Det är än så länge tidigt att sia om de bestående effekterna av coronakrisen. Men det står i alla fall klart att den redan har inneburit ett enormt lidande, först och främst i form av alla människor som har dött, men också alla människor som har förlorat sina inkomster, sin trygghet eller sitt sociala umgänge. Och mycket talar för att vi i många länder hittills bara har sett början.
Det finns de som trots detta försöker vara optimistiska, som framhåller att detta kan vara världens chans att göra upp med det gamla kapitalistiska systemet och skapa en mer solidarisk värld där omtanken om varandra och naturen istället för penningekonomin får styra. Jag hoppas att de får rätt. Men det kan också gå åt andra hållet, att vi i vår iver efter att komma tillbaka till business as usual glömmer allt vad miljöhänsyn heter och pumpar in pengar i fossilindustrin (regeringen har ju redan gett ett stort stödpaket till SAS) och att viktiga satsningar på miljön och på det sociala blir lidande eftersom det är så viktigt att få de gamla företagen på fötter.
Jag hoppas att vi i alla fall kan ta med oss några lärdomar ur den här krisen. Den ena är att vi behöver en bättre beredskap för olika scenarion. De senaste åren har det talats mycket om att vi måste bygga upp ett bättre försvar mot Ryssland men när krisen väl kom var det inte i form av ett ryskt jaktflygplan utan som ett influensavirus. Något som i sig inte var förvånande, forskare har i många år varnat för risken för en pandemi, men ändå har politiker från höger till vänster velat skjuta till mer och mer pengar till försvaret istället för att bygga upp ett större antal intensivvårdsplatser och köpa in nödvändig skyddsutrustning.
En annan lärdom är att vi måste upphöra med vårt utnyttjande av djur. Kina har redan bestämt sig för att djurmarknader, där pandemin uppstod, ska förbjudas vilket förstås är bra men över hela världen hålls djur instängda på alldeles för små ytor. Förutom att det är en fruktansvärd miljö för djuren kan det också leda till att nya pandemier uppstår.
Sist men inte minst hoppas jag att vi inser globaliseringens baksidor. Ni har säkert sett bilderna på hur föroreningarna gått ner i Kina och Italien som en följd av att trafiken och utsläppen från fabriker minskat på grund av viruset. En del tror att vi sammanlagt kommer ha räddat fler liv på grund av minskade luftföroreningar än vad som sammanlagt kommer att dö av viruset. Kanske kan detta bli en tankeställare, liksom att vi måste begränsa vårt flygande och använda oss mer av exempelvis videokonferenser.
Men jag är samtidigt lite rädd för vad fokus på det nationella kan föra med sig. Ett stort antal länder i Europa har stängt sina gränser och infört mer eller mindre auktoritära lösningar för att få bukt med viruset (i Tyskland har man till exempel förbjudit möten med fler än två personer och om man bryter mot det kan man få upp till en kvarts miljon i böter). Många människor är rädda just nu och när man är rädd brukar man ofta klamra sig fast vid det trygga och välkända och ta avstånd från det främmande. Risken finns att de här tillfälliga lagarna som införs nu, precis som den tillfälliga migrationslagen i Sverige, kommer bli allt annat än tillfälliga och att det vi ser nu är början på det öppna Europas sönderfall.
Utvecklingen kan alltså gå åt många håll och som alltid är det viktigt att vi alla hjälps åt och står upp för den värld vi tror på. För mig är det en värld där vi tänker globalt men handlar lokalt, en värld där våra möjligheter i livet inte begränsas av den plats vi föds på, en värld där gränserna är öppna men där vi reser smart för att inte skada klimatet. Jag tror att en sådan värld är fullt möjlig, men förändringen kommer inte att ske av sig själv.
Att virussmittan nästan helt tycks ha upphört i Kina.
Att USA, med sin bristfälliga sjukvård, snart kan komma att drabbas ännu hårdare av corona än vad Italien har gjort.
