Bernt Lindberg har i två tidigare delar beskrivit hur Faluns kommun satsar på storslagna evenemang istället för att värna den lokala naturen och hur detta kan ses som en effekt av den globala ekonomin som äter upp små lokalsamhällen. Efter att han i tidigare delar främst fokuserat på problemen vill han i den här tredje och avslutande del ge några förslag på lösningar.
Del ett och två i serien kan ni läsa här och här.
Vad kan vi göra för att skapa ett levbart, hållbart samhälle? Aktiviteter som sker nu!? Just nu sker en explosiv utveckling, med mängder av zoom-möten och viktiga organisationer som flyttar fram sina positioner. Kunnandet utvecklas, kopplat till sådant vi kan göra tillsammans.
Vi kan inte lita på politiker, myndigheter eller storskaligt näringsliv. De är generellt våra motståndare. Med oss finns ideellt verksamma, forskning och kanske en stor del av småföretagen, kanske en minoritet av politikerna. Hos allmänheten är det blandat med kunskap och engagemang men många börjar inse att vi inte kan fortsätta som vi gjort. Hur som helst börjar vi bli många som vet huvudinriktningen.
Vad göra?
Vi behöver skapa lokalsamhällen som är så oberoende av politiker, myndigheter, affärsbanker och storföretag som möjligt. Lokalt finns en taktisk möjlighet att agera, många har börjat runt om i landet. Det är tydligt med orsak och verkan – i grova drag vet vi varför de stora kriserna uppstår och hur vi ska agera. Förhoppningsvis kan vi lämna stadiet där vi bara försöker bekämpa yttringarna av kriserna istället för grundorsakerna. Under det senaste året har seminarier om lokalsamhällets alla fördelar, om lokal ekonomi och sociala och ekologiska fördelar närmast exploderat. Här finns omställnings- och miljörörelsen, studieförbund, folkhögskolor, universitet och högskolor.
Vad kan vi uppnå?
Ett samhälle med social gemenskap är nog det allra viktigaste. En stor del av svenska folket går på psykofarmaka, hälften av alla sjukskrivningar har psykiska orsaker. Speciellt hos ungdomar är den psykiska ohälsan utbredd. Psykisk ohälsa tar sig många uttryck. Narkotikan tycks spridd i varenda liten by. Våldsbrotten blir alltmer spektakulära, våldet mot kvinnor är utbrett. En trygghet tillsammans med andra människor är troligen den största och mest lockande förändringen. Den går bara att uppnå i gemenskaper där det går att bygga goda relationer, där människor kan känna omtanke om varandra. Vi ska kunna lita på varandra, slippa nätets omfattande kriminalitet och alla garderingar mot kränkningar och brott.
Oberoende lokalsamhällen kräver ett stort mått av ekonomiskt oberoende. Det kan vi nå genom att utveckla en lokal ekonomi med gemensamt ägda verksamheter (kooperativ där alla deltagare har en röst), utbyte av tjänster vid sidan av den stora ekonomin, komplementär valuta och stor andel lokal produktion. Sedan måste vi gynna den lokala produktionen när vi köper varor och tjänster. Att känna dem man gör affärer med är en bra utgångspunkt.
Verklig demokrati blir möjlig i den lilla skalan. Dagens politiker har en ganska hopplös börda när de, oftast som fritidspolitiker, ska sätta sig in i många komplicerade frågor. Människor i lokalsamhället kan iaktta och förstå vad som händer, vilka problem som uppstår och kan gemensamt diskutera sig fram till lösningar. Det finns möjlighet till konsensus i många beslut istället för att 51 procent vinner över missnöjda 49 procent. Lokala beslut kan anpassas till den akuta, lokala situationen. Många flera frågor än idag kan ingå i demokratiska beslut när gemensamt ägda företag är möjliga att påverka.
Bra beredskap inför kriser. Stor andel lokal försörjning ger ett visst mått av oberoende gentemot omvärlden. Allmänt (i naturen och mänskliga samhällen) ger många små, samverkande enheter mycket större möjligheter att stötta varandra i kriser än stora, hierarkiska system där de högt upp i hierarkin fattar problemen på ett alldeles för sent stadium och kanske då tycker att inga åtgärder behövs. Lokalt klarar vi oss alltid även om det blir knapert i kristider.
