Två bröder, 13 och 17 år gamla, flydde till Sverige från Afghanistan 2015. De har samma bakgrund och båda har gått i svensk skola – men bara en av dem kommer få stanna i Sverige. Den yngsta brodern, som SVT Väst berättar om, var för ung när han kom till Sverige för att omfattas av den nya gymnasielagen. 

Det här är bara ett av många exempel på hur snett den här lagen ofta slår. En annan uppenbar brist är kravet om att skaffa ett jobb senast sex månader efter gymnasieexamen. På grund av coronapandemin vill regeringen nu utöka den här tiden till ett år, vilket skulle vara betydligt bättre, även om det är fortfarande ett svårt krav att leva upp till. Det hjälper inte heller de ungdomar som redan gått ut gymnasiet eftersom lagändringen inte väntas vara på plats förrän till sommaren. Man kan förstås också, som jag har gjort tidigare, ifrågasätta grundpremissen – varför en person som är bra på att söka jobb anses ha mer skyddsskäl än en person som inte är bra på det.

Gymnasielagen var en kompromiss, en eftergift från Socialdemokraterna till Miljöpartiet. Många miljöpartister brukar stolt lyfta fram det som en av de stora segrar som de fått igenom under regeringssamarbetet. Och det är klart: för de ungdomar som har fått ett permanent uppehållstillstånd genom gymnasielagen så har den förstås varit väldigt betydelsefull. Problemet är bara att det är så väldigt få. I oktober i år var det bara 55 av de totalt 7600 ungdomar som omfattas av den nya gymnasielagen som hade fått permanent uppehållstillstånd. Det kommer förstås bli fler, men för väldigt många har lagen bara varit en gnista av hopp som tänts för att sedan släckas igen.

Därför kan man förstå att Centerpartiet är kritiska till lagen i sin helhet. Men det är ändå svårt att begripa hur de kommer till slutsatsen att rösta nej till förslaget om förlängning av tiden från examen till jobb. Visst kommer det att slå orättvist. Visst skulle det vara mycket bättre med en förutsägbar, långsiktig och human lagstiftning. Men med tanke på hur det politiska landskapet ser ut så känns en sådan lagstiftning tyvärr väldigt långt borta.

Istället för att försöka plocka åt sig politiska poänger så borde Centerns prioritering vara att se till att så många som möjligt med skyddsskäl får stanna i Sverige. Ändringarna i gymnasielagen kommer inte hjälpa alla, de kommer kanske inte ens hjälpa speciellt många, men de kommer åtminstone hjälpa en del – och det borde vara skäl nog för C att rösta ja. Två fel gör inte ett rätt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.