Replik på Pella Thiels krönika Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell

DEBATT. I en krönika den 14 maj 2021 gör Pella Thiel bland annat ett antal påståenden om hur arbetet mot rasismen som riktas mot svarta människor, antisvart rasism/afrofobi, bör bedrivas. Dessa påståenden kräver bemötande från dem av oss som förstår att problemet med antisvart rasism, precis som alla former och uttryck för rasism, är en del av miljö- och klimatkrisen.

Begreppet race på engelska motsvarar inte ras. Varken Black Power-rörelsen på 60-talet eller BLM i dag utgår från ras i den bemärkelse som ordet ras har på svenska. Därför är påståendet om att det idag finns en antirasism som utgår från begreppet ras felaktigt.

Vad BLM, och andra antirasistiska rörelser, däremot fokuserar på är att synliggöra den rasism och diskriminering som människor och grupper utsätts för med anledning av sin hudfärg, oberoende av andra faktorer. Det är med andra ord av nödvändighet som den antirasistiska rörelsen fokuserar på föreställningar om ras och rasistiska världsåskådningar. BLM:s budskap är enkelt: svartas liv spelar roll. BLM är ett svar på den globala antisvarta rasismen som dagligen leder till att svarta människors rättigheter kränks världen över. Ett jämlikhetsarbete, vilket som helst, som inte kan benämna den ojämlikhet som den utger sig för att bekämpa blir irrelevant för alla de människor som erfar just denna ojämlikhet.
 
Thiel lyfter även Martin Luther King, en av ledarna i den amerikanska medborgarrättsrörelsen, som mördades av en vit rasist år 1968. Under de senaste 53 åren sedan hans död har svarta amerikaner fortsatt utsättas för den djupa rasism som präglar USA.

Den afrikanska diasporan finns över hela världen och frågan om antisvart rasism har därför global relevans. MLK och the Beloved Community i all ära, men för den som är intresserad av det viktiga tankegods som formulerats av svarta tänkare, filosofer, aktivister, konstnärer, forskare och andra under det senaste halvseklet sedan MLK:s död, finns det hur mycket som helst att lära sig. Det är problematiskt att helt ignorera allt detta. Tyvärr har MLK genom historien utsatts för olika försök av historierevisionism, där hans revolutionära budskap och hårda kamp för afroamerikaners rättigheter omtolkas till förmån för dem som, likt Thiel, inte vill prata om det som gör att den rasistiska maktordningen upprätthålls. I USA finns till och med lagförslag på delstatsnivå från reaktionära rörelser med kopplingar till Ku Klux Klan (KKK) om att förbjuda skolor att undervisa om rasismen i USA:s historia.

Thiel menar i sin text att ”det är inte relevant att tala om raser inom arten Människa”. Att prata om ras i biologisk mening är självklart inte relevant men detta är ett historielöst och maktundvikande påstående utan en förståelse för just föreställningar om ras. Det vi pratar om är en rättvisekamp mot en maktordning baserad på föreställningar om ras. Som vi redan vet, och som Thiel också borde inse, skapade västvärldens kolonialism ett tänkande om “raser”, som blev det huvudverktyg som användes för att dominera världen och rangordna mänskligheten i ”raser” flera hundra år. Arvet efter kolonialismens fiktioner om “raser” fick materiella och kvardröjande konsekvenser. Att då låtsas som om det är de förtryckta folken som ”vill tala om ras” är både ansvarslöst och ohederligt.

Vi vill påminna om att det inte är de miljontals svarta människor som sedan flera hundra år har avhumaniserats, förslavats, gjorts till handelsvara – och som fortfarande diskrimineras – som har kommit på det befängda med att klassificera folk utifrån hudfärg eller fenotypiska drag. På samma sätt som att det inte är de människor som drabbas utifrån ras, kön, sexuell identitet, klass, funktion eller annan diskrimineringsgrund som sett till att orättvisorna uppstått. Därför anser vi att det inte är BLM och deras kamp som skall ifrågasättas och skuldbeläggas, utan att vi snarare borde rikta vår kraft mot att fördöma rasism som struktur.

Syftet med denna replik är inte att övertyga Thiel. Frågan miljö- och klimatrörelsen behöver fundera på är hur vi gör så att den fråga som gäller oss alla, klimat- och miljöfrågan, inte bara är relevant för de personer som aldrig behöver utstå diskriminering på grund av ursprung, hudfärg, etnicitet, könstillhörighet, könsuttryck, funktion eller religion. Frågan är också vilka föreställningar klimat- och miljörörelsen har om naturen om den vägrar prata om Sveriges pågående kolonisering av Sápmi och rasismen mot samerna, det urfolk som finns i bland annat Sverige. Det kan säkert  svida att få sin självbild ifrågasatt, men miljö- och klimatfrågan är för viktig för att sårade självbilder hos samhällets mest dominanta skikt ska sätta agendan för samtalen.  

Mariam Carlsson Kanyama och Carmen Blanco Valer, temagruppen Naturens Rättigheter och Buen Vivir, Latinamerikagrupperna
Jorge Maria Londoño, ordf. Ungdom Mot Rasism
Nik Annika Märak, samisk aktivist
Yenika Castillo, miljöaktivist och medlem i Colectiva Feminista Maíz
Alex Fridunger, pedagog och hbtq-aktivist
Irene Molina, professor i kulturgeografi, Uppsala universitet
Parul Sharma, människorättsjurist
Ylva Habel, fri forskare med inriktning mot den svarta diasporan
Elin Boyer, forskare/civilkuragetränare
Mariam Jallow Tholozan, aktivist Grönt Initiativ Järva 
Anders Jacobsson, antirasistisk feminist 
Farida Al-abani, partiledare Feministiskt Initiativ 
Sara Malm, miljöpolitisk talesperson Feministiskt Initiativ
Lanja Rashid, folkbildare i klimaträttvisefrågor
Anna Rosenhall, utbildningsledare och omställare
Ylva Lundkvist Fridh, ekonomi- och miljöhistoriker
Karolina Carlsson, Extinction Rebellion
Esther Hauer, klimataktivist och universitetslektor
Diana Mulinari, professor genusvetenskap Lunds universitet
Ingrid Engarås, omställare och intersektionell feminist
Marie Milling, ekofeminist och Kärrtorpare
Jonas Ohlsson, Extinction Rebellion
Tor Tuorda, Extinction Rebellion
Mattias Beruk Järvi, grundare för nätverket Fokus Afrofobi
Tomas Agnemo, folkbildare i ekomaskuliniteter
Adrian Groglopo, Antirasistiska Akademin
Maria Dexborg, ordförande Transnationellt Adopterades Riksorganisation
Malcolm Momodou Jallow, ordförande för Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Alex Lina Reuter, teaterpedagog 
Lina Petersdotter Johansson och Pia Rantanen Karlsson, Ekopedagogiska föreningen
Ingrid och Nikolas Berg, utbildare och ekopedagoger
Lovisa Prage och Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.