– Långa och komplicerade texter om skogen är bara till nytta för de redan insatta. En medelsvensson har inte en chans att hänga med i resonemangen, medan den som ser en bild på hur det ser ut före efter avverkning direkt fattar att någonting har hänt, säger Jon Andersson.

Han är uppvuxen i Västerbotten, har forskarutbildning från SLU och arbetar i dag som miljökonsult. Insikten om bildens makt kom efter att Jon Andersson 2016 publicerat en animerad video på en karta som visar hur kalavverkningar och skogsbilvägar breder ut sig i ett område i Västerbotten, från 1950-talet till idag. En tidsperiod under vilken minst 60 procent av den svenska skogen kalhuggits.

– Filmen har använts i undervisning och mängder med föredrag, och folk från andra länder har hört av sig, det blev en häftig grej. Då förstod jag att om man vill nå ut med information om problematiken i skogen så måste man beskriva det i bilder, säger Jon Andersson.

Insikten han vill nå ut med genom sajten handlar just om kalavverkning och det svenska skogsbruket.

– Det här skogsbruket som enligt många är hållbart och inte skadar ekosystemet får i verkligheten flera negativa konsekvenser. Många tycker att ett kalhygge är ganska fult, men få har en djupare insikt om varför det är ett problem. Alltså att arter dör ut lokalt och att vi har massa koldioxid i atmosfären som egentligen skulle kunnat vara lagrat i skogen. Det är insikten.

Skog och plantage

Religionshistorikern David Thurfjell driver i sin bok Granskogsfolk (2020) tesen att skogen är de sekulära svenskarnas kyrka. 60–70 procent av befolkningen är ute i skogen varje vecka, visar undersökningar. Ändå vet vi svenskar generellt ganska lite om skogen, enligt Jon Andersson.

– Väldigt få har sett en riktig svensk urskog. Skulle vi ha haft massa urskogar för 20 år sen och sedan ersatt dem med det vi har idag skulle det bli ett ramaskri, men det är som grodan i kokpannan, en långsam process – vi märker det inte. Den som går ut i skogen idag ser bara träden och uppfattar ridåer av unga tallar och granar som en skog.

Problemet med de planterade skogarna, förklarar Jon Andersson, är att de mer känsliga skogsarterna inte hinner återetablera sig innan det är dags för kalavverkning igen. Ett exempel är arten rosenticka – en svamp som lever på döda granar som ramlat till marken. Rosentickan kräver gamla senvuxna granar som trillat omkull, som är från 120 till ett par hundra år gamla. Men eftersom skogen avverkas ung idag hinner livsmiljöer som består av exempelvis död ved aldrig återskapas. Då försvinner också arterna, förklarar Jon Andersson.

– Utan denna enorma mängd av arter som borde finnas i våra skogar är det vi ser bara en massa träd som ställts på rad. Då är det ju inte en skog, om man ser på det ekologiskt.

Dessutom, lägger Jon Andersson till, finns vetenskapliga studier som visar att människor mår bättre av att vistas i äldre och lövrika skogar jämfört med hyggen och ungskogar.

Digital skogskyrkogård

På sajten skogsinsikt.se uppmanar Jon Andersson människor att dokumentera skog före och efter en avverkning.

– Jag har inventerat många skogar och sedan försökt få dem att bli skyddade, men oftast misslyckas man. Skogarna avverkas trots fynd av många rödlistade och fridlysta arter. Då tänker jag att det är fint om skogen kan få en talan fast den är borta. Det tycker jag fler kan anamma, genom att få sin avverkade favoritskog publicerad på Skogsinsikt.

Så kan skogen skyddas

På FN:s artskyddsmöte COP 15 i Montreal beslutades att minst 30 procent av ekologiskt representativa naturtyper ska skyddas till år 2030. Sverige har i dag formellt skyddat omkring 6 procent av den produktiva skogen.

Sveriges regering konstaterar i den budgetproposition som klubbades igenom i höstas att den årliga förlusten av värdefulla skogar är större än den skogsareal som ges ett formellt skydd, och att nuvarande beslutade eller planerade styrmedel inte är tillräckliga för att nå miljökvalitetsmålet ”levande skogar”.

Läs även: Rekordlite skog skyddad

Om du skulle anlitas av regeringen som skogsekolog, vad skulle du säga behöver göras för att gå från 6 till 30 procent skyddad skog till år 2030?

– Man kan börja med att avsätta all fjällnära skog som man har inventerat i fjällskogsinventeringen. Där vet vi att det är skyhöga naturvärden. Folk inom EU tror nästan inte på en när man säger att det finns urskogar som ingen knappt plockat en endaste pinne ur. Ändå avverkas dessa skogar fortfarande i Sverige. Det är ett vansinne, säger Jon Andersson.

