Två ungdomar. Så många har hittills fått ett permanent uppehållstillstånd genom att de har uppfyllt kraven i den nya gymnasielagen som röstades igenom för ett och ett halvt år sedan, rapporterar Sveriges radio. Enligt lagen ska de som sökte asyl före den 24 november 2015 och fick vänta i minst 15 månader på sitt första avslag, samt fortfarande var under 18 år när det första avslaget kom, kunna få ett tillfälligt uppehållstillstånd på 13 månader. Det tillfälliga kan sedan förlängas om personen påbörjat en godkänd utbildning och slutligen bli permanent om man sex månader efter gymnasiet fått ett fast jobb eller minst två års anställning. Steget till att få ett permanent uppehållstillstånd är alltså väldigt långt för många av dessa ungdomar. Miljöpartiet har nu visserligen föreslagit att även de som har fått en provanställning ska kunna få chans till permanent uppehållstillstånd. Men vare sig Socialdemokraterna eller Liberalerna håller med vilket gör att det knappast lär bli verklighet.

Hur många ungdomar som är födda i Sverige kan uppvisa ett fast jobb sex månader efter gymnasiet? Jag tror inte att det är speciellt många, även många så kallade ”enkla jobb” kräver numera en universitetsutbildning. De jobb som erbjuds för ungdomar är i allmänhet timanställningar eller tillfälliga vikariat. För dem som har kommit hit när de är i 16–17-årsåldern är det givetvis ännu svårare eftersom de ligger efter när det gäller till exempel språkkunskaper. Det kommer säkert bli fler än två personer som får permanent uppehållstillstånd genom gymnasielagen vad det lider, de allra flesta läser fortfarande på gymnasiet, men jag tvivlar på att det kommer bli speciellt många.

Den stora frågan är dock varför möjligheterna för flyktingar att så småningom få permanent uppehållstillstånd över huvud taget ska vara kopplat till jobb. Det finns ingenting i FN:s flyktingkonvention som talar om arbete, tvärtom ska det vara en garanti för att alla människor – oavsett härkomst, sysselsättning eller religion – ska ha samma rätt till asyl om de hyser en välgrundad fruktan för att bli förföljda om de återvänder. Flyktingskapet ska inte bygga på det orättvisa lotteri som utgör arbetsmarknaden.

Det är inte bara när det gäller ensamkommande ungdomar som arbete används som en grund för asyl. Sedan den ”tillfälliga lagen” (som nu ser ut att ha blivit permanent) började gälla så är alla uppehållstillstånd som regel tillfälliga, de kan dock omvandlas till permanenta om personen kan visa att den kan försörja sig. Även när det gäller familjeåterförening spelar arbete och försörjning in – den som vill återförenas med sin familj måste kunna visa att den kan försörja både sig själv och de familjemedlemmar den önskar ta hit.

Att man börjat använda arbete som en grund för asyl är djupt problematiskt, inte bara för att det gör det så oerhört svårt att få ett permanent uppehållstillstånd utan också för att det sänder en signal om att det bara är den som arbetar och kan försörja sig som har gjort sig förtjänt av skydd. Den som inte kan, orkar eller vill arbeta har inget att göra i Sverige. Det är en kall, instrumentell syn på människor som reducerar oss till arbetsenheter istället för individer. Istället för fria individer blir vi kuggar i ett hjul. Det är fullständigt ovärdigt ett rikt land som Sverige att ställa så hårda krav på människor som kommit hit på flykt.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.