Innehåll


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Segerrecept från Ojnare: kaffe, bullar och ickevåld

      I reportageserien ”Vi var där” gör LFT en tillbakablick på tre av modern tids stora processer av civilt engagemang i Sverige. Vad ville de människor som var på plats uppnå, vad hände och hur har…
    • Under sommaren 2012 fanns aktivisternas manifestationer runt om och i Ojnareskogen.
      Zoom

      Segerrecept från Ojnare: kaffe, bullar och ickevåld

      I reportageserien ”Vi var där” gör LFT en tillbakablick på tre av modern tids stora processer av civilt engagemang i Sverige. Vad ville de människor som var på plats uppnå, vad hände och hur har det påverkat dem? Följ med och träffa personer som var med vid Göteborgskravallerna, Klimatmarschen i Köpenhamn och striden om Ojnareskogen. I tredje delen möter vi två av aktivisterna; Viktoria Deeb Klint och Lisa Wanneby. Vi möter också polisen Stefan.

      Viktoria Deeb Klint

      Sommaren 2012 är Viktoria är på plats i Ojnareskogen på Gotland. Hon är där som andlig aktivist, hon och en grupp kvinnor arbetar sedan fem år tillbaka ceremoniellt med andliga och shamanska tekniker för att stoppa exploateringen av skogen. Förutom det handlar det också om att stå i vägen för skogsmaskiner.

      En dag då det är få aktivister på plats i Ojnare kommer hon springande genom skogen och möter en stor skogsmaskin:

      – Jag står plötsligt ensam framför en sådan stor skogsmaskin, det var mäktigt. Föraren har precis satt igång skövlaren. I det ögonblicket uppfylls jag av en känsla av kraft och jag bara ställer mig i vägen. Jag tänker: ska du ta träden kan du ta mig också, jag kan närmast likna det vid en mystik-upplevelse, att bli ett med skogen. Med platsen, säger hon.

      Viktoria Deeb Klint i Ojnareskogen
      Viktoria Deeb Klint i Ojnareskogen. Foto: Elisabeth Ubbe

      Viktoria står kvar. Det är inte personligt, det är något större än henne själv.

      – Jag kände: Jag är bara en av alla här, jag är ett utav träden här, säger hon. 

      Föraren stannar sin maskin och Viktoria ser hur han muttrar och tar upp en telefon. Hon försöker få ögonkontakt men han vänder bort blicken. Hon vet inte varför men just den maskinen kommer inte igång igen.

      När avverkningen startar, under den vecka som Viktoria kallar polisveckan, är det intensivt i Ojnareskogen. Och aktivisterna, varav några bor i skogen sedan veckor, gör allt de kan för att rädda den.

      – Det pågick hela tiden massa förhandlingar men vi som var ute i skogen visste inte så mycket om det, säger Viktoria.

      När poliserna från fastlandet kommer till ön, kommer också många fler aktivister till skogen. Den sista dagen är det någonstans mellan två- och trehundra stycken där, berättar hon.

      Några aktivister klättrade upp i träd för att hindra avverkningen
      Några aktivister klättrade upp i träd för att hindra avverkningen. Foto: Karl Melander/TT

      Den första avverkningsdagen står Viktoria på ena sidan av ett avspärrningsband. Mitt emot står en polis. När skogsmaskinerna startar bryter Viktoria ihop och gråter.

      – Vi hade ögonkontakt och han såg hur jag bröt ihop. Han sträckte ut sin hand och tog min, sedan sa han: Jag hade gjort samma sak om det här hade varit min plats, säger Viktoria med en röst som är mjuk och lätt vid minnet:

      –  Jag tänkte att det är såhär, this is the way to go, vi måste prata med varandra. 

      Den polisen ser hon inte till så mycket efter det. Däremot lär hon känna den ridande polisen Stefan. De blir vänner.

      Stefan tillsammans med Sluge Sigge, en av hästarna på polisrytteriet i Stockholm
      Stefan tillsammans med Sluge Sigge, en av hästarna på polisrytteriet i Stockholm. Foto: Privat

      Stefan

      Stefan (som inte vill medverka med sitt efternamn) är polis vid rytteriet sommaren 2012. Han kommer till ön utan att ha djupare kunskap om konflikten. Det är första gången han kommer till Gotland och han tänker att det ska bli en trevlig insats. Stefans inställning är pragmatisk.