Om den fjällnära skogen skyddas skulle vi nå upp till kanske 8 procent, enligt Jon Andersson. Ytterligare ett par procent skulle kunna skyddas i statliga Fastighetsverkets och Sveaskogs skogar. Men skogsekologen efterfrågar även en rikstäckande inventering över var det finns skogar med höga naturvärden.

– Det är svårt, särskilt eftersom hälften av skogen ägs av det privata småskogsbruket. Och jag tror inte vi skulle nå trettio procent ändå, även om det som listas ovan skulle vara en bra start. Sen återstår ett jättearbete med att restaurera skogsområden som är söndertrasade av skogsbruk och hoppas att arterna så småningom hittar tillbaka, säger han.

Klimatekvationen

Parallellt med att frågan om biologisk mångfald börjat segla upp på dagordningen är skogen intecknad på en rad vis i jakten på minskade koldioxidutsläpp. Allt ifrån husbyggen till textilindustri och biobränsle ropar efter träråvara.

Jon Andersson menar att det finns två huvudargument för att mer skogsbruk skulle rädda klimatet, där det första är att långlivade produkter som hus och möbler lagrar in kol.

– Men bara en mycket liten del av skogen blir till långlivade produkter. Den stora massan blir till papper eller bränns i fjärrvärmeverk. Det är det ena jätteproblemet med dessa argument.

Det andra argumentet, menar Jon Andersson, är ”substitutionseffekten”, att man byter ut oljebaserade produkter mot träbaserade. Använder vi skogen i stället för att pumpa ut mer olja tillför vi inte mer koldioxid till systemet totalt sett, lyder resonemanget.

– Men detta är på sin höjd långsiktig lösning som kanske ger effekt om 100 år. Problemet är att vi måste göra nånting idag, inte om 100 år.

Jon Andersson förespråkar därför att låta en betydligt större del av skogsmarken få stå och lagra kol istället för att kalavverkas.

– Om vi drar ner på avverkningen blir effekten stor på en gång.

På skogsinsikt.se visar han hur stor effekten kan bli. Den som klickar på exempelvis Västerbottens län får snabbt en jämförelse: ”Om Västerbottens skogar skulle få växa och bli gamla skulle de kunna lagra lika mycket koldioxid som 153 kolkraftverk eller 123 miljoner personbilar släpper ut under ett år, eller koldioxidutsläpp motsvarande 936 miljoner tur- och returresor till Thailand.”

– Jag har fått kritik för att det är förenklat. Det står inte ens hur mycket koldioxid det rör sig om. Det kan man ju ondgöra sig över, men skulle jag ha skrivit i antalet megaton koldioxid är det väldigt svårt för folk att förstå vad man menar. Men med hur många miljoner flygresor till Thailand? Jo, då har man plötsligt en aning om vad det handlar om. Tanka in kolet i skogen i stället där det hör hemma!

 

 

Årets klimattoppmöte äger rum i Dubai i oljestaten Förenade arabemiraten och leds av Sultan Al Jaber som är vd på ett oljebolag. Något aktivistnätverket Scientist rebellion, som består av forskare kommenterar så här: 

”Klimatomställningen hålls som gisslan av en elit vars intresse ligger i att förhindra eller fördröja reell omställning för att upprätthålla den fossilekonomi som byggt upp deras rikedom. Lösningarna finns men kommer inte bli av förrän dessa maktstrukturer bryts. För detta krävs en massiv mobilisering på gräsrotsnivå.”

Med civil olydnad och informationskampanjer protesterar forskare i hela världen mot klimattoppmötet. I Stockholm klistrade medlemmar i Scientist rebellion upp plakat med forskningsartiklar på fönstren till klimat- och näringslivsdepartementet.

– Världens elit och makthavare har nu visat i decennier att de sviker oss. Krisen blir värre för varje dag som går och det är de mest sårbara som kommer drabbas värst. Hur mycket mer klimatsvek kan vi acceptera innan var och en av oss reagerar? Nu är det dags att vi reser oss och agerar kollektivt, säger Aitzkoa Lopez de Lapuente Portilla, forskare i biomedicin och aktiv i Scientist rebellion i ett uttalande.

”Sverige har inget att komma med”

Organisationen lyfter att Sveriges regering för första gången lagt fram en politik som kommer att öka utsläppen. Vårt land har inget att komma med till förhandlingsborden, enligt Thomas Hörberg, docent i lingvistik och aktiv i Scientist Rebellion.

