Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • 20 år efter Göteborgshändelserna: ”Jag känner mig mer optimistisk i dag än då”

      I reportageserien ”Vi var där” gör LFT en tillbakablick på tre av modern tids stora processer av civilt engagemang i Sverige. Vad ville de människor som var på plats uppnå, vad hände och hur har…
    • Jonathan Pye var en av de som dömdes hårdast efter händelserna i Göteborg för tjugo år sedan.
      Zoom

      20 år efter Göteborgshändelserna: ”Jag känner mig mer optimistisk i dag än då”

      I reportageserien ”Vi var där” gör LFT en tillbakablick på tre av modern tids stora processer av civilt engagemang i Sverige. Vad ville de människor som var på plats uppnå, vad hände och hur har det påverkat dem? Följ med och träffa personer som var med vid Göteborgskravallerna, Klimatmarschen i Köpenhamn och striden om Ojnareskogen. I första delen har vi pratat med Jonathan Pye, en av de aktivister som greps och sedan dömdes till fängelse, i samband med EU-toppmötet i Göteborg för exakt 20 år sedan. 

      På kvällen den 16 juni 2001 grips Jonathan Pye av polisen. Han har då varit konstant vaken i flera dygn och är så utmattad att han somnar i polisbilen. De senaste dagarna har minst sagt varit turbulenta. Kvällen innan har polisen för första gången sedan Ådalen 1931 skjutit skarpt mot en demonstrant som är nära att avlida av skottskadorna. Hvitfeldtska gymnasiet, där hundratals demonstranter övernattar, har stormats av polisen och tv-kanalerna har kablat ut bilder av hur skyltfönster krossas på Avenyn.

      Jonathan Pye är vid den här tiden 25 år och aktiv i AFA (Antifascistisk aktion). Han har varit med och protesterat  vid toppmötena i Köln och Prag, hållit tal på första maj i Berlin och har ägnat stora delar av det senaste året åt att organisera protesterna inför toppmötet i Göteborg.

      "Vårt uttalade mål var att stoppa mötet"

      Toppmötet infaller i en tid av stora gatuprotester. På G8-mötet i Genua samma år samlas exempelvis 150 000 demonstranter och i Göteborg hålls tre stora demonstrationer med 10- 20 000 demonstranter i vardera tåg. Det är också en tid då allt fler röster höjs mot nyliberalism, EU:s murar mot omvärlden och storföretagens makt. Ett 80-tal grupper – där allt ifrån AFA till Centernej till EU ingår – har samlats i nätverket Göteborgsaktionen.

      – Vårt uttalade mål i AFA var att stoppa mötet eftersom vi ansåg att det inte fanns någon demokratisk grund för det, säger Jonathan Pye när vi ses i dag på Ramberget på Hisingen i Göteborg.

      Flera stora demonstrationer ägde rum under dagarna i Göteborg
      Flera stora demonstrationer ägde rum under dagarna i Göteborg. Den 15 juni gick många demonstranter i den så kallade antikapitalistmarschen. Foto: Jan-Åke Eriksson 

      Han tillägger sedan att de rent strategiskt förstås inte trodde att de skulle lyckas stoppa själva mötet, men de skulle i alla fall göra ett försök att hindra deltagarna från att ta sig fram med hjälp av sittblockader. Inspirationen kom från de stora toppmötesprotesterna som varit i andra städer. 
      – Fastän Sverige var ett litet land med en ovan aktivistmiljö så skulle vi få till protester som var tillräckligt starka för att det inte skulle bli pinsamt.

      Dessutom hade de en plan på att sabotera det elskåp som försörjde George W. Bushs hotell med energi.

      Planerna går i stöpet

      Från AFA:s sida handlade det också om att försöka hitta en balans menar han – å ena sidan ville de inte använda sig av alltför hårdföra metoder för att inte riskera att göra sig till ovän med den breda vänstern. Samtidigt ville de ändå uttrycka ett motstånd mot EU och George Bush som var någonting mer än att bara gå i ett ”lallande demonstrationståg”.

