”Forskare har en moralisk skyldighet att klart och tydligt varna för alla katastrofala hot och ’säga som det är’. Baserat på denna skyldighet och de indikatorer vi presenterar här förklarar vi, med mer än 11 000 underskrifter från forskare över hela världen, att planeten jorden klart och entydigt står inför en nödsituation.”

Så inleds artikeln ”World’s Scientist Warning of A Climate Emergency” som släpptes i veckan och som har fått stor medial uppmärksamhet. Artikeln kom symboliskt nog ungefär samtidigt som USA tog sina första steg för att lämna Parisavtalet. Tomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi och en av de 11 000 som skrivit under artikeln (varav väldigt många är forskare, dock inte alla), kommenterar i DN så här:

”Det ingår inte i vår psykologi att förstå abstrakta saker som vi inte har erfarenhet av. Vi är funtade i att ta tag i problem som är här och nu. Men klimatproblematiken ställer oss inför nya kognitiva utmaningar.”

Det ligger mycket i detta. Visserligen sker klimatkatastrofer redan nu, men de sker framförallt i länder med låg status i den globala världshierarkin och vars röster därför inte hörs lika kraftfullt som till exempel USA:s.

Klimatförändringarna går oerhört snabbt, men kanske ändå inte tillräckligt snabbt för att politikerna, som ofta bara har blicken riktad fram till nästa val, och allmänheten verkligen ska ta till sig den extremt allvarliga situationen.

Vi kan ta en aktuell jämförelse: under de senaste månaderna har även sprängdåd och kriminellt gängvåld diskuterats livligt. Alla partier är överens om att något måste göras, man har tillsatt en parlamentarisk kommitté och ingen är rädd för att ta till hårda ord som att brottslingarna ska jagas till världens ände eller att man ska visa nolltolerans mot kriminella. Kanske för att det är så fysiskt påtagligt. De flesta har hört om kvinnan med ett barn i famnen som sköts till döds mitt på dagen i Malmö i augusti. Det är svårt att inte bli berörd av en så skrämmande händelse. Och det är fullt begripligt att debatten, som redan innan detta var uppskruvad, nu har gått in i ett ännu högre tonläge.

Skillnaden mot klimatdebatten är också att det i gängvåldsdebatten finns en väldigt tydlig fiende. Det är konkret och lätt att förstå: burar vi bara in alla kriminella så kommer gatorna att bli lugna och trygga igen. Riktigt så enkelt är det förstås inte, men det finns en berättelse här om det onda som ska bekämpas som alla känner till. I klimatdebatten är det inte lika tydligt. Visst, det finns skurkar även här. Enligt en rapport så står 100 företag för 71 procent av världens samlade utsläpp. Men hur vi ska begränsa deras utsläpp, vilken roll politikerna ska spela och vilket moraliskt ansvar vi som konsumenter har råder det minst sagt delade meningar om.

Det är obehagligt att tänka på men kanske är det så illa att det först är när våra liv är hotade, när vi tvingas flytta eller när Sverige blir överbefolkat på grund av att stora delar av jorden blivit obeboelig som alla inser hur illa det är ställt. Jag hoppas förstås att det inte ska behöva gå så långt. Det som trots allt talar emot den teorin och som gör mig hoppfull är att vi har en växande klimatrörelse och att det är barn och unga, som rent logiskt borde vara sämst på det här med abstrakt tänkande, som går i täten för den.

Det tyder på att vi trots allt har kapaciteten att även förstå hot som inte är jättekonkreta. Det krävs bara lite mer ansträngning, lite mer vilja att se längre än näsan eller mandatperioden räcker.

Läs mer om forskarnas upprop i dagens Radar.