Den senaste tiden har troféjakten i Afrika fått stor uppmärksamhet i svenska medier. Som LFT tidigare har rapporterat så såldes det 1,7 miljoner troféer i världen mellan 2004 och 2014, och 200 000 av dessa var från hotade arter.  De flesta troféjägarna kommer från USA, men det finns också en hel del svenskar som åker till afrikanska länder för att, likt 1800-talets kolonialherrar, kunna ta hem en djurhud eller ett huvud som de kan sätta på väggen och skryta med inför sina vänner.

När SVT:s program Utrikesbyrån gör ett program om troféjakten så gör de det dock utifrån vinkeln att troféjakten faktiskt kan vara bra eftersom pengarna som det inbringar kan komma lokalbefolkningen till del och att de även kan användas till att skydda de utrotningshotade djuren mot illegal jakt. 
“Det är bara västvärlden som säger: ‘Det här gillar vi inte. Djuren är så fina.’ Ja, men det tycker ju vi med. Därför vill vi skapa en ekonomi som ger dem en framtid”, säger proffsjägaren Natasha Illum Berg som medverkar i programmet. Samma argument hörs från troféjägaren Jens Ulrik Høgh, och varken ”experten på jaktetik” Erica von Essen eller Världsnaturfondens biträdande generalsekreterare Peter Westman – som också medverkar i programmet – har några större invändningar mot det resonemanget.

Det här är dock ett problematiskt påstående ur många perspektiv. Till att börja med är gränsen mellan legal och illegal jakt väldigt tunn. Ibland kan det handla om att ett djur rör sig några meter ut ur en nationalpark för att det plötsligt ska vara tillåtet att jaga. Det finns också många exempel på jägare som jagat både legalt och illegalt och som till exempel har rullat in djurskinn från hotade djur i andra djurskinn för att dölja dem. Dessutom – vilket trots allt framgår i programmet – förekommer det väldigt mycket korruption i handeln kring jaktlicenser. Många troféjägare har fejklicenser som säger att de får jaga djur som i själva verket är förbjudna att jaga.

Den sydafrikanske antropologen Craig Spencer, som har grundat den kvinnliga vaktstyrkan Black mamba som arbetar med att stoppa tjuvjakt, menar också att det inte ställs några krav på att troféjakten ska vara etisk.
“Ingen får veta om jägaren först skadesköt djuret eller rent av träffade ett annat djur också, vilket faktiskt händer ganska ofta”, säger han till Expressen.

Argumentet om att jaktturismen ger lokalbefolkningen pengar så att de kan skapa sig en bättre framtid är också ihåligt. Enligt det amerikanska tv-bolaget CBS och Craig Spencer ser lokalbefolkningen ofta inte röken av pengarna.
”Under mina 14 år i den här provinsen har jag inte sett hur jakten skjuter till pengar till lokalsamhället. Här finns fortfarande inga skolor, inga kliniker. Man kan tycka att det åtminstone borde ha bidragit med skor på barnens fötter, men inte ens det”, säger Craig Spencer.

Även om det vore sant att jaktturismen ger många fattiga en inkomst så finns det inga bra argument för varför vi ska använda oss av just oetiskt jagande för att skapa välstånd. Man skulle kunna jämföra det med de som hävdar att all handel är bra, oavsett om det vi köper har producerats under grymma och slavliknande förhållanden, eftersom det ger fattiga människor en chans att “lyfta sig själva” ur fattigdomen. Vill vi stötta invånarna i låginkomstländer finns det många andra sätt vi kan göra det på, dels genom etisk handel och dels genom bistånd – där det mest effektiva är att ge människor pengar direkt i handen.

Slutligen kan man också säga så här: Om troféjägarna verkligen bryr sig om de hotade djurarterna och vill skydda dem, varför då inte bara donera pengar till de organisationer som arbetar med det? Måste man verkligen döda vissa djur för att kunna skydda andra? Nej, det måste man givetvis inte, och det är märkligt att den motfrågan aldrig ställs i programmet. Programledaren nöjer sig med att konstatera att forskarna är oense om ifall troféjakten är bra eller dålig.

Att jägarna försöker framställa sig själva som hjältar som bara vill skydda djuren är inget nytt eller konstigt. Liknande resonemang hörs inte sällan från dem som jagar i Sverige. ”Jag skjuter själv djuren jag äter för att vara säker på att avlivandet har gått till på ett etiskt försvarbart sätt.” Visserligen kan jakt i många fall vara snäppet mer humant än den industriella masslakten som pågår i djurfabrikerna. Men det mest etiska är förstås att inte döda djuren alls. Det är slående att många överhuvudtaget inte ens ställer sig den frågan utan fortfarande ser dödande av djur som någonting självklart. Dels för att vi ska få mat men också någonting som vi har rätt till bara för vårt eget höga nöjes skull.

Jens Ulrik Høgh hävdar i programmet att människan har jagat i 300 000 år och vill med detta slå fast att det är någonting naturligt, något som ligger i våra gener. Samma argument har genom historien använts för att försvara allt ifrån slaveri till barnaga eller mannens överlägsenhet gentemot kvinnan. Men bara för att vi har gjort någonting länge betyder det inte att det är ”naturligt” eller bra. Det finns andra sätt och det är hög tid att även jägarna börjar inse det.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.