      Redan dagarna före mötet märker de dock att mycket inte kommer att gå som planerat. Polisen gör flera tillslag och griper danska aktivister. Under själva toppmötesdagarna stormas sedan både Hvitfeldtska och den provisoriska informationscentral som aktivisterna satt upp för att koordinera och hålla kontakt med varandra. Jonathan Pyes uppdrag under dagarna är bland annat att vara mediarepresentant och koordinera informationen mellan grupperna.

      – När polisen ringade in och stormade Hvitfeldtska flydde jag över containrarna. Efter det var mitt uppdrag inte längre möjligt att genomföra och under resten av toppmötet försökte jag lappa ihop vad som räddas kunde av våra planer, säger han.

      En av de mest dramatiska händelserna under dagarna var när polisen inringar en Reclaim The city-fest i Vasaparken och flera personer blir skjutna
      En av de mest dramatiska händelserna under dagarna var när polisen inringar en Reclaim The city-fest i Vasaparken och flera personer blir skjutna. Foto: Jan-Åke Eriksson

      På morgonen den 15 juni äger den så kallade Antikapitalistmarschen rum som utmynnar i kravallerna på Avenyn när polisen med hjälp av hundpatruller försöker skilja ”det svarta blocket” – som bland annat består av maskerade demonstranter – från de övriga. På kvällen samma dag anordnas en Reclaim the city-fest i Vasaparken som polisen väljer att inringa. Polisen använder batongerna för att få deltagarna att sätta sig, och när en polis träffas i bakhuvudet av en gatsten svarar de med att skjuta skarpt. Ett av skotten träffar Hannes Westberg som är nära att avlida av skottskadorna.

      Pekas ut som anförare

      I rättegången efteråt pekas Jonathan Pye ut som anstiftare till upploppet på Avenyn. Åklagaren menar också att det ska ha varit han som ”anförde” stenkastningen i Vasaparken.

      – Jag har sedan 2001 klassats som ”stenkastaren”, säger Jonathan Pye när vi ses i dag och fortsätter: 
      – För mig känns det konstigt, jag var ju framförallt organisatören. Jag hade ingen vängrupp eftersom jag inte planerat att vara på stan så jag var inte så mycket till hjälp även om jag pliktskyldigt ställde upp och försvarade mina kamrater vid Hvitfeldtska, Avenyn och Vasaplatsen. Men det var inte med så många stenar.

      Jonathan Pye har i flera tidigare intervjuer försvarat att han deltog i stenkastningen mot polisen och sagt att han tycker att det kan vara rätt att använda våld i vissa situationer. I dag är han aktiv i Extinction Rebellion, en organisation som bara använder sig av ickevåld. Till LFT säger han dock att han fortfarande anser att våld rent moraliskt är motiverat när det handlar om att försvara sig själv eller sina kamrater, men att det ofta är mer strategiskt att använda sig av civil olydnad.
      – Särskilt vi med små barn har svårare att utsätta oss för riskerna för långa fängelsestraff och därför kan ickevåld också vara mer inkluderande bland annat för politiskt engagerade med familj, säger han.

      Extinction Rebellion använder sig ofta av civil olydnad, dock utan att ta till våld, något som Jonathan Pye i dag menar kan vara strategiskt smartare
      Extinction Rebellion använder sig ofta av civil olydnad, dock utan att ta till våld, något som Jonathan Pye i dag menar kan vara strategiskt smartare. Foto: Adam Ihse/TT

      Jonathan Pye dömdes först i tingsrätten till fyra års fängelse, men straffet mildrades sedan i Högsta domstolen till ett år och åtta månader. Trots det långa fängelsestraffet och att mycket inte alls blev som de hade tänkt sig från början menar han i dag att aktionerna på sätt och vis ändå var lyckade.
      –-Den bild man försökte lyfta fram var att vi var en befolkning som var enad kring den nyliberala politiken och på sin höjd protesterade lite tamt i ett hörn – den slog vi hål på, säger han och tillägger att han tror  att vanliga demonstrationer sällan  åstadkommer förändring.

      – Inte ens när det var 36 miljoner som demonstrerade över hela världen mot Irakkriget så var det några politiker som brydde sig.

