I reportageserien ”Vi var där” har vi blickat tillbaka på tidigare aktivistiska rörelser. Både på sådana som inte har givit önskat resultat ur aktivisternas synvinkel och på en där resultatet blev det eftersträvade; Ojnarekampen. I denna avslutande del gör vi en analys av de olika kamperna och riktar också blicken mot några kamper som pågår i dag.
Läs tidigare delar:
20 år efter Göteborgshändelserna: ”Jag känner mig mer optimistisk nu än då”
En känsla av att kunna förändra
Segerrecept från Ojnare: kaffe, bullar och ickevåld
En tydlig del i just Ojnarekampen är att den var koncentrerad till en specifik plats till skillnad från Klimatmarschen och Göteborgskravallerna som kan sägas ha haft betydligt bredare anspråk. Och även om Ojnarestriden pågick under många år så var frågan koncentrerad vilket kanske bidrar till att den avgjordes till aktivisternas och naturens fördel. Det är lättare att uppnå ett begränsat mål än exempelvis det stora: Rädda klimatet.
En del forskare menar att de sociala rörelser som har varit mest framgångsrika är de som har haft väldigt konkreta mål. Som exempel på detta lyfter författarna Greg Satell och Srdja Popovic fram Mahatma Gandhis motståndskamp som hade som tydligt mål att Indien skulle bli självständigt från Storbritannien och medborgarrättsrörelsen i USA vars mål var att driva igenom vissa tydligt specificerade lagar.
Kanske var också en anledning att Ojnarekampen vanns av aktivisterna att den fördes på många plan samtidigt: inom juridik, i skogsaktivism, i media och i lobbygrupper samt i debatter och media. Satell och Popovic menar att framgångsrika rörelser historiskt sett har varit bra på att bygga broar mellan andra grupper och framförallt till de som de försöker påverka. ”Att blockera gator och att kasta sten på polisen kommer sannolikt att avskräcka de som står i mitten av ert spektrum av allierade och kommer göra det betydligt svårare att vinna stöd från samhällets maktpelare”, skriver de.
En intressant jämförelse i detta sammanhang är Göteborgskravallerna och Ojnarekampen. Där det i den tidigare fanns en väldigt hård och laddad konflikt mellan aktivister och polis tycks aktivisterna i Ojnarekampen ha varit mer inriktade på att vinna över polisen på deras sida (vilket också lyckades i vissa fall, som ni kan läsa om i reportaget). Samtidigt är det tydligt att polisen under Göteborgskravallerna redan från början hade en väldigt hård approach gentemot aktivisterna och att detta i hög grad bidrog till att konflikten eskalerade. Jämför man med Ojnarekampen där polismannen Stefan och hans kollegor tog emot bullarna som de blev bjudna på och samtalade med aktivisterna är det lätt att förstå att saker utvecklades olika.
Aktivismen både i Sverige och i resten av världen är fortfarande stark och inkluderar både klimatrörelser, jämlikhetsrörelser och kamper för att rädda naturområden.
Under de senaste åren har klimatfrågorna blivit allt viktigare och i takt med det har också grupper som kämpar för klimatet vuxit sig allt starkare. Några av de mest kända är Fridays for Future, som har sitt ursprung i Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet, och Extinction Rebellion (XR) som startade med ett upprop i The Guardian i oktober 2018 där omkring 100 akademiker uppmanade folk att göra uppror för att rädda klimatet. Den 31 oktober samlades sedan 1500 personer utanför det brittiska parlamentet.
Medan Fridays for future främst har fokuserat på skolstrejker och storskaliga demonstrationer så har XR genom civil olydnad försökt stoppa trafiken i många städer och genom olika civila olydnadsaktioner försökt påverka och göra folk medvetna om det akuta klimatläget. XR har tre mål:
1. Att regeringarna ska utlysa ett klimatnödläge.
2. Att regeringarna ska agera för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och reducera klimatutsläppen till noll före år 2025.
3. Skapa ett medborgarråd för klimaträttvisa.
Även Fridays for future sammanfattar sina mål i tre punkter vilka är att hålla temperaturhöjningen under 1,5 grader jämför med förindustriella nivåer, att garantera klimaträttvisa och att lyssna till den samlade vetenskapen.
Utgår man från Satells och Popovics beskrivning av vad som skapar framgångsrika rörelser så skulle man kunna tänka sig att båda dessa rörelser har relativt stora möjligheter till framgång eftersom de har väldigt konkreta mål. Samtidigt kvarstår frågor som: när kan målet om klimaträttvisa anses vara uppnått och vad innebär det egentligen att lyssna till vetenskapen?
Satell och Popovic menar också att framgångsrika rörelser behöver ha ”en plan för att överleva segern”. Som exempel tar de här den Orangea revolutionen i Ukraina 2004 och den arabiska våren i Egypten 2011 där demonstranterna visserligen lyckades med målet att störta regimen men där det inte fanns någon plan för vad som skulle hända efteråt vilket ledde till nya förtryck.
Förutom klimatrörelserna pågår i dag många jämlikhets- och rättviserörelser över hela världen. En av de som har fått störst uppmärksamhet de senaste åren är Black Lives Matter, en organisation som bildades redan 2013 men som fick förnyad kraft efter mordet på George Floyd förra året. Black Lives Matter-rörelsen har anklagats för att vara konfrontativ, men samtidigt är det tydligt att den på flera sätt har varit framgångsrik. I Minneapolis beslutade politikerna att lägga mindre pengar på polisen och mer på sociala åtgärder, något som var ett tydligt krav från demonstranterna. Många poliser har också gått ut och tagit aktiv ställning för BLM.
En annan framgångsrik rörelse under senare år har varit rörelsen för naturens rättigheter som arbetat med att driva igenom lagändringar för att ge olika natursubjekt, som till exempel en flod, juridiska rättigheter. Som LFT kunde rapportera häromveckan lyckades man också nyligen enas om en juridisk definition av ekocid. Målet nu är att det ska bli ett internationellt brott på samma sätt som folkmord och brott mot mänskligheten.
Sammanfattningsvis kan man säga att framgångsrika rörelser i hög utsträckning är de som har lyckats sätta upp tydliga mål, som har haft förmåga att bygga allianser utanför de egna leden och som har haft en plan för hur de ska gå vidare när målen är uppnådda.
