En ny omställningskonferens är på gång, efter ett längre uppehåll i spåren av pandemin. Det är välkommet. Samtidigt kan jag känna sorg då jag upplever att de kritiska perspektiven i rörelsen vad gäller frågor om antirasism, mångfald och inkludering – en viktig del av omställningen – ännu inte riktigt speglas i Omställningsnätverket som organisation. Jag har stor respekt för de som är engagerade där, men vill med detta efterfråga starkare försvar av debattens betydelse för omställningsrörelsen.
Själv kan jag sägas tillhöra den kritiska diskursen inom rörelsen. Den kommer till uttryck bland omställare som upplever sig vilja gå djupare i kritisk reflektion och självreflektion, än vad delar av rörelsens tongivande företrädare verkar ha velat prioritera.
Kritikerna efterfrågar samma utveckling som rörelsen redan genomgått på många håll i världen när det gäller fördjupad analys av de antropocentriska, koloniala och rasistiska perspektiv som präglat den industrimoderna berättelsen och som idag behöver problematiseras om vi som samhälle ska lyckas med en hållbar, rättvis och meningsfull omställning. Kritiken har främst formulerats av personer från grupper som på olika sätt diskrimineras och förföljs av de totalitära agendor som idag fått alltför stort inflytande i samhället. Flera av dessa personer har valt att inte medverka på konferensen.
Det kritiska och det kramiska perspektivet
Det som jag i brist på bättre ord kallar mångfaldsdebatten 2021, väckte svåra frågor som rörelsen behöver fortsätta våga fördjupa sig i för att behålla sin relevans. Aktualiteten av dessa frågor har snarare ökat än minskat sedan valresultatet.
De två diskurser som utkristalliserades vill jag här, något förenklat, beskriva som den kritiska respektive den ”kramiska”. I omställningsrörelsen finns en insikt om alltings samhörighet och ur denna insikt har det fötts en längtan att få omfamna allt och alla, att alla ska förstå samma sak. Som konsekvens av den krönika som gav upphov till mångfaldsdebatten kom detta kramiska perspektiv till uttryck i frågan om rörelsen kan inkludera de som exkluderar, en fråga som ackompanjerades av en form av realpolitisk motivering. Det kritiska svaret blev att hänvisa till Poppers paradox från andra världskriget: Försöker toleransen tolerera intoleransen, kommer toleransen att kvävas. Därför bör prioriteringen vara att inkludera de som redan exkluderas av totalitära agendor.
Det var en viktig debatt som för kritikerna gestaltade en stark och mångfaldig rörelse. Vi var många som lärde oss oerhört mycket, inte minst av de personer i diskriminerade grupper som gick i spetsen för kritiken. Huruvida vi företrädde kritiska eller kramiska perspektiv var mindre relevant, vi är alla del av samma ohållbara kultur som vi behöver läka tillsammans (och vi har givetvis alla potential till såväl kritiska som kramiska förhållningssätt). Tyvärr skördades inte hela potentialen till lärande, då det uppstod vissa missförstånd mellan kritiker och kramare – missförstånd som är viktiga att förstå för att rörelsen som helhet ska komma vidare, läka och hitta ny kraft ur det som hänt.
Här kan jag främst dela de kritiska perspektiven på de missförstånd som uppstod, även om det finns fler. De som läst boken Vit skörhet av Robin DiAngelo kan känna igen flera av reaktionerna mot kritiken som uttryck för försvarsmekanismer som vita, privilegierade grupper kan uppvisa i processen för att integrera större mångfaldsperspektiv. Det gäller att se dessa mekanismer för att nå vidare.
Försvarsmekanismer
En försvarsmekanism som kunde uppfattas gestaltade sig som en form av misskreditering av kritikerna, inklusive tolkningen att de skulle drivas av personliga agendor eller aversioner mot ”kramarna” som individer – trots att de ansträngde sig för att framföra kritik värdigt och respektfullt. När deras perspektiv på falska grunder framställdes som uttryck för en empatilös och irrationell ilska kopplad till dem själva som individer, kunde kritiken lätt avfärdas som irrelevant. Sakfrågorna förvandlades till personfrågor. Den berättigade och sakligt grundade ilskan omyndigförklarades. En annan missuppfattning som spreds handlade om att kritikerna inte skulle vilja möta oliktänkande. I de mest extrema exemplen beskrevs kritiken som ”drev”, vilket rättfärdigade ett avvisande av sakinnehållet. Ännu en försvarsmekanism blev att utmåla kritikerna som ”polariserande”. Konsekvensen blev att de personer i utsatta grupper som ledde kritiken inte bara kände sig bortstötta utan även anklagade för att polarisera rörelsen – en form av omedvetet övergrepp som kan kännas igen från attacker mot exempelvis Black Lives Matter. När debatten enligt denna analys förminskades till ett uttryck för polarisering, kunde den avfärdas som obegriplig och onödig. Begreppet polarisering är viktigt att diskutera, men under denna debatt blev det missriktat då olikheterna snarare kunde ses som en styrka.