      Fortsatte protestera efter fängelset

      Exakt hur händelserna under de här dagarna har påverkat Jonathan Pyes liv tycker han är svårt att svara på.  
      – Om människor har undvikit mig eller om jag inte fått ett jobb för att arbetsgivaren har googlat mitt namn, så vet jag ju inte om det beror på det här. Men i min närmiljö är folk mest positiva.

      Han upplever heller inte att han förändrades så mycket som person av händelserna. 
      – Jag fortsatte att arbeta politiskt. 2002 när jag släppts ur häktet men inte fått fängelsestraffet  protesterade jag mot toppmötet i Köpenhamn. Och även efter fängelsestraffet fortsatte jag på ungefär samma sätt.

      I dag ser dock hans liv annorlunda ut, delvis på grund av att han heltidsarbetar som arkeolog och har barn. Det är inte heller bara Jonathan Pyes liv som har förändrats sedan 2001. Det politiska och aktivistiska klimatet är också på många sätt helt annorlunda. Jonathan Pye menar att det fanns en ”kulturell vänstervåg” 2001 med bland annat många radikala band, som Refused och Rage Against The Machine, som nådde ut till den breda allmänheten på ett annat sätt än i dag.

      I dag är dessutom flera av de frågor som var i ropet då, som EU-kritik och kritik av storföretagsledd globalisering inte alls lika heta. Jonathan Pye menar att det delvis handlar om att många har insett att det är väldigt svårt att begränsa storföretagens makt, i alla fall på nationell basis. Han tror också att en del av de som var emot EU då i dag återfinns inom det han kallar för den konservativa vänstern som är antifeminister och för en hårdare migrationspolitik.

      "Antingen vinner vi kampen eller så blir det katastrof"

      Han upplever att det generellt fanns en starkare optimism inom vänstern runt millenieskiftet än vad det gör i dag. 
      – Men det var också en ganska defensiv kamp, vi ville rädda välfärdssamhället mot nyliberalism och stoppa  maktkoncentrationen hos de multinationella företagen.

      Själv känner han sig dock snarare mer optimistisk i dag än han gjorde då. Det kan låta paradoxalt eftersom han samtidigt menar att läget i dag, med klimatförändringarna, kanske är mer allvarligt och akut än någonsin tidigare. Men just detta menar han har potential att aktivera stora delar av befolkningen.
      – Om man börjar fundera på hur vi på riktigt ska kunna stoppa klimatkatastrofen så är det vänsterlösningar som gäller, det finns inga vettiga högerlösningar. Så antingen vinner vi den kampen eller så blir det katastrof.

      Han blir tyst en stund innan han fortsätter:
      – Det troligaste är att vi inte vinner och att det blir total katastrof, men det är ändå större chans för progressiv samhällsförändring nu än det har varit på länge.

      Som småbarnsfar finns det inte lika mycket tid för Jonathan Pye att ägna sig åt aktivism som tidigare. Han säger att han måste välja sina strider och att det då känns rimligast att lägga mest tid på klimatkampen. 
      – I slutet av augusti anordnar Extinction Rebellion en stor aktionsvecka i Oslo. Då tänker jag ta med mig hela familjen dit.

      Göteborgshändelserna i korthet

      Toppmötet äger rum den 14-16 juni 2001. Under dagarna hålls många stora seminarier och demonstrationer som totalt samlar cirka 50 000 personer. 
      Den 14 juni gör polisen ett tillslag mot Hvidtfeldtska gymnasiet där 459 tillresta aktivister grips. Det här händelsen anses av många vara en utlösande faktor bakom våldet och stenkastningen de kommande dagarna. 
      Den 15 juni går många demonstranter i Antikapitalistmarschen som senare utmynnar i skadegörelsen på Avenyn. Samma kväll blir demonstranter beskjutna i Vasaparken. 
      Den 16 juni anordnas en fredlig demonstration mot polisvåldet på Järntorget, som också omringas av polisen. Många frihetsberövas, andra får lämna platsen på villkor att de låter sig kroppsvisiteras.
      På kvällen den 16 juni stormar polisen Schillerska gymnasiet på jakt efter en tysk terrorist. 78 personer grips under förnedrande former. Den tyske terroristen hittas aldrig. 

  • Energi