Vi kan utveckla verksamhet som svarar mot lokalsamhällets behov i stort och smått. Vi gör inga stora uttag av naturresurser för att tillverka sådant som bara kan säljas med stor insats av marknadsföring. Vi inrättar gemensamma träffpunkter istället för globala IT-lösningar, bostäder utifrån hushållens behov. Nya lösningar fyller de lokala transportbehoven. Med en genomtänkt fysisk samhällsplanering kan det vara nära mellan de funktioner vi är beroende av i vardagen.
Samhället som del i naturen är en viktig sak för att vi ska må bra, barn, ungdomar, vuxna och pensionärer. Boendet ska ha närkontakt med parker och tätortsnära natur. De av oss som vill ska ha möjlighet att odla för eget behov i närområdet. Kontakt med naturen handlar om känsla, ansvar och välbefinnande. I oplanerad natur kan barn utveckla sin kreativitet på ett helt annat sätt än i inrutade lekplatser.
Kreativitet. Vi har svårt att vara kreativa när vi ständigt måste bearbeta intryck utifrån, ett ständigt mediabrus, buller, synintryck och annat som kräver att vi lägger ner energi på att sortera bort det vi inte vill ta till oss. Kreativitet kräver att hjärnan kan slappna av, utan att vi ansträngt oss kan det dyka upp idéer. I halvvaket tillstånd, ute i skogen, i en roddbåt på en stilla sjö. Det är då de nya geniala lösningarna kommer, de som vi behöver inför framtiden.
Bygga ny kunskap istället för den som är kopplad till dagens ekonomiska system med vidhängande teknik. Mycket av det vi lär oss i skolan, i högskolor och universitet är kopplat till dagens ekonomi. Största delen av den forskning som bedrivs har ekonomisk tillväxt som mål – inom teknik, naturvetenskap och ekonomi. Sådant vi verkligen skulle behöva, om kultur, sociala sammanhang och mänskligt välbefinnande, satsas det marginellt på. Med lokalsamhällen som social bas och med en lokal, småskalig produktion behöver vi kunnande om lokal ekonomi, om nya annorlunda tekniska lösningar, om sociala sammanhang, om konfliktlösning och nya sätt att fatta gemensamma beslut. Kanske ska utbildning varvas med jobb och deltagande i vuxenlivet på ett helt annat sätt än idag för att utbildningen ska kännas mer meningsfull och ungdomar känna sig som en del i samhället.
På köpet
Många globala kriser får en på sikt automatisk lösning. Lösningen på de globala kriserna är inte målet med lokalsamhället, bara en kostnadseffektiv biprodukt.
Växthuseffekten. Kraftig minskning av transporter globalt och lokalt, minskad energianvändning i jord- och skogsbruk och tillverkningsindustri (som bara producerar det vi verkligen behöver). Mindre bostadsytor – mindre resurskrävande att bygga och värma upp. Ekonomisk jämlikhet tar bort grupper som är de stora konsumenterna av bostäder, prylar, resor och tjänster som genererar de stora utsläppen. Färska data från Oxfam säger att den rikaste en procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Miljöeffekter av energiframställning kan minska stort.
Flyktingar är ingen naturlag. Vi måste kunna mötas som jämlikar istället för att bygga Fästning Europa och EU:s samarbete med skurkstater för att hindra flyktingar att ta sig till EU-länder. Vi kan sluta exportera vapen till områden med terror och inbördeskrig. Dagens flyktingläger är helt omänskliga, människor som flyr från hunger och väpnade konflikter placeras i fångläger med usla sanitära förhållanden, brist på läkarvård och nästan allt annat som hör till ett bra liv. Om vi har en ekonomi för jämlikhet med bas i lokal produktion kan idag ekonomiskt svaga länder börja arbeta för sin egen försörjning istället för att massproducera varor till rika länder till underpriser. Kan vi minska fattigdomen och konflikter som uppstår i spåren av den och av klimatkatastrofer minskar behovet av att lämna sitt eget land. Men innan vi är där ska vi solidariskt hjälpa människor i nöd.