Ytterligare en försvarsmekanism visade sig efterhand i form av krav på att höra kritiken direkt från de utsatta, inte från personer som ställde sig solidariska med dessa. Personer i diskriminerade grupper är ofta trötta på att tålmodigt lära de privilegierade om dessa frågor, utan att de sistnämnda behöver anstränga sig för att empatiskt läsa och bilda sig kring diskrimineringsformer som de själva inte drabbas av. Det är sant att de diskriminerade har ett viktigt ledarskap och tolkningsföreträde i mångfaldsfrågan, genom att de varje dag behöver kämpa för sin rätt att existera. Detta ledarskap kom även till uttryck under debatten, där de generöst delade med sig av sina perspektiv. Dock upplevde flera av dem att deras röster inte blev mottagna, som så ofta varit fallet. Då är det lätt att ge upp. De av oss som tillhör vita och privilegierade grupper behöver fortsätta fördjupa vårt lyssnande, till utsatta och även till varandra i våra försök att förstå våra egna privilegier, våra försvarsmekanismer och den rasistiska och koloniala förtryckarkultur som vi alla vuxit upp med. Det är en kultur som finns inom oss alla och och som vi omedvetet kan föra vidare och reproducera. Vare sig vi sett oss som del av förtryckta eller privilegierade grupper, behöver vi frigöra oss från den.
Grupptänkande
Ännu en försvarsmekanism kan vara att sluta upp kring formella och informella ledare som man kan känna sig beroende av för att slippa smärtan av att behöva ifrågasätta sina egna identiteter. Kommer kritik mot dessa ledare, kan det uppfattas som kritik mot oss själva. Vilket i sig kan lägga sordin på en demokratisk debatt och hindra utvecklingen. På så sätt kan ledarna bli de leddas fångar och i värsta fall kan det leda till oheliga pakter mellan ledare och ledda för att slippa ta till sig kritik. Kända psykologiska fenomen som uppstår på detta sätt är grupptänkande eller gurufiering: Pakten isolerar sig från omvärlden för att bevara sin egen världsbild. “De andra” görs till problemet istället för att ta ansvar för sig själv som problemet (och därmed lösningen). Det kan bli ett sätt att undvika smärtsam självrannsakan.
Som omställare behöver vi idag snarare öppna upp oss än mer och fördjupa vår självreflektion för att kunna bidra konstruktivt till omställningen. Vi behöver alla vara ledare för att tillsammans gestalta en mångfaldsrörelse – omställningens essens.
Omställningsrörelsen har rötter i bland annat tolvstegsrörelsen som bidragit med mycket gott, däribland delningskultur och samtalscirklar. En avart av detta kan uppträda när den värdefulla och potentiellt frigörande tanken om att göra upp med offerskap och ta makt och ansvar i sitt liv, istället börjar användas som slagträ mot utsatta grupper: ”Varför måste de utsatta identifiera sig med offerrollen? Varför är de så otacksamma?” Detta blir ett missbruk av ett viktigt budskap. Den kritiska diskursen lyfter fram att ingen, särskilt inte privilegierade, kan bestämma om någon annan definierar sig som offer eller inte. Den som gör det kliver genast in i en härskarroll och glömmer att det är härskartekniker som skapat offerpositioner. Först när vi tar ansvar för vårt eget mörker kan vi möjliggöra för andra att frigöra sig själva.
Privilegierade kan inte heller bestämma när en läkningsprocess, eller sannings- och försoningsprocess, är klar. Det kan bara avgöras av de som varit utsatta av de totalitära agendorna. Är läkningen inte klar behöver lyssnandet och reflekterandet fördjupas, bortom våra föreställningar. Annars kan omställningen gå förlorad.
Fortsatta svårigheter
Omställningsnätverket tycks fortfarande ha svårigheter med att omfamna och välkomna den kritiska diskurs som också är del av rörelsen. Ytterligare ett exempel på hur debatt tonats ned inom rörelsen inträffade under pandemin, när kritiker uppläxades efter att ha pekat på risken att vissa Facebook-inlägg kunde klassas som antisemitiska brott – vilket faktiskt hänt i andra länder. Detta är allvarligt och borde föranleda fördjupad självreflektion. Den kramiska och värdefulla insikten att ”allt är ett” kan lätt förvanskas till en oförståelse inför olikheter och mångfald, där debatt upplevs som något oönskat. På så sätt riskerar exempelvis ett andligt och delvis kristet präglat synsätt om att ”rädda förtappade själar” glida över i totalitärt maktmissbruk där alla måste tycka lika, vilket var del av det som hände i Nazityskland. Vi behöver ständigt medvetandegöra oss för att identifiera och undvika dessa fällor.
Jag har sedan 80-talet arbetat med dialoginriktade utbildningar, men har idag delvis behövt tänka om. Dialog är viktig, men kan aldrig ersätta debatten. I en levande demokrati behövs alla former av samtal. Även i omställningsrörelsen, om den ska kunna spela den historiska roll som behövs idag. Jag tror på att det är möjligt och att rörelsen har förmågan att fördjupa sig. Jag tror jag delar det ställningstagandet med fler. Tillsammans kan vi visa det i handling.
Läs även:
Krönika: ”Kan vi inkludera dem som vill exkludera?”
Debatt: ”Omställningsrörelsen bör inkludera dem som exkluderas”
Debatt: ”Miljörelsen ska aldrig legitimisera extremismen”
Debatt: Vem ska bygga broarna när skuggorna växer?”
På djupet: ”Mångfald ett val varje dag”
Krönika: ”Alltför många låtsas som att inget händer”
Krönika: ”Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell”
