Unga och klimatet i fokus hos Riksteatern i vår

Året är 2023, eller är det 2063? Pjäsen Skapelsen, som görs av Riksteatern i samarbete med Örebro teater, inleds med att den höggravida Hanna går upp för att gå upp toaletten. Trots att hon är ensam hemma finner hon toalettdörren låst. Där inne befinner sig hennes dotter My, som inte har fötts än men som nu ändå visar sig vara en vuxen kvinna.

Moderskap och undergång

– På ett övergripande plan handlar Skapelsen om två motpoler – moderskap och undergång. Det är existentiella frågor som å ena sidan är eviga men som samtidigt framträder i en ny form nu i och med klimatkrisen, berättar Ada Berger som både har skrivit och regisserat pjäsen.

– Vad innebär det att föda barn på en hotad och döende planet? Jag har velat skriva på ett sätt som känns, men utan att skriva på näsan, och för mig landade det i att jag måste skriva om barnens framtid.

Ada Berger har tidigare samarbetat mycket med Liv Strömqvist och skrivit ett flertal humoristiska pjäser. Den här gången är det mindre humor och mer allvar, vilket har varit en utmaning berättar hon. 
– Om man inte skriver roligt så tror jag att det måste vara varmt eller lekfullt för att folk ska orka ta till sig det. Den här gången har vi ett väldigt allvarligt tema, men vi har ändå försökt hantera det med lekfullhet.

Skapelsen kommer att få premiär på Årsta folkets hus den 16 februari och därefter turnera över hela landet, bland annat kommer den till Strömsund, Tomelilla, Vimmerby och Hemse.

Kvinnliga hjältar

Den andra klimatpjäsen som också kommer att spelas i vår är skriven av den Kroatiskfödda och Berlinbaserade manusförfattaren Ivana Sajko, och regisserad av Anja Susa som är född i Serbien och verksam i Stockholm. #jeanne, som dramat heter, handlar om två städer som ligger på varsin sida om en sjö. Den ena staden är rik och den andra är fattig – och sjön mellan dem är på väg att torka ut, en slags metafor för klimatkrisen. En dag bestämmer sig den fattiga flickan Jeanne att bege sig över isen på den frusna sjön för att ta tillbaka det överskott som hon anser tillhör dem på den fattiga sidan. 

– Min huvudidé var att skriva en berättelse om kvinnliga hjältar som Jeanne D’Arc, eller Greta Thunberg för att ta ett nutida exempel, berättar Ivana Sajko.

– Det som förbinder de här hjältinnorna är att de kämpar för något som kan kännas dömt att misslyckas, men att de ändå fortsätter.

#jeanne är ett samarbete mellan Riksteatern och Dramaten och förutom i svenska städer kommer den även att spelas på ett antal platser i Finland, bland annat Kotka, Tammerfors och Vasa. Premiären sker dock på Lunds Stadsteater den 3 mars.

Att skriva om både klimatförändringarna och om klasskillnader har varit svårt säger hon, delvis för att det är ett ämne som dramatiker fortfarande är ovana vid att hantera och att man därför inte riktigt har något språk för det. 
– När det gäller kärlek och krig till exempel så finns det en lång tradition av att berätta om det. Men klimatförändringarna är en utmaning eftersom det är något nytt, säger hon och fortsätter:

– Det är väldigt lätt att ha en tydlig uppfattning om krig. Man vet vem som är fienden, det finns offer och så vidare. Men när det gäller klimatförändringarna är inte vår position lika tydlig. Vad är det vi vill sträva mot? Vill vi skrämma folk så att de gör något? Och vem är vår fiende här – är det vi själva eller regeringarna?

Kortsiktigt tänkande

Genom pjäsen vill hon också visa på den orättvisa uppdelningen i världen som hon menar är en av grunderna till att vi förstör klimatet.
– Vi ska inte lura oss själva till att tro att någonting är rättvist fördelat i den här världen. I samma ögonblick som vi rör vid våra mobiltelefoner borde vi vara medvetna om att det är en lyx som bygger på en djup orättvisa, precis som kläderna och allt annat vi använder.

Du nämnde Greta Thunberg, vad tänker du kring att vi lägger våra förhoppningar så mycket i de ungas händer?

– Det här är också ett tema i #jeanne. Greta har tydligt visat på konfrontationen mellan den gamla och den unga generationen. Idealt borde vi lära oss att anpassa våra liv efter de som kommer efter oss. Det skulle vara det enda rätta. Att alltid leva våra liv med framtiden i bakhuvudet. Och det handlar inte bara om människor utan om alla levande varelser, säger Ivana Sajko.

Kortsiktigheten, att vi bara tänker på det som sker här och nu, och inte reflekterar över framtiden, är något som binder samman de två pjäserna. 
Ada Berger lyfter vikten av att visualisera framtiden eftersom den kan upplevas som något väldigt abstrakt.

– Jag har funderat mycket på vad konst kan användas till och kommit fram till att en sak vi kan göra är att levandegöra det som ligger framåt. Hos gemene man finns en uppfattning om att klimatkrisen ligger hundratals år framåt, men mycket kommer att ske ganska snart. Vi måste på alla möjliga sätt anstränga oss för att förstå det här och inte stoppa huvudet i sanden.

Hon jämför vår nuvarande livsstil med att köra bil rakt mot en bergvägg men att inte se väggen framför oss.  
– Vi kan förstå att vi måste förändra oss när det handlar om ett virus som kan smitta mig imorgon, men när det handlar om ett decennium framåt är det fortfarande svårt för oss att ta in.

För Ivana Sajko är det tydligt att det handlar om ett helt nytt sätt att tänka.

– Jag tror att vi måste ändra på hela det paradigm som vi lever inom. Vi borde kanske slänga bort allt som vi tror på, tillsammans med alla religioner, och börja tänka vår plats på jorden på ett annat sätt.

Hon är också inne på att det kan vara svårt att förmedla allvaret med klimatkrisen bara genom ord.

– Kanske borde vi skriva musik om det eller bara kommunicera genom bilder för att visa allt som kan gå förlorat bara för att vi har varit så dumma och naiva?

För spelscheman för båda föreställningarna se www.riksteatern.se/forestallningar.