Det är än så länge tidigt att sia om de bestående effekterna av coronakrisen. Men det står i alla fall klart att den redan har inneburit ett enormt lidande, först och främst i form av alla människor som har dött, men också alla människor som har förlorat sina inkomster, sin trygghet eller sitt sociala umgänge. Och mycket talar för att vi i många länder hittills bara har sett början. 

Det finns de som trots detta försöker vara optimistiska, som framhåller att detta kan vara världens chans att göra upp med det gamla kapitalistiska systemet och skapa en mer solidarisk värld där omtanken om varandra och naturen istället för penningekonomin får styra. Jag hoppas att de får rätt. Men det kan också gå åt andra hållet, att vi i vår iver efter att komma tillbaka till business as usual glömmer allt vad miljöhänsyn heter och pumpar in pengar i fossilindustrin (regeringen har ju redan gett ett stort stödpaket till SAS) och att viktiga satsningar på miljön och på det sociala blir lidande eftersom det är så viktigt att få de gamla företagen på fötter. 

Jag hoppas att vi i alla fall kan ta med oss några lärdomar ur den här krisen. Den ena är att vi behöver en bättre beredskap för olika scenarion. De senaste åren har det talats mycket om att vi måste bygga upp ett bättre försvar mot Ryssland men när krisen väl kom var det inte i form av ett ryskt jaktflygplan utan som ett influensavirus. Något som i sig inte var förvånande, forskare har i många år varnat för risken för en pandemi, men ändå har politiker från höger till vänster velat skjuta till mer och mer pengar till försvaret istället för att bygga upp ett större antal intensivvårdsplatser och köpa in nödvändig skyddsutrustning. 

En annan lärdom är att vi måste upphöra med vårt utnyttjande av djur. Kina har redan bestämt sig för att djurmarknader, där pandemin uppstod, ska förbjudas vilket förstås är bra men över hela världen hålls djur instängda på alldeles för små ytor. Förutom att det är en fruktansvärd miljö för djuren kan det också leda till att nya pandemier uppstår. 

Sist men inte minst hoppas jag att vi inser globaliseringens baksidor. Ni har säkert sett bilderna på hur föroreningarna gått ner i Kina och Italien som en följd av att trafiken och utsläppen från fabriker minskat på grund av viruset. En del tror att vi sammanlagt kommer ha räddat fler liv på grund av minskade luftföroreningar än vad som sammanlagt kommer att dö av viruset. Kanske kan detta bli en tankeställare, liksom att vi måste begränsa vårt flygande och använda oss mer av exempelvis videokonferenser.  

Men jag är samtidigt lite rädd för vad fokus på det nationella kan föra med sig. Ett stort antal länder i Europa har stängt sina gränser och infört mer eller mindre auktoritära lösningar för att få bukt med viruset (i Tyskland har man till exempel förbjudit möten med fler än två personer och om man bryter mot det kan man få upp till en kvarts miljon i böter). Många människor är rädda just nu och när man är rädd brukar man ofta klamra sig fast vid det trygga och välkända och ta avstånd från det främmande. Risken finns att de här tillfälliga lagarna som införs nu, precis som den tillfälliga migrationslagen i Sverige, kommer bli allt annat än tillfälliga och att det vi ser nu är början på det öppna Europas sönderfall.

Utvecklingen kan alltså gå åt många håll och som alltid är det viktigt att vi alla hjälps åt och står upp för den värld vi tror på. För mig är det en värld där vi tänker globalt men handlar lokalt, en värld där våra möjligheter i livet inte begränsas av den plats vi föds på, en värld där gränserna är öppna men där vi reser smart för att inte skada klimatet. Jag tror att en sådan värld är fullt möjlig, men förändringen kommer inte att ske av sig själv. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.