelse som jag tror allra mest på blir säkrare i sin identitet och sina värderingar än vad som visat sig vara fallet, då är det stort och viktigt. För vi behöver veta vilka vi är. Vi bygger broarna medan vi går på dem, och de gamla ritningarna stämmer inte längre. Vi kommer att snava, vi kommer att falla. Jag hoppas att vi kan våga hålla varandras händer och dra upp varandra då. För vem ska bygga broar, om inte vi? Om jag har de privilegier som krävs för att minska den rädsla som ställer utsatta grupper mot varandra, ska jag låta bli att använda dem?

Är jag naiv? Definitivt. Det går inte att tro på omställning av den magnitud som krävs utan att vara naiv. Under ett drygt decennium med omställningsrörelsen har jag lärt mig, att det största hindret för att göra det som behöver göras är att vi tror att det är omöjligt. Du är modig, säger folk till mig. Kanske: mod kommer från franskans courage, att handla från hjärtat. Men om det vi talar om här är modigt, då måste vi nog utmana oss lite mer, för vi har knappt börjat. Jag är ledsen över att det jag gjort här har inneburit att människor tagit illa vid sig; det var verkligen inte min mening. Men om det känns otryggt så är det nog dessvärre för att det är otryggt. Själv hade jag möjligen tänkt att modet krävdes för att synas i ett sammanhang jag är rädd för. Inte för att verka i en rörelse som jag älskar, som format mig, som jag lagt tusentals ideella timmar på. Men vad vet man. Inte mycket.

Vi reagerar på konsekvenser av konsekvenser nu, och vi behöver gå på djupet, till rötterna, för att ställa om. Myllan kan också kallas humus, och det ordet har samma rötter som human (mänsklig), och humble (ödmjuk). Jag är bara människa, jag gör misstag. Det är möjligt att jag hade dåligt omdöme när jag sa ja till att låta Hylla myllan synas på det sättet. Jag vet inte. Utan tvivel är man inte riktigt klok. Men det finns många som vet, har jag förstått. ”Jag vet bättre än du” är nära släkt med ”jag är bättre än du”. Vi vet i vilken riktning den idén leder. Jag värjer mig mot den. ”Motsatsen till en sann utsaga är en osann utsaga. Men motsatsen till en djup sanning kan mycket väl vara en annan djup sanning” sa Niels Bohr. Är det fortfarande omställningsrörelsens grundtanke att pröva sig fram? Att våga ta omvägar, irrvägar? Var det inte syftet med allt vårt engagemang: att bli stigfinnare, att fira misstagen? Vi kan inte använda mångfalden som en besvärjelse. Den måste bäras som en rikedom, en längtan efter mötet, efter en annan förståelse, andra erfarenheter. Så om du tycker annorlunda än jag, hade handlat annorlunda än jag: gläd dig! Så rikt är det här experimentet som kallas omställning.

Det enda jag kan göra är att, med min bästa vilja och förståelse, så ett frö och hoppas att det bär frukt. Och som det nu ser ut i världen så behöver vi så alla frön vi kan, överallt. Frön är mycket små, men de bär på stor kraft. Så funkar livet; och så länge det finns liv, finns det hopp. Frågan jag sitter med nu är: hur kan vi så fröna och få dem att växa där det är som allra skuggigast? Jag tror att det går. Men bara om du tror det också.

Vi är alla ansvariga för våra handlingar. Jag hade kunnat säga nej till att låta Hylla myllan synas i det sammanhanget. Men då hade jag inte vetat vad jag håller på med.

Pella Thiel, aktivist, föreläsare och medgrundare till Omställningsnätverket