      – Man lägger inte in så mycket, man har en uppgift och åker dit och gör jobbet.

      Polisens uppgift är att se till att bolaget kan fortsätta med sin näringsverksamhet och att se till att de som ska demonstrera kan göra det på ett säkert sätt, till exempel genom att hålla ett säkerhetsavstånd till de stora skogsmaskinerna, beskriver Stefan. Han säger:  

      – Vi visste att det i huvudsak skulle vara vanligt folk på plats, inte radikala aktivister och vi väntade oss inga våldsamheter, men att vi skulle mötas av civil olydnad. Och vi skulle försöka få alla parter att genomföra sitt, på ett lagligt och säkert sätt.

      Aktivister och poliser i Ojnareskogen
      Aktivister och poliser i Ojnareskogen. Foto: Karl Melander/TT

      Stefan beskriver att anledningen till att polisen tar så mycket resurser till ön är för att de helt vill friställa Gotlands poliser från arbetet, eftersom konflikten går så djupt och Gotland är en så begränsad yta.

      Under de första dagarna stöter Stefan och hans kollegor på några aktivister i en Volvo Duett i Ojnareskogen.

      – De bjöd på kanelbullar och när vi fikade med dem sa de att vi var de enda som åt bullarna, de andra som de hade bjudit hade trott att de skulle bli förgiftade, säger Stefan.

      Han tror att det kan bero på att andra poliser ofta har en motpart som inte är välvillig, och beskriver att poliser i rytteriet ofta kommer närmare folk på ett annat sätt. Stefan minns också hur några aktivister varnar om risker för hästarna.

      – De sa att vi bara skulle rida på stigarna eftersom det fanns kastsprickor som kunde skada hästarna. Då beslutade vi att ställa hästarna och inte använda dem.

      Veckan blir ett uppvaknande för Stefan.

      – Vi poliser möter människor i olika typer av trauma hela tiden i jobbet, det gäller att känna med och förstå människor ur deras perspektiv. I efterhand var det en väldigt stark upplevelse, just att möta de som var engagerade för skogen, säger Stefan och tystnar en stund innan han fortsätter:

      – Hela samhället bygger på att det finns radikala människor som går i täten, men de ska inte begå brott, där går gränsen.

      En arbetsuppgift poliserna har är att bevaka vägen till provbrotten dygnet runt. En annan är att besöka aktivisternas läger som då och då utsätts för trakasserier. En natt när Stefan och hans kollega bevakar vägen till provbrotten kommer en kille körandes i en avverkningsmaskin på väg hem. Föraren stannar och pratar med poliserna och Stefan frågar hur det går och får till svar att avverkningen går jättebra. 

      – Jag frågade när de skulle vara klara och då svarade han: Nämen, vi avverkar så länge ni är här.

      Avverkad skog i Ojnare sommaren 2012
      Avverkad skog i Ojnare sommaren 2012. Foto: Elisabeth Ubbe

      Det här blir en brytpunkt för Stefan.

       – Jag tänkte: vad fan! Han menade att de skulle avverka skog för hela kalkbrottet men det hade de inte fått tillstånd för. Vår uppgift var att vara där medan de gjorde det de hade tillstånd för, men de bara fortsatte och mörkade.

      Stefan och kollegan åker då till lägret och pratar med aktivisterna, frågar om de vet hur mycket det finns tillstånd att avverka och säger till aktivisterna att de kanske bör hålla koll på avverkningsläget. Stefan meddelar också sin chef vad han fått veta, det är inte okej att bolaget utnyttjar polismyndigheten för att avverka mer än de har tillstånd till.

      Morgonen efter kedjar Greenpeace fast sig vid avverkningsmaskinerna. Den mediala uppmärksamheten växer och Mellanskog ställer in avverkningen.

      – När de ställde in och det inte fanns någon annan på ön som ville såga, då gick det i stå. Vi packade ihop och lämnade ön på samma båt som Greenpeaceaktivisterna, säger Stefan.

      Aktivisternas kamp för Ojnares bedrivs inte bara i skogen utan också genom juridiskt arbete, debatterande, lobbying och i media
      Aktivisternas kamp för Ojnares bedrivs inte bara i skogen utan också genom juridiskt arbete, debatterande, lobbying och i media. Foto: Janerik Henriksson/TT

      Lisa Wanneby

      2012 tror Lisa att prövningen i mark- och miljödomstolen ska leda till att Nordkalk inte beviljas tillstånd för det planerade kalkbrottet i Ojnareskogen. Hon och och hennes medaktivist Sofia Bothorp tänker att de nu ska kunna göra något annat och bildar, samma dag som domen meddelas, föreningen Urbergsgruppen.

      – Vår plan var att, nu när Ojnareprocessen var avklarad, skapa en förening med talesrätt i mark- och miljödomstolen och att bedriva påverkansarbete och bilda opinion, säger Lisa. 

      Istället kommer Ojnareprocessen fortsätta i ytterligare sex års tid innan den slutligen avgörs. Under de åren arbetar Lisa intensivt. Hon är med som åhörare under de juridiska prövningarna, hon deltar som inbjuden i olika debatter.

      Hon deltar i flera år vid gruvindustrins gruv- och mineraldagar på Grand hotell i Stockholm. Hon skriver debattartiklar och är med och samlar in pengar till advokaten som sköter den juridiska biten i arbetet, Johan Öberg.

      Han, i sin tur, kontaktar en professor i miljörätt Jonas Ebbesson, som, 2015, skriver till domstolen och ber om en inhibering. Det vill säga att beslut inte får verkställas, i väntan på beslut från regeringen om Ojnare ska bli ett Natura 2000-område.  

      – Det var en jätteviktig pusselbit att regeringen fattade beslut om det och att man inte kan bryta kalk i natura 2000-område, säger hon.

      Lisa Wanneby i Ojnareskogen
      Lisa Wanneby i Ojnareskogen. Foto: Privat

      Den 11 september 2018 står Lisa Wanneby i Ojnareskogen vid den gamla lägerplatsen där aktivisterna huserade sommaren 2012. Tillsammans med henne väntar ungefär 40 personer på domen, som ska meddelas via ett pressmeddelande klockan elva prick. Media är där, tv, radio och tidningar.  Lisa har uppgiften att läsa upp pressmeddelandet – Domen blir ett nej, man ger inte tillstånd till kalbrytning i Ojnareskogen. 

      – Det var en fantastisk lättnad och oron för Ojnare släppte, men också oron i ett större perspektiv, eftersom principen höll, miljöbalken höll, säger Lisa och beskriver att processen runt Ojnare var mycket större än enbart platsen Ojnare:

      – Att det gick att döma såhär, det betyder att naturen faktiskt har ett värde i sig, att det faktiskt är större. För mig var det jätteviktigt för tilltron till rättsskipning, säger hon, när hon tänker tillbaka på dagen då skogen benådades.

      2021 Lisa Wanneby, Viktoria Deeb Klint och Stefan

      Lisas slutsats efter Ojnarekampen är att människor som förenas kan vinna. Och hon hindras inte av eller oroas över de svårigheter som finns. Istället är hennes drivkraft att fortsätta, en kamp i taget, och se till att hitta nya pengar för att bekosta det juridiska arbete som Lisa är övertygad om också behövs i kampen. 

      – Så länge som det är som det är så får vi väl rädda en plätt i taget och sedan njuta av varje delseger. Att systemet fortfarande är detsamma gör mig inte orolig, för mig innebär det bara att det finns ett nytt slag att vinna.

      Viktoria bär sedan Ojnarekampen med sig en känsla av kraft som kom ur upplevelsen av att vara en del av ett sammanhang, eller som hon uttrycker det: som en våg i ett större hav.

      – För mig finns det ett tydligt före och efter Ojnare. Vikten av kollektiv handling blev väldigt tydlig för mig. Gör man saker tillsammans kan man få jäkligt mycket gjort, det är stärkande. Aktivism är bra för måendet, rena hälsokuren, säger hon.

      Ändå trodde de inte att de skulle vinna kampen, då, när de var i skogen.

      – Det var nog ingen av oss som vågade tro fullt ut att vi skulle vinna den här striden, vi bara körde, säger hon och tillägger:

      – Nu känner jag en oro, roten till problemet är ju kvar, kapitalismen och den totala ignoransen mot de livsviktiga djupare sammanhangen och vår roll och del av den större helheten.

      Stor och liten aktivist i Ojnareskogen, sommaren 2012
      Stor och liten aktivist i Ojnareskogen, sommaren 2012. Foto: Elisabeth Ubbe

      Viktoria tänker att segern i Ojnarekampen bara var en delseger och att systemet i sig måste förändras. Och att Ojnare är en inspiration, att en grupp helt vanliga människor kunde vinna mot ett jättestort företag med alla dess resurser.

      – En sak i det, som är jätteviktigt för mig, är att det var en icke-våldsmanifestation. Vi gav oss inte på någon, vi bjöd poliserna på kaffe och bullar, vi hängde upp banderoller, vi stod i vägen, inget våld. Det kanske är det mest hoppfulla av allt.

      Viktoria skulle göra om det igen. Hon menar att det handlar om frigörelse i en djupare bemärkelse; frigöra sin tanke, sina perspektiv, sin existens.

      – Även om det inte leder till något gott så kan man inte ge upp inför det som är uppenbart fel, förtryck av djur, människor eller natur, man måste bara göra det man kan. Om många gör det de kan, då händer det någonting, säger hon. 

      Stefan har med sig starka minnen från insatsen och sina möten med aktivisterna i Ojnareskogen.

      – Jag fick upp ögonen för Gotland och den känsliga naturen som finns där. Den här avverkningen, nonchalansen och hänsynslösheten tog mig ganska hårt.

      Han minns också stressen. Hos aktivisterna vid ljuden från skogsmaskinerna och när de såg träden falla. Och stressen hos de som satt i skogsmaskinerna, de som visste att om kedjan skulle gå av så skulle den klyva människan framför maskinen.

      Men det viktigaste är de möten han hade med människor och de vänskapsband han knöt under veckan i Ojnareskogen.

      – Det var verkligen en speciell kommendering för alla som var där. Att komma nära inpå vanligt folk i deras kamp, radikala människor som brinner för kampen för sin närmiljö. Den lilla människan mot det stora företaget. Det är stort att de faktiskt vann, att det lönar sig att stå upp för sin sak. och att göra det inom demokratins råmärken.

      Den vänskap som uppstår mellan Viktoria Klint och den ridande polisen Stefan lever fortfarande.

      Fakta: Ojnarekampen

      2005 börjar Nordkalk arbeta för att få tillstånd att bryta kalk i Ojnareskogen på norra Gotland. Området ligger mellan två Natura 2000-områden och har nyckelbiotoper. I Ojnare finns flera rödlistade arter. 
      Frågan engagerar miljöaktivister och lokalbor vars åsikter är delade mellan de som menar att jobben i ett nytt kalkbrott behövs och de som menar att det planerade brottet hotar de rödlistade arterna och även riskerar vattentillgången på norra Gotland.
      2008 avvisar Miljödomstolen Nordkalks ansökan om brytning, men 2009 godkänner Miljöverdomstolen brytning. Det är ett beslut som överklagas av Föreningen Bevara Ojnareskogen. Det överklagas dessutom av Naturvårdsverket.
      Frågan fortsätter att vackla mellan ja och nej till brytning. 2011 beslutar Miljödomstolen att inte upprätta föreskrifter vilket innebär att Nordkalk inte får något tillstånd, men i juli 2012 beslutar Mark- och miljööverdomstolen om föreskrifter för kalkbrytningen och ger därmed Nordkalk brytningstillstånd.
      Natura 2000 är ett nätverk av skyddade områden i hela EU. som tillsammans ska bilda ett ekologiskt sammanhängande nätverk. Dessa områden innehåller arter eller naturtyper som är särskilt skyddsvärda ur ett europeiskt perspektiv. Målet är att främja att den biologiska mångfalden bibehålls, genom bevarande och förbättring av naturmiljön.

  • Energi