Lantbruket befinner sig i kris. Det är förvisso ingen nyhet. Sedan 1990 har antalet jordbruksföretag i Sverige minskat med 39 procent. Framförallt är det de mellanstora jordbruken som minskar i antal, de som har en åkerareal på mellan 2 och 100 hektar, medan de riktigt små och de riktigt stora har ökat något.

Just nu är det dock mer kris än vanligt på grund av de ökade kostnaderna för el, diesel, konstgödsel och soja till foder. Enligt en undersökning från LRF kommer det här leda till att fyra av tio jordbrukare kommer att dra ner på sin produktion under det kommande året och en av fyra har redan gjort det. 

Det här har fått Centerpartiet att kräva en miljard kronor i stöd till jordbruket, något som nu även riksdagens finansutskott har röstat för. Det är bra att stötta de få jordbrukare som finns kvar i Sverige. I dagsläget är vi bara självförsörjande på ett fåtal varor, i övrigt är vi helt beroende av import, vilket både gör oss väldigt sårbara i händelse av kris samtidigt som långväga transporter också belastar klimatet. Det är dessutom svårare för oss att ställa krav på att produktionen ska vara miljömässig och etisk när den sker i andra länder. 

Men samtidigt är det lite märkligt att dela ut stöd utan något som helst krav på motprestation. Enligt Naturvårdsverket så står jordbrukssektorn för 6,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter om året, vilket motsvar ungefär 15 procent av Sveriges totala utsläpp. Framförallt kommer utsläppen från djuren i form av metanutsläpp men också från till exempel kväve i mineralgödsel. En del utsläpp är också kopplade till arbetsmaskiner och uppvärmning av byggnader. Därtill finns det också många andra miljöskadliga effekter som användningen av bekämpningsmedel och intensiva monokulturer som är ett direkt hot mot miljön och den biologiska mångfalden. 

Många bönder sitter fast i gamla mönster och behöver hjälp med att ställa om. Här skulle riksdagens stödmiljard kunna göra verklig nytta om man villkorade stödet med att de som får ta del av det samtidigt går över till ett ekologiskt och hållbart jordbruk. Ett jordbruk som använder exempelvis nedbrytbar gröngödsling istället för konstgödsel. Ett jordbruk där man tillämpar växelbruk och låter jorden ligga i träda. Ett lantbruk med minskad djurhållning vilket både skulle vara en vinst för klimatet och samtidigt göra det mer etiskt om de djur som fanns kvar fick beta fritt och slapp spendera sina liv inspärrade i trånga djurfabriker. Många menar att djuren är nödvändiga för att kunna odla ekologiskt, men det finns exempel i Sverige på odlingar som drivs både ekologiskt och veganskt, och ännu mycket mer om man tittar internationellt.

I regeringens jordbruksstrategi som presenterades i slutet av förra året står det att man ska “öka ambitionerna inom miljö- och klimatområdet”. Om det ska bli något mer än bara tomma ord så krävs det att man inte bara delar ut pengar till höger och vänster utan att man verkligen tar ansvar för att ställa om jordbruket på riktigt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.