Läs även:
Krönika: Martin Luther Kings dröm om The Beloved Community är fortfarande aktuell
Debattreplik: Rasismen är en del av miljökrisen
Jag betraktar alla Landets Fria tidnings läsare som ledare. Ledare för en omställning till ett rättvist samhälle i harmoni med naturen. Vi vet inte hur det samhället ser ut, eller hur vi ska komma dit. Därför är det viktigt att byta idéer, experimentera och prova, i den lilla grupp det trots allt handlar om. Om vi ska lära oss tillsammans så måste vi göra vårt bästa för att försöka förstå. Jag går bet på det här måste jag säga; jag förstår inte riktigt vad jag anklagas för och känner inte igen mig i de påståenden som reproduceras i repliken på min krönika. Den riktar sig till miljörörelsen som helhet, men jag kan bara svara för mig själv och samtidigt notera att omställningsrörelsen enligt min uppfattning är något annat än miljörörelsen. Om det tolkas som att jag förminskar de levda erfarenheterna av rasism och de sår som systematiskt förtryck orsakat i generationer, så vill jag vara tydlig med att det aldrig har varit min avsikt. Inte heller att dessa erfarenheter inte ska få ta plats. Tvärtom är de oerhört viktiga just för att vi bättre ska förstå och lära oss om den värld vi vill skapa istället.
Vi verkar vara överens om att systematisk diskriminering baserad på skillnader i utseende existerar och är ett problem. Det är ju hela utgångspunkten för min text. Denna rasism har inneburit och motiverat fruktansvärda övergrepp som fortsätter att forma våra samhällsmönster och våra tankar idag. Vad ska vi göra då, i ett läge där vi samtidigt snabbt och kraftigt måste minska den resurskonsumtion som samma samhällsmönster bygger på?
Jag gör inga anspråk på att ha ett handlingsprogram för antirasism och är inte ute efter att skuldbelägga någon. Jag ville påminna om vad jag menar är en vacker och relevant antirasistisk vision för samhällsomställning. Så var är problemet? Är det Martin Luther Kings vision om the Beloved Community, eller är det hur jag presenterar den? Är jag skyldig till historierevisionism, i så fall hur? Det sägs att jag ignorerar tankegods från svarta tänkare, aktivister med flera. Det är ju en krönika och ingen avhandling vi talar om, så det är mycket som inte får rum. Jag är väldigt inspirerad av flera samtida svarta tänkare (inte för att de är svarta, utan för att deras tankar är spännande). En av dem, Chloé Valdary, skulle nog känna igen detta utbyte som en del av ett mönster, som kan kallas t ex Critical Race Theory (men det har många namn).
CRT gör ett bra jobb med att avslöja hur rasistiska idéer fortsätter att forma samhällen idag. Jag delar dess kritik av den västerländska världsbildens dominans, en kritik som ligger till grund för varför jag överhuvudtaget engagerar mig för en samhällsomställning. Den säger också att föreställningar om ras är ett viktigt kriterium för hur vi bemöter och behandlar varandra. Vad du kan säga, hur du kan lyssnas på, beror på hur du ser ut. Men var det inte det vi ville komma ifrån? Det medför att vi gör varandra till ”den andre”. Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill bli bemött som den komplexa, motsägelsefulla, föränderliga varelse jag är, inte för de egenskaper som är mest synliga och som jag råkat födas med. Och det är så jag strävar efter att bemöta mina medmänniskor, oavsett synliga attribut.
Att sträva efter att mötas som jämlikar betyder inte automatiskt att bortse från historiskt eller nutida förtryck. Dessa förståelser kan existera samtidigt. Men inte enligt CRT. Om du väljer att inte främst se världen som uppdelad efter färg (och därmed förtryckta och förtryckare) så är det för att du är blind för, eller förnekar, förtryck – och därmed upprätthåller det. Det finns alltså bara ett sätt att vara antirasist på. Håller du inte med om det så är du rasist, per definition, och det är en av de allvarligaste anklagelserna jag kan tänka mig. Ingen annan idé ryms. Jag skriver det här inte för att skriva någon på näsan, utan för att jag ser hur detta mönster splittrar och förlamar de viktigaste sammanhangen jag känner till.
Jag tror att det krävs en mångfald av idéer och metoder för att skapa ett rättvist samhälle, hur det nu kan se ut, och att en gemensam vision kan hjälpa oss att utforska dem tillsammans. Nämnda Chloé Valdary har utvecklat ett antirasistiskt utbildningsprogram med det underbara namnet Theory of Enchantment (förlåt ännu ett svåröversatt begrepp). Det bygger på tre principer: (1) Behandla folk som människor, inte som politiska abstraktioner; (2) Kritisera för att stärka och ge kraft, aldrig för att bryta ner eller förgöra; och (3) Grunda allt du gör i kärlek och medkänsla. Stora likheter med omställningsrörelsen, sådan jag känner den. Vi försöker göra något, trots allt. Försöker tro på en väg framåt tillsammans, trots allt. Där vi vacklar fram med våra olika erfarenheter, trauman och idéer i bagaget. Det är ett svårt, och hårt jobb – kanske inte ens möjligt? – att idag bygga ett samhälle där vi firar och är nyfikna på varandras olikheter.
Att vi inte gör tillräckligt lever vi nog med var och en, i alla fall jag, varje dag. Det är en svår känsla. För att orka fortsätta jobba övar vi på tillräcklighet. ”Vi gör så gott vi kan – och hälften vore nog” säger en av mina vänner, som också gör sitt bästa.
