Att vi behöver ställa om till fossilfri energi torde de flesta vara överens om. Men även den fossilfria energin har i de flesta fall baksidor. Kärnkraften kommer till exempel aldrig vara lösningen på klimatkrisen, inte bara har vi problemen med slutförvaringen utan också med uranbrytningen som innebär stora risker både för djur, natur och människor. Dessutom finns fortfarande risken för en större olycka. Vattenkraften är inte heller problemfri, framför allt har den en kraftig negativ påverkan på ekosystemen och den biologiska mångfalden. Varje år dör också massor av laxar, ålar och andra fiskarter som sugs in i vattenkraftverkens turbiner.

I jämförelse med såväl kärnkraften och vattenkraften så är vindkraften en relativt bra energikälla. Det betyder inte att inte även den har problem. Till exempel kan den skada fåglar och fladdermöss, ljudet från vindkraftsparker kan skrämma bort djur och när vindkraftverk placeras i vattenområden kan den också skada den biologiska mångfalden. Men dess totala skada är ändå relativt liten jämfört med vattenkraften, för att inte tala om vad som kan bli konsekvensen av ett havererat kärnkraftverk.

En slutsats vi kan dra av detta är att vi måste minska vår energikonsumtion rejält. Men vi kommer givetvis ändå behöva en del energi även i framtiden och då tror jag att vindkraft och solenergi är det vi bör satsa mest på. Tyvärr finns det som bekant en ganska stark, och högljudd, opinion mot vindkraftverk. Det är inte obegripligt. Att få sin närmaste skog förvandlad till en park för vindkraftverk kan inte vara speciellt roligt och inte heller att ha ett stort vindkraftverk i närheten av sitt hus.

Ytterligare något som sticker i ögonen på många är förstås att fastighetsskatten på vindkraftverken hamnar i statens fickor istället för att gå till kommunerna där de står. I Norge är det tvärtom. Precis som i Sverige finns det ett stort motstånd mot vindkraft i Norge, särskilt på landsbygden. Men skillnaden på Sverige och Norge är att norska politiker verkar ha lyssnat på kritikerna och funderat över vad man kan göra för att blidka dem. Den lilla kommunen Åfjord, norr om Trondheim, får till exempel 50–60 miljoner kronor om året i fastighetsskatt för sina runt 200 vindkraftverk. Samma sak sker i många andra kommuner. Men det verkar tyvärr än så länge inte ha hjälpt jättemycket eftersom motståndet fortfarande är stort. Därför planerar nu Norge dessutom att införa en särskild produktionsavgift på vindkraften som ska gå direkt till kommunerna för att öka acceptansen ytterligare. Men här i Sverige finns än så länge inga liknande planer. 

Det är synd. Trots att en majoritet av Sveriges naturresurser produceras i norra Sverige så hamnar en stor del av skatteintäkterna i storstäderna. För att få en rättvisare ekonomisk fördelning över hela landet måste vi vända på det. Om vi har tur kanske det också kan öka acceptansen för utbyggnaden av vindkraft.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.