Bistånd till länder i kris kan på sikt också minska om välståndet ökar, möjligheterna förbättras att producera egen mat, de har råd med egen utbyggd skola och sjukvård. De här länderna med ekonomiskt svag offentlighet ska kunna bygga upp en egen, oberoende tillvaro istället för att lita till allmosor – alltför ofta kopplade till ökad försäljning från givarländernas företag. Men efter en lång epok av kolonialism behöver de starthjälp på egna villkor. Till det kommer växthuseffekten som vi gett dem och på sistone covid-19. Vår skuld är stor.
”Bristen” på råvaror är ingen brist om vi bara tillverkar varor som vi behöver. Ingen gruvverksamhet på havsbottnar, i Österlen eller Storsjöbygden i Jämtland för att tillverka batterier till elbilar! Vi måste lämna efter oss mineraler och andra naturtillgångar till kommande generationer.
”Energikriser” uppstår bara när vi hela tiden ökar energianvändningen. Vi (framför allt en del av oss) använder mycket mer än vad vi behöver. Lokalsamhällets invånare kan själva bedöma om ingrepp i naturen är nödvändiga för det dagliga livet.
Den odlingsbara marken i världen räcker åt oss. Småskalig odling med låg grad av mekanisering producerar 70 procent av maten i världen på mindre än 25 procent av mark och vatten, det industriella jordbruket producerar 30 procent av maten men kontrollerar 70 procent av marken. Fleråriga grödor och skogsträdgårdsodling i flera nivåer kan bedrivas med marginell insats av energikrävande maskiner och bekämpningsmedel. I dag sker en minskning av världens odlingsbara mark när befolkningen samtidigt ökar.
Utsläpp av kväve och fosfor, kopplat till storskaligt globalt jordbruk, är ett stort hot mot ekosystemen. Men med lokala kretslopp av näring blir jorden mycket friskare, utan utsläppen från konstgödning.
Arbetslöshet behöver inte existera om vi fördelar arbetet rättvist, efter förmåga.
I lokalsamhället minskar beroende av informationsteknologi, en teknologi som hämmar kreativitet och lockar till konsumtion. IT kan vara bra ibland men inte så att vår vardag ockuperas och styrs av storföretags egenintresse.
Vad saknas?
För det första: Allt går inte att förutse och planera för. Ett ”hållbart samhälle” är ett flexibelt samhälle som kan anpassa sig efter de snabba förändringarna i klimat, pandemier, artutrotning med kollapsande ekosystem och svältkatastrofer. Vi kommer att behöva nya strategier vid katastrofer vi inte kan förutse och sådana vi borde kunnat förutse men ignorerat. Här har trots allt lokalsamhället, i samarbete med andra lokalsamhällen stora fördelar, här finns möjlighet till snabba omställningar.
Målar jag upp en sörgårdsidyll som är helt orealistisk? Tvärtom är lokalsamhället och dess möjligheter en logisk följd av de kriser dagens samhälle har skapat. Men lokalsamhället kan naturligtvis inte klara allt. På regional och nationell nivå behövs specialiserad sjukvård och forskning, ett fungerande rättsväsende, ett civilförsvar med brandbekämpning, beredskap vid kärnkraftsolyckor, vattenförsörjning vid långvarig torka och mycket annat. Men centrala politiska organ måste ha tydliga spärrar mot centralisering – idag finns stordrift och storskalighet inbyggd i nästan allt organisationstänkande.
Kan vi få globala demokratiska församlingar som tar ansvar för många frågor som behöver hanteras internationellt? Förenta Nationerna skapades mot bakgrund av andra världskrigets masslakt på människor och har sedan dess varit den enda någorlunda stabila försvararen av mänskliga rättigheter, fred, utbildning, mat på bordet, hälsa och mycket annat som hör till det grundläggande goda i livet. Men en rad länder, inte minst stormakterna, tar lätt på krigets lagar, på Agenda 2030 och mycket annat som FN antagit som viktiga för mänskligheten. Nu håller FN på att öppnas för företagsintressen. Här måste det bli tvärstopp. Vi måste skapa ett FN som är demokratiskt, utan dominans från marknadsekonomins stora aktörer. Möjligheten borde finnas om den lokala ekonomin alltmer tar över.
