”Forskare har en moralisk skyldighet att klart och tydligt varna för alla katastrofala hot och ’säga som det är’. Baserat på denna skyldighet och de indikatorer vi presenterar här förklarar vi, med mer än 11 000 underskrifter från forskare över hela världen, att planeten jorden klart och entydigt står inför en nödsituation.”

Så inleds artikeln ”World’s Scientist Warning of A Climate Emergency” som släpptes i veckan och som har fått stor medial uppmärksamhet. Artikeln kom symboliskt nog ungefär samtidigt som USA tog sina första steg för att lämna Parisavtalet. Tomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi och en av de 11 000 som skrivit under artikeln (varav väldigt många är forskare, dock inte alla), kommenterar i DN så här:

”Det ingår inte i vår psykologi att förstå abstrakta saker som vi inte har erfarenhet av. Vi är funtade i att ta tag i problem som är här och nu. Men klimatproblematiken ställer oss inför nya kognitiva utmaningar.”

Det ligger mycket i detta. Visserligen sker klimatkatastrofer redan nu, men de sker framförallt i länder med låg status i den globala världshierarkin och vars röster därför inte hörs lika kraftfullt som till exempel USA:s.

Klimatförändringarna går oerhört snabbt, men kanske ändå inte tillräckligt snabbt för att politikerna, som ofta bara har blicken riktad fram till nästa val, och allmänheten verkligen ska ta till sig den extremt allvarliga situationen.

Vi kan ta en aktuell jämförelse: under de senaste månaderna har även sprängdåd och kriminellt gängvåld diskuterats livligt. Alla partier är överens om att något måste göras, man har tillsatt en parlamentarisk kommitté och ingen är rädd för att ta till hårda ord som att brottslingarna ska jagas till världens ände eller att man ska visa nolltolerans mot kriminella. Kanske för att det är så fysiskt påtagligt. De flesta har hört om kvinnan med ett barn i famnen som sköts till döds mitt på dagen i Malmö i augusti. Det är svårt att inte bli berörd av en så skrämmande händelse. Och det är fullt begripligt att debatten, som redan innan detta var uppskruvad, nu har gått in i ett ännu högre tonläge.

Skillnaden mot klimatdebatten är också att det i gängvåldsdebatten finns en väldigt tydlig fiende. Det är konkret och lätt att förstå: burar vi bara in alla kriminella så kommer gatorna att bli lugna och trygga igen. Riktigt så enkelt är det förstås inte, men det finns en berättelse här om det onda som ska bekämpas som alla känner till. I klimatdebatten är det inte lika tydligt. Visst, det finns skurkar även här. Enligt en rapport så står 100 företag för 71 procent av världens samlade utsläpp. Men hur vi ska begränsa deras utsläpp, vilken roll politikerna ska spela och vilket moraliskt ansvar vi som konsumenter har råder det minst sagt delade meningar om.

Det är obehagligt att tänka på men kanske är det så illa att det först är när våra liv är hotade, när vi tvingas flytta eller när Sverige blir överbefolkat på grund av att stora delar av jorden blivit obeboelig som alla inser hur illa det är ställt. Jag hoppas förstås att det inte ska behöva gå så långt. Det som trots allt talar emot den teorin och som gör mig hoppfull är att vi har en växande klimatrörelse och att det är barn och unga, som rent logiskt borde vara sämst på det här med abstrakt tänkande, som går i täten för den.

Det tyder på att vi trots allt har kapaciteten att även förstå hot som inte är jättekonkreta. Det krävs bara lite mer ansträngning, lite mer vilja att se längre än näsan eller mandatperioden räcker.

Läs mer om forskarnas upprop i dagens Radar. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.