Falun bygger utan några protokollförda beslut breda asfaltvägar i ett attraktivt kulturlandskap med mycket höga kulturhistoriska värden, vilket jag har beskrivit i en tidigare artikel. Vilka hundar finns begravda i Falun när man i tysthet och utan motivering kringgår både lagar, egna planer och en stark opinion? Idrottsverksamheten är business för kommunen. En gissning är att det är Skid-VM 2027 som hägrar och då behövs en stor insats, i konkurrens med orter i andra länder, för att ta hem evenemanget. Så var det i alla fall när Falun arrangerade Skid-VM 2015.

Stordrift och monokultur

Global frihandel är ett ideal i näringsliv och bland de flesta politiker. Produktion ska ske i länder där arbetskraften är billig, skatterna och miljökraven låga och råvarorna billiga. Regeringar och kommuner runt om i världen tävlar om att få globala företag att etablera sig hos dem, en tävling mot botten där företagen spelar ut länder och regioner mot varandra. Vem kan erbjuda lägsta lönerna och sämsta arbetsvillkoren, vem kan ge störst skattelättnader och subventioner av exempelvis energi? I länder som lägger sig lågt kan stora grupper hamna under existensminimum men tendensen finns i alla länder som öppnat sina gränser för global handel. Offentlig sektor och medborgare dräneras på ekonomiska resurser. Det är i den andan vi får se evenemang som Skid-VM.

Global ekonomi bygger på stordrift och monokultur som medför en kraftig minskning av arbetstillfällen, både i norr och söder. Småföretag får svårare att existera. Många människor sparkas ut i osäkra arbetsförhållanden eller arbetslöshet. Vem ska man lita på? Var finns tryggheten? Den psykiska ohälsan är idag den dominerande sjukdomen i världen, även i Sverige. Det ger en explosiv situation. Vi får kriminalitet, väpnade konflikter, flyktingströmmar och terrorism.

Frihandelsavtal är ett instrument för globalisering. En del länder arbetar aktivt för dem, andra blir tvingade. Avtalen innebär inte bara upphävda gränser och restriktioner som funnits för att skydda det egna näringslivet, människor och miljö, många länder har gått med på att underkasta sig domar från en specialdomstol där företag kan få nationer att böta stora summor om staterna inskränker företagens möjligheter att fritt agera så att de förväntade vinsterna minskar. Detta helt utanför demokratisk kontroll. Sverige deltar på så vis aktivt i att bakvägen avskaffa demokratin.

Ett jämlikt samhälle har en lång rad kvalitéer som vi nu i snabb takt går miste om. Den globala ekonomin har ett motsatt mål, den dränerar både hushåll och offentliga trygghetssystem på resurser. Omfördelningen skapar en stor ojämlikhet och leder ofelbart till motsättningar och vissa gruppers dominans över andra. Några av de stora ekonomiska aktörerna talar utan att skämmas om demokratin som hinder för deras verksamhet.

Bantar det offentliga

Ovanpå detta ligger ett finansiellt system som staterna helt har släppt taget om. Stora aktörer köper och säljer värdepapper, tar ut ränta på de flesta ekonomiska verksamheter, bland annat handel med råvaror och handelsvaror. De stora bankerna är här viktiga aktörer som själva skapar pengar och de lånar ut till olja, kol, krigsindustri, mycket av det som skapar kriser i världen. Och de kan premiera eller bestraffa statlig politik utifrån egna intressen. På så vis undergräver de demokratiskt fattade beslut och fördelar om pengar från fattiga till rika.

I den nyliberala politiska väckelserörelsen ska den offentliga sektorn bantas (och därmed mycket av det stöd som människor i kris behöver vid exempelvis sjukdom och arbetslöshet), företag få lättare att avskeda anställda och skatterna vara låga (och därmed gynna de redan välbeställda på bekostnad av resten av befolkningen). Men i valtal och skryt över egna politiska initiativ är alla partier för en bättre skola, vård och omsorg och försvarsbudgeten ska höjas rejält – som om den kommunala ekonomin är något för sig, utan koppling till statliga skattesänkningar och dyra NATO-samarbeten. Kommunpolitiker runt om i landet sparar duktigt, utan att skicka protester till partikamraterna i riksdag och regering. Ett fult politiskt dubbelspel. Falun lägger ner bibliotek, fritidsgårdar och skolor.

Sverige är världsledande i racet mot en ojämlik ekonomi. Den politiska journalisten Björn Elmbrant har skrivit en bok om hur i stort sett alla svenska politiker anammat de marknadsliberala tankarna om avregleringar, privatiseringar, sänkta skatter och ekonomisk tillväxt, ”Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin”, pinsam för svenskt partiväsende som sviker välfärdssamhället.

De nordiska ländernas höga anseende i korruptionsfrågor har vänt, enligt de nordiska avdelningarna av Transparency International. ”Världen påminns återigen om att de nordiska länderna inte lever upp till internationella överenskommelser och egna ambitioner. De ses nu som länder med korruptionsproblematik”, som exportörer av korruption. Vill de bekämpa korruption och bidra till FN:s hållbarhetsmål måste de ta en allvarlig granskning av vad både offentlig och privat sektor håller på med. Man kan tillägga att det i hög grad gäller Falun.

Pengarna stannar kvar

Vad kan vi göra då? Ett gott samhälle är som negationen av den globala ekonomin. Det måste bygga på solidaritet och sammanhållning, en viktig förutsättning för att vi ska kunna klara kriser, lösa dem tillsammans istället för att konkurrera och kriga om minskande resurser och om godbitar som storföretag och Skid-VM. Ersätt den globala dysfunktionella ekonomin med en lokal!

I ett lokalsamhälle kan småföretag leva istället för att slås ut av multinationella företag om vi handlar av dem. Pengarna stannar kvar i bygden och kan bidra till ett välstånd vi själva har kontroll över, vi kan bygga ett ömsesidigt förtroende, känna en trygghet och lita på att vi får ett bra liv. En stor andel självförsörjning ger oss möjlighet att styra över arbetstillfällen, vilka produkter som ska framställas, i vilken mängd och med vilken kvalitet.
Den globala frihandeln och finansmarknaden är en gökunge som äter oss ur boet. Den måste kontrolleras och inskränkas, något bara nationalstaterna har resurser till. Vi måste tvinga våra folkvalda att nationellt och i ett internationellt samarbete minska den globala ekonomiska makten och återinföra demokratin. Olika ekonomer har olika bud om hur det ska göras men det saknas inte förslag.

Det går att skapa ett samhälle där vi är lyckliga! Läs Helena Norberg-Hodges bok Local is our Future. Steps to an Economics of Happiness. Hennes erfarenheter är grundade på verklig erfarenhet.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.