– Hur ska vi kunna övertyga fattigare länder med historiskt låga utsläpp att ta sin del av ansvaret när vi inte själva gör det? Det är en skam att ett rikt land som Sverige som dessutom har extremt goda förutsättningar för att ställa om till förnybart utgör en bromskloss när det kommer till internationella klimat- och miljöåtgärder, säger han.

Klimatministern: ”Jag har hög trovärdighet”

Men klimatminister Romina Pourmokhtari (L) tror inte att det faktum att regeringens politik ökar utsläppen sänker hennes trovärdighet i förhandlingarna på klimatmötet.

– Jag har en väldigt hög trovärdighet i kontrast till andra EU-länder och andra delar av världen, säger Pourmokhtari till TT, och tar upp att Sverige och Portugal har lägst utsläpp per capita i hela EU.

Att utsläppen i Sverige kommer att öka är en stor fråga i Sverige – inte internationellt, menar ministern.

– Det är aldrig någon som diskuterar svensk reduktionsplikt med mig på Cop-möten, utan tvärtom vill man veta hur vi lyckas med elektrifieringen av transportindustrin, man vill höra om det rena stålet, man frågar om Northvolt och man vill också veta om det svenska klimatpolitiska ramverket, säger hon till TT.

Radikal samhällsförändring

För att Sverige ska kunna uppnå sin del av Parisavtalet krävs en utsläppsminskning på 38 procent varje år. Något som kräver ”en radikal samhällsförändring mot en icke-tillväxtbaserad ekonomi som håller sig inom de planetära gränserna”, skriver Scientist rebellion.

– De som bär störst skuld till utsläppen är också de som har störst ansvar för att ta oss ur klimatkrisen. För att omställningen ska bli rättvis är det framför allt de rika som måste göra avkall på ohållbara livsstilar med överflöd. Det är inte rimligt att de som redan lever på marginalerna får ta notan av detta överflöd, säger Jeannette Eggers, forskare inom hållbart skogsbruk och aktiv i Scientist Rebellion.

– Demokratin behöver utveckla sina arbetsformer för att inte stelna. Samhället förändras snabbt, och det behövs nya kanaler för människor att delta. Vi tror att allmänheten har mycket mer klokskap att bidra med i klimatdiskussionen än vad som kommer fram idag, säger Tim Daw, docent i hållbarhetsvetenskap vid Stockholm resilience centre i ett uttalande.

Flera europeiska länder, däribland Frankrike, Danmark och Finland, har under de senaste åren använt sig av medborgarråd för få inspel från allmänheten i svåra politiska frågor. I mars 2024 är det dags för Sveriges första nationella medborgarråd för klimatet att träffas. 

Under åtta dagar ska 50 deltagare representativa för Sveriges befolkning få ta del av forskning och diskutera lösningar för klimatomställningen och för att få oss att nå upp till Parisavtalet.

– I dagens politiska debatt möts inte människor. Det gör att man har dålig förståelse för hur andra människor tänker, vilket skapar polarisering i samhället. Samtidigt är klimatet och klimatomställningen väldigt svåra frågor. Tanken med medborgarrådet är att skapa en viktig konversation om hur vi kan hantera och lösa de här frågorna tillsammans, säger Tim Daw till Miljö & utveckling.

Diskussionerna förs med stöd från experter inom klimatområdet, och ska utmynna i ett antal konkreta förslag eller synpunkter. I maj ska rådet rösta om dem, för att därefter förmedla resultatet till beslutsfattare.

Minsta gemensamma nämnaren

Förhoppningen från initiativtagarna är att diskussionerna kan vara mer nyanserade och konstruktiva när människor får chans att fördjupa sig i ämnet, och undvika partipolitiska ställningskrig.

– Vi ser det som ett sätt att få reda på vilken den minsta gemensamma nämnaren är i olika frågor, vilket kan vara till stor hjälp när beslutsfattare ska utforma nya förslag. Men vi vet ju inte alls vad det kommer att leda till, eftersom det är en öppen process, säger Tim Daw till DN.

Till skillnad från i länder som Frankrike drivs inte medborgarrådet för klimatet av regeringen, utan är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Högskolan i Gävle, Uppsala universitet, Lunds universitet och IVL Svenska Miljöinstitutet.

Men Tim Daw hoppas ändå att regeringen ska ta emot medborgarrådets slutsatser, säger han til Miljö & utveckling.

– Klimatfrågan är jättesvår för politiker att hantera. Genom att skapa en ”miniversion av Sverige” hoppas vi att medborgarrådet kommer kunna stödja, ge input och komma med idéer som politiker kan fånga upp. Vi hoppas att rådet kan lista upp argument och vägar som är blinda fläckar i den politiska debatten i dag.