Glöd · Ledare

Klimatmålen är mer än bara ord

Klimatrörelsen har länge varit en rörelse som leds av de unga. Störst genomslag har givetvis Greta Thunberg och Fridays for future fått, men även andra aktivistgrupper, som till exempel Aurora, domineras av den unga generationen. Det är inte så konstigt eftersom det är deras framtid det handlar om. Men det har på senare tid också dykt upp andra grupper som består av lite äldre oroliga medborgare. Under hösten har såväl Rebellpapporna som Rebellmammorna anordnat manifestationer.  Båda är grupper inom Extinction Rebellion. Sedan tidigare finns också Parents for future och Grandparents for future, grupper som har bildats för att uttrycka sitt stöd för det som den unga klimatrörelsen lyfter. 

Gemensamt för dessa är att det handlar om människor som är oroliga för sina barns framtid. Som har insett att de inte kommer kunna se sina barn i ögonen om de inte väljer att göra något nu. Eller som den 69-årige före detta mellanstadieläraren Anders Bäcklund som är aktiv i Återställ våtmarkerna uttrycker det i en intervju med DN

”Vi förstör allting. Men barnbarnen står ju mig väldigt nära, så att om jag då tar en risk och folk blir arga på mig och jag kanske blir slagen och påkörd, då får jag ta det. Jag kan inte med att inte göra någonting alls.”

Till våren har två pjäser som båda handlar om unga, framtiden och klimatet premiär. I en intervju med LFT säger Ada Berger, som har regisserat den ena pjäsen, att hon har strävat efter att visualisera något som känns väldigt abstrakt för många.

Att klimathotet fortfarande framstår som något abstrakt och diffust gäller inte bara folk i allmänhet, även många politiker verkar ha svårt att förstå och ta klimatkrisen på allvar. Hela regeringsunderlagets politik är ett rakt långfinger mot kommande generationer och alla som känner oro inför klimatet. Och detta är inget som de hymlar med. När Jimmie Åkesson gästade Agenda nyligen så sa han: ”Ska vi satsa på klimatmål på ett papper eller göra en satsning som gör att folk får ihop sin vardag oavsett var i landet man bor? Det är det som är den stora viktiga politiska konflikten i dag.” Istället för att satsa på klimatet tycker han alltså att vi ska sänka bränslepriserna så att ”vanligt folk” kan fortsätta köra bil på samma sätt som de alltid har gjort. 

Vad han inte inser är att de där klimatmålen på ett papper är så mycket mer än bara ord. Det handlar om människors liv. Det handlar om ekosystem som är på väg att suddas ut, städer som håller på att översvämmas och hundratals miljoner människor som kan behöva fly bara under det närmaste decenniet. 
För de som bor i till exempel Pakistan där en tredjedel av landet låg under vattnet i höstas så är klimatkatastrofen knappast någonting avlägset och abstrakt, utan något högst reellt. Likaså för invånarna på Maldiverna vars land snart kan ligga helt under havsytan. 

Nyligen konstaterade flera forskare att det är kört att nå 1,5-gradersmålet. Även om vi skulle göra extremt stora förändringar här och nu så kommer vi ändå inte att klara det. Betyder det att vi ska ge upp? Nej, givetvis inte. Som forskaren vid Stockholms Resilience Center, Victor Galaz säger: ”Som forskare resonerar jag så att om vi missar 1,5 grader då är nästa mål 1,51 grader.” Just så måste vi tänka. För varje hundradels grad som uppvärmningen fortsätter att öka blir konsekvenserna ännu värre. Och även om mycket redan är försent finns det fortfarande mycket som är värt att kämpa för. 

För våra barn, för kommande generationer och för hela planetens skull.

Biologisk mångfald.

Politisk enfald.