”Ekojordbruk mer effektiva utan djurhållning”

Förespråkare för ett småskaligt ekologiskt jordbruk menar att viss djurhållning är nödvändig för att skapa ett kretslopp på gården, där djuren omvandlar bete till gödsel.

Jordbruksverket skriver i sin definition av ekologisk produktion: ”Växt- och djurhållning ska vara i balans, så att djuren i första hand äter foder från den egna gården och stallgödseln i första hand används för att ge näring åt den egna åkermarken”.

– Vi vill visa på ett veganskt alternativ som är mer ekoeffektivt och går ut på att spara så mycket energi som möjligt och lämna så mycket plats man kan till andra människor och djur, säger Peter Albrecht.

Det gör de på Villands Vånga på flera sätt, både genom självhushållning och vegansk ekologisk odling samt en skogsträdgård som de visar upp. De håller kurser och föreläsningar, både på den egna gården och på andra platser. Som permakulturlärare och trädgårdsmästare hjälper Peter Albrecht även andra att anlägga exempelvis skogsträdgårdar.

– I våra sociala medier bedriver vi också lite lågintensiv agroekologisk debatt, som vi ser som politiskt arbete, kring hur ineffektivt och resursslukande det animaliebaserade jordbruket har varit historiskt.

Djur förbrukar mer än de ger

Han är inte rädd för att utmana normer, varken bland köttätare, ekobönder eller veganer. Främst riktar sig hans kritik mot det storskaliga konventionella jordbruket men han menar att i allt från självförsörjande hushåll till större Kravgårdar tar de domesticerade djuren i regel mer resurser i anspråk än det vi får tillbaka genom djurens kropp i form av mat och gödsel.

– Folk blir ju rätt stötta av det här, de tycker att de gjort ett väldigt medvetet val, är ekologiska och gör egen getost och så. Det är mycket bättre än en konventionell monokultur, absolut, men det finns fler steg att gå egentligen.

Enligt Peter Albrecht finns en stark djur- och köttnorm inom ekojordbruk och många som håller på med permakultur vill till exempel ha hönor. Men om man då köper in spannmål till foder på vintern konsumerar hönorna i slutändan ändå mer än de ger.

Han menar att användandet av gödsel från djur inte är det mest effektiva:

– Kon, hästen, fåret eller hönan tillför ju inte något i form av näringsvärde genom sin matsmältning, de gör inget speciellt.

Istället försvinner 90 procent av energin i fodret genom djurets kroppsfunktioner, som att hålla  jämn kroppstemperatur och att underhålla organ och muskler.

– Visst, det de skiter ut är väldigt koncentrerat, och fullt med näring, absolut, men den mesta näringen har försvunnit, så även om du konsumerar kött så är det väldigt ineffektivt. Det vi säger är att energin och näringen som finns i gödslet finns i växtligheten, och vi använder växtligheten direkt istället.

Egen ”skit” som gödsel

Det  finns däremot många andra saker man kan göra med grönmassan för att näringen ska bli mer lättillgänglig för växterna i jorden.

– Vi kan kompostera den, göra bokashi eller finfördela den, allt organiskt material som vi kommer över, som ensilage, gräs, halm, hö och löv. Det som är grovt flisar vi ner, som grenar och hästkastanjer.

På Villands Vånga använder de väldigt mycket löv,  eftersom träd har djupa rötter och kan pumpa upp värdefulla mineraler som finns längre ner i marken.
Och så ytkomposterar de genom att använda organiskt material som täckmaterial på odlingarna.

– Vi gödslar nästan aldrig aktivt utan arbetar med att höja mullhalten. En bieffekt av det är att näringsämnena blir mer tillgängliga, säger Peter Albrecht.

De myllar inte heller ner gröngödslingen utan lägger den ovanpå så att maskar och svampar bryter ner det och sakta tillför det till jorden. De försöker jobba så naturnära som möjligt och vänder inte heller på jorden eftersom det då frigörs koldioxid istället för att det lagras i jorden.

Undantaget är en stor kompostlimpa som de gör på hösten och lägger på odlingarna på våren. De komposterar även sin egen ”skit” under tre år och använder det.

– Det är inga problem egentligen. Man kan kompostera ännu längre om man är rädd för att sprida sjukdomar, men man lägger det i en växtföljd som funkar, till exempel till pumpa och annat som växer ovan jord. Sedan kanske fjärde året efter att man lagt på det kan det komma morötter. Och vill man vara ännu mer försiktig kan man lägga det under bärbuskar.

Sverige ligger efter

Peter Albrecht ser att intresset för vegansk odling växer i Sverige men i Storbritannien  och Tyskland  finns det redan en större rörelse, med certifieringssystem för veganskt jordbruk (som Vegan organic network).

– Svenskarna ligger ganska mycket efter här, säger han och  berättar att det i Tyskland exempelvis pågår forskning för att utveckla veganska odlingsmetoder så att näringen ska bli direkt tillgänglig för växterna.

Exempelvis odlar man samtidigt pumpor i gröngödselkomposten eftersom man har sett att den bryts ner mycket snabbare då.

– Så fungerar det i naturen, har man både marken täckt och med rötter i jorden är det flest mikroorganismer som jobbar.

Peter Albrecht hänvisar till de många forskare och rapporter som av olika anledningar pekar på att vi globalt behöver reducera vårt intag av kött till cirka 300 gram per vecka. Bland annat släppte Greenpeace en sammanställning av den forskningen förra året.

– Utgår vi från det är det väldigt lite djur kvar att använda till att gödsla med. Då måste vi börja använda gödsel på ett annat sätt och då är vegansk odling framtiden, säger han.

Öppna landskap eller gammelskog?

En fråga som ofta lyfts i kritiken mot vegansk odling är vad som ska hända med de öppna landskapen. Peter Albrecht menar att det först och främst är en ganska konstlad naturtyp, även om en bieffekt är att de har bidragit till en biologisk mångfald.

– Om man låter ängarna vara så blir det på de flesta ställen skog till slut, och i gammelskogen finns det minst lika mycket arter som på en äng.

Han menar att det är väldigt politiskt drivet och att vi är uppvuxna med att vi ska gilla de öppna landskapen.

– Alternativet till det skulle vara väldigt specifika skogsträdgårdar, och på marker som inte går att plöja, och där folk säger att man ska ha djur som betar, där kan man ha perenna grönsaker.

De marker som man vill bevara som ängar kan också hållas öppna genom slåtter, och gräset kan användas som gröngödsel till odlingar, det behöver inte ta omvägen via djuren.

– Det är vårt svar på den debatten, alla är livrädda att allt ska växa igen, men så är det inte.

Samtidigt vill han också lämna tillbaka av den mark som i dag är kultiverad.

– Människor har ju gjort enorma anspråk på naturen.

”Man måste vara pragmatisk”

Peter Albrecht har, förutom utbildningar inom trädgård och permakultur, studerat humanekologi och har en bakgrund som miljö- och djurrättsaktivist, och han riktar sin kritik även mot ”vanliga” veganer.

– All matproduktion kräver någon form av liv, det går inte att producera mat helt kliniskt utan att ha ihjäl någonting, men man kan göra det mer eller mindre medvetet.

Peter Albrecht har varit vegan i 20 år men säger att man behöver vara lite pragmatiskt. På Villands vånga har de exempelvis katter för att fånga möss.

– Annars förstår man inte hur mat går till och alternativet är ett kemiskt och superartificiellt jordbruk i något sorts akvaponicssystem, där det inte finns några djur alls.

På Villands Vånga jobbar de anti-speciesistiskt. Speciesism är ett begrepp som betyder diskriminering baserad på arttillhörighet, ett begrepp som myntades på 1970-talet av psykologen Richard Ryder.

– Vi menar att de är djur och vi är djur och vi behöver tänka på hur vi ska samsas om det här utrymmet. Vi kallar det för vegansk odling för att det är lättare att förstå.

Peter Albrecht vill ha djur i sitt jordbruk men det ska vara vilda djur som sköter kretsloppet. Vilda fåglar istället för hönor som håller efter skadedjuren, och att jobba med maskarna och mikrolivet – och gynna det livet.

– Och visst det kommer finnas nischer och områden och gårdar som kan ha djur och där det är det mest effektiva, det är mycket möjligt. Men vi pratar om helheten här, hur vi ska odla vår mat och att det måste gå över från ett djur- och kemisktdrivet jordbruk till ett baserat på växter. Det finns inga hinder för det, alla näringsämnen finns där.

Västvärldskulturen är problemet

Målet är inte heller att detta ska bli storskaligt.

– Folk frågar om det här går att skala upp, och det går ju, till hur stora ondskefulla och kapitalistiska jordbruk som helst. Å andra sidan om alla skulle gå över till kapitalistisk vegankost, skulle det klimatmässigt vara ett underverk, men det skulle inte lösa maktproblematiken och fördelningsproblematiken.

Han menar att det exempelvis inte finns ett överbefolkningsproblem, det är ett problem med västvärldskultur.

Lösningen på en hållbar matproduktion ser Peter Albrecht istället i småskalig odling i byar och runt städer med ett kretslopp av spill, fekalier och urin som återförs och komposteras.

– Att odla i städer också så klart – om städer kommer finnas kvar – men ha mycket mer perenna grönsaker.

Han ser fleråriga perenna grönsaker som spenatskräppa, strandkål och kåltistel – och skogsträdgårdar – som en del av lösningen för framtiden och det är något som de själva satsar på mer och mer på Villands Vånga veganträdgård.

– Dels binder de mycket mer kol i jorden och man behöver inte förkultivera varje år utan de kommer igen. De är mer näringstäta och köldtåliga. Vi vill gå i bräschen för det.

Enligt Peter Albrecht kan man ersätta många av de bladgrönsaker vi äter i dag med perenna grönsaker,  sorter som i dag används i andra delar av världen, och som han försäkrar är jättegoda.

– Alla lösningar är bättre än vad det är nu, men det bästa är naturligtvis småskaliga ekologiska veganska system.