Enligt en Novusundersökning som publicerades förra veckan så har 14 procent av svenskarna, eller en miljon personer, funderat på att gå med i Hemvärnet efter Rysslands invasion av Ukraina. 60 procent säger att de vill försvara sig och nästan lika många, 55 procent, säger att det är viktigt att svenskarna kan skjuta för att försvara Sverige.  

Men är det verkligen ett väpnat angrepp vi ska vara mest oroliga för? Till skillnad från Ukraina så har Sverige aldrig varit en del av det ryska, eller sovjetiska, imperiet. Ryssland har i nuläget stora svårigheter att upprätthålla kriget i Ukraina och att börja kriga på flera fronter skulle bli ännu svårare och kostsammare. I dagsläget är det snarare matproduktionen som vi borde vara mer oroliga för än en invasion.  

Både Ryssland och Ukraina hör till världens största exportörer av spannmål – tillsammans står de för en tredjedel av den globala produktionen av vete och för 80 procent av all världens solrosolja. Kriget gör nu att priserna på dessa produkter nästan har fördubblats. Redan i dag befinner sig 44 miljoner människor i världen i akut hungersnöd, en siffra som lär stiga drastiskt. Ökad hunger riskerar i sin tur att spä på många av konflikterna i världen till exempel i Jemen och i Sydsudan. Det är, som Madeleine Fogde, senior expert på Stockholm environment institute beskriver det i Syre, “en nästan perfekt storm”. 

Risken att vi i Sverige skulle drabbas av hungersnöd är kanske inte så stor. Däremot kan vi vara med och mildra hungerkatastrofen i världen genom att odla mer själva. Som Matvärnsrörelsen har konstaterat så är det fundamentalt viktigt att vi ökar vår matproduktion, dels för att minska vår sårbarhet i kriser men också för att inte suga ut andra länder som skulle behöva den mat de odlar själva. 

Nu är visserligen just spannmål en av de få produkter som vi odlar mycket av i Sverige och där vi i princip skulle kunna vara självförsörjande (även om vi i nuläget både importerar och exporterar en hel del spannmålsprodukter). Dock är den svenska spannmålsproduktionen starkt beroende av konstgödsel, vilket också kommer bli en bristvara på grund av kriget. Vi kan inte heller utesluta att det kommer bli en torka som 2018, vilket skulle få som följd att vi skulle tvingas importera mer mat än vanligt.

Ett annat problem med spannmålsproduktionen i Sverige är att det mesta av det vi odlar blir till djurfoder istället för humankonsumtion. Bara 13 procent av den spannmål som odlas i Sverige omvandlas till produkter som bröd, flingor med mera. Den allra största delen  – 68 procent – går till foder för djuren. Det är ett synnerligen ineffektivt sätt att producera mat. Om vi åt grödorna direkt, istället för att mata djuren med dem, skulle vi få ut mycket fler kalorier och på sätt mätta fler människors magar. Visserligen är inte kött och spannmål likvärdigt rent näringsmässigt men det skulle vi kunna lösa genom att till exempel också odla mer baljväxter. 

När världen nu står inför en global brödkris och massor av människor inte kommer kunna äta sig mätta är det rimligt att vi i Sverige drar vårt strå till stacken genom att öka vår självförsörjningsgrad och i högre utsträckning låta det spannmål vi producerar gå direkt till människor istället för att ta omvägen via djurens magar. På sikt skulle en sådan satsning kanske innebära att vi skulle få lägga ner eller åtminstone drastiskt minska djuruppfödningen, men det skulle också göra jordbruket betydligt mer resurseffektivt samtidigt som det också skulle vara en stor vinst för klimatet och inte minst innebära enormt mycket mindre lidande för djuren.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.