Permakris var ett av orden i nyordslistan som presenterades häromdagen. Institutet för språk och folkminnen som sätter samman listan definierar det som en ”serie av kriser utan någon slutpunkt i sikte, tillstånd av permanent kris” och det låter väl som en ganska bra sammanfattning av de senaste tre åren. 

Först kom pandemin och när vi efter två år av restriktioner var på väg ur den värsta fasen så slog Rysslands invasion av Ukraina ner som en blixt. I spåren av det har vi fått elkris och inflation och som om inte allt detta vore nog så har vi förstås klimatkrisen, den största krisen av alla och som hotar hela vår existens.  

Det är lätt att känna vanmakt och hopplöshet inför alla dessa kriser och visst lever vi i en på många sätt tuff och svår tid, men utvecklingen är inte svart-vit. Nyordslistan lyfter också fram andra begrepp som visar på en annan och mer hoppfull utveckling. Som exempel kan vi nämna agrivoltaisk – där man kombinerar solkraft och jordbruk och munkmodell – en modell för ett ekonomiskt system där målet är att tillgodose människors behov inom ramarna för vad planeten klarar av. Två begrepp som vi på LFT har varit tidigt ute med att uppmärksamma. Att ord som avkarbonisering (avveckling av beroende av fossila bränslen) och klimatbiljett (subventionerat säsongskort till kollektiva färdmedel med syfte att minska utsläpp från motordrivna fordon) också har letat sig in på nyordslistan kan även det ses som tecken på en mer positiv utveckling. 

Att ”kriser föder möjligheter” har blivit något av en klyscha, men det ligger trots allt ganska mycket i det. Under pandemin såg vi tydligt hur människors medvetenhet om hur sårbara vi faktiskt är ökade. Bland annat började det talas mycket om vår låga självförsörjningsgrad och det senaste året har det startat upp ett stort antal matvärnsgrupper på olika platser i Sverige som vill höja kunskapen och beredskapen för egen matförsörjning. Klimatkrisen och elkrisen har också gjort att många har börjat fundera över vad som är våra verkliga behov. När man minskar på konsumtionen och elanvändningen inser man ganska ofta att det inte var så farligt och att man kan leva ett gott liv med betydligt mindre än vad man hade trott. 

Inte bara i Sverige utan över hela världen väljer massor av människor att gå över till mer minimalistiska livsstilar som ger ett mindre klimatavtryck. Ibland för att de är tvungna av ekonomiska skäl, men det är också många som gör det för att de vill, för att de är trötta på en livsstil som bara går ut på mer konsumtion och för att man är orolig inför framtiden. Det här är val som inte ger några braskande nyhetsrubriker, men som likväl är viktiga eftersom de bildar ringar på vattnet och på så sätt växer till en rörelse.  

Just nu står ett nytt år för dörren, ett år som säkert kommer att kännetecknas av kriser men också ett år då nya rörelser, nya innovationer och nya tankar kommer se dagens ljus. På LFT kommer vi förstås att fortsätta att bevaka kriserna men vi vill också fånga upp de där nya rörelserna och inspirerande idéerna. Vem vet, kanske är det ett nytt tankesätt eller en ny uppfinning som gör världen till en lite bättre och grönare plats som kommer att slå igenom på allvar under 2023 och som kommer att återfinnas på nästa års nyordslista.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.