Glöd · Ledare

Öppna upp Sverige

För mer än ett år sen skrev jag en ledare om vad jag hoppades skulle bli de bestående effekterna av coronakrisen. Även om det var i ett väldigt tidigt läge – vi var då än så länge bara precis i början av pandemin – så står sig mycket av det jag skrev då än i dag. Det handlade bland annat om att vi måste bygga upp vårdkapaciteten, sluta med vårt hänsynslösa utnyttjande av djur som hela tiden riskerar att skapa nya pandemier och resa betydligt mindre. Samtidigt varnade jag också för att “de tillfälliga lagarna som införs nu, precis som den tillfälliga migrationslagen i Sverige, kommer bli allt annat än tillfälliga”.

Just nu börjar länder runtom i världen att öppna upp samhället igen, men i Sverige finns fortfarande ingen färdig plan för hur vi ska öppna upp – trots att dödstalen nu är väldigt låga. Smittotalen är förvisso fortfarande höga, men även de ser ut att börja vända nu.

Igår intervjuades dessutom Lena Hallengren av TT där hon bland annat sa att “även när Sverige fått pandemin under kontroll, så behöver inte det innebära att samhället kan bli som det var före pandemin. Regeringen vill att FHM analyserar vad ett ‘nytt normalläge’ kan innebära.” Det är ett minst sagt oroväckande uttalande. Man kan hoppas att det hon menar är det som jag skrev inledningsvis. Men mer troligt är att hon menar att en del av de restriktioner som har införts under pandemin kanske kommer finnas kvar i en eller annan form även i framtiden. 

Även om man kan säga att Sverige har haft en mjukare linje än många andra länder så har vi även här infört åtgärder som för några år sedan hade varit helt otänkbara. Mest allvarligt är att vi har inskränkt mötes- och demonstrationsfriheten. Att kunna demonstrera och offentligt uttrycka sin åsikt är en fundamental del av en demokrati. Med tanke på hur situationen har sett ut är det begripligt att större folksamlingar inte har tillåtits. Men fokus nu borde vara på att få bort de här inskränkningarna skyndsamt, men samtidigt smittsäkert, och se till så att vi aldrig behöver hamna i den här situationen igen.

Det är bra att regeringen tar fram en plan för att öppna upp Sverige, även om det kunde ha skett tidigare. Men jag tror också det behövs en långsiktig strategi där vi slår fast hur viktig friheten att mötas är, samtidigt som vi diskuterar förebyggande åtgärder för att vi ska slippa att återigen hamna i den situation vi har varit. Där handlar det om just de sakerna jag skrev i början – etiskare djurhållning, mindre resande (framförallt med flyg) och större satsningar på vården. 

När pandemin väl är över hoppas jag att allt blir som vanligt igen, men samtidigt helt annorlunda.

Sverige vaccinerar i en allt snabbare takt.

Många länder i världen har fortfarande inte kunnat vaccinera mer än en bråkdel av invånarna.

Glöd · Debatt

”Poänglöst att koppla befolkningsfrågan till ekofascism”

Terroristen Brenton Tarrant, som mördade 51 människor 2019 i två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland kallar sig själv ekofascist.

Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan riktas mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga, skriver Anders Sirén i en slutreplik på Valdemar Möllers inlägg i debatten om befolkningsfrågan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

· Debatt

”Vilken agenda har de som oroar sig för befolkningsökning?”

Är befolkningsfrågan en klimat- och miljöfråga och hur ska den i sådant fall hanteras? Det är viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vilken deras agenda är, svarar Valdemar Möller Anders Sirén.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.