96 procent av vindkraftsverken stoppas av kommunala veton. Lösningen är inte att ta bort vetot. Utan att göra vindkraften lönsam för bygