Detta är en replik i en debatt som utgår från Valdemar Möllers ledare i LFT #243.
Läs Anders Siréns tidigare replik här och Valdemar Möllers svar på den repliken här.
DEBATT. Tvärtom mot vad Valdemar Möller hävdar är det väl belagt att ekonomiska överväganden väger tungt när människor väljer hur många barn de skaffar. Att födelsetalen har sjunkit kraftigt i många länder beror i hög grad på att människor upplever att det är för dyrt att ha många barn. Att man ville stimulera till ökat barnafödande var en viktig orsak till att man i Sverige införde barnbidraget och senare flerbarnstillägget.
I länder i Asien där man velat dämpa befolkningsökningen har det däremot förekommit att man gett en summa pengar till män och kvinnor som steriliserat sig, eller ett bidrag till unga kvinnor utan barn, avsett att få dem att skjuta upp barnafödandet. Det finns alltså erfarenheter att utgå ifrån om man vill skapa lämpliga incitament för att begränsa barnafödandet.
Jag erkänner dock att det var min egen delvis olyckliga formulering som bjöd in till den sorts kritik jag fått av bland annat Möller. Jag ville framhålla att befolkningsökningen så snabbt som möjligt måste vändas till en minskning, och att begränsandet av barnafödandet inte behöver ske genom tvång eller förbud utan kan bygga på frivillighet och ekonomiska incitament. Den exakta utformningen av sådana incitament är en senare fråga och det jag skrev om att uttryckligen betala kvinnor som föder just noll eller ett barn var tänkt som ett enkelt konkret exempel mera än som ett färdigt förslag.
Möllers förslag om (global?) basinkomst till kvinnor skulle kunna bidra till inkomstutjämning, men skulle inte hejda befolkningsökningen. För att uppnå även detta skulle man kunna införa ett avdrag på basinkomsten så att fler barn skulle leda till ett minskat belopp. Diskussionen om hur man bäst kan utforma ekonomiska incitament för att minska barnafödandet måste fortsätta och även lyftas upp till högsta politiska nivå. Det finns många etiska dilemman att ta ställning till men att inte agera alls och hoppas att allt löser sig ändå är definitivt inte det moraliskt bästa valet.
Anders Sirén, docent i förnybara naturresursers geografi
