Klimatfrågan brukar beskrivas som ett globalt problem, något som vi alla är medskyldiga till och som vi alla har ett lika stort ansvar att lösa. Det är inte riktigt sant. En ny rapport från den globala hjälporganisationen Oxfam visar att den rikaste procenten i världen släpper ut mer än dubbelt så mycket koldioxid som den fattigaste halvan av jorden befolkning.
Dessutom är det den rika halvan av världens befolkning som har stått för 94 procent av de totala utsläppsökningarna under åren 1990–2015, medan den fattiga halvan bara har stått för 6 procent av ökningarna. Skulle vi omfördela inkomsterna från de allra rikaste till de allra fattigaste talar alltså mycket för att de totala utsläppen skulle sjunka, eftersom det verkar som att utsläppen inte höjs i samma grad när de i botten får det lite bättre som när pengarna hamnar oss de redan rika. Kanske för att mer pengar då skulle gå till sådant som är viktigt för vår överlevnad men som i sig inte genererar så mycket utsläpp, istället för exklusiva flygresor eller bränsleslukande bilar?
Så vad vi gör med den här kunskapen? Oxfam föreslår några olika lösningar. En av dem är en koldioxidskatt där de som släpper ut mest betalar mest, men där skatten betalas ut lika till befolkningen. Det skulle både utjämna inkomstskillnaderna och fungera som en morot för de rikaste att släppa ut mindre. De lyfter också fram den bristande statistiken som får det att se ut som att till exempel vi i Sverige är jätteduktiga eftersom man ofta bara räknar utsläpp från transport och produktion inom ett land, istället för att koppla utsläppen till konsumtionen. Därtill menar de att vi måste höja klimatbiståndet rejält till de fattiga länder som redan nu drabbas av klimatkatastrofer.
Det är en slags dubbel bestraffning att de fattigaste i världen, som redan har det oerhört svårt, är de som i hög grad blir lidande för att vi i rika länder fortsätter att konsumera och resa som om det inte fanns någon morgondag. Men det finns metoder för att stoppa det. Precis som vi kan utjämna klyftorna i världen om vi vill, kan vi också stoppa de groteska utsläppen hos den rikaste procenten. Men för det krävs modiga politiker som vågar lägga radikala förslag.
Den nyliberala världsbilden bygger på att allt i världen bli bättre bara vi handlar mer, de fattigaste i världen ska ”lyftas” ur fattigdom genom ökat företagande och gränslös handel. Problemet är att det inte fungerar, vare sig för att utjämna klyftorna eller för att rädda klimatet. För även om de fattiga får det lite bättre tillfaller den största delen av kakan dem som redan är rika och som därmed kan fortsätta med sin gränslösa konsumtion.
För att vi ska kunna ha en levande planet även i framtiden krävs det mindre, inte mer, nerväxt istället för tillväxt. Men att tala om att vi faktiskt kan behöva avstå från saker är förstås inte lika populärt som att tala om att alla ständigt ska få det bättre. Därför fortsätter politikerna att basunera ut mantrat om att vi måste fortsätta konsumera för att hålla ekonomin på fötter och hjulen rullande.
Kanske är det en naiv önskan, men jag hoppas att åtminstone några politiker läser Oxfams rapport och inser att om vi ska klara av att rädda jorden så krävs det att vi också gör något åt den skriande ojämlikheten i världen.
Läs mer:
”De rika släpper ut långt mer än de fattiga”
Klubbar, restauranger och konsertlokaler som trots pandemin satsar på att göra små, coronasäkra spelningar.
181 miljarder kronor kommer att satsas på att bygga Jasplan och utbåtar under de närmaste tolv åren. Det är väldigt mycket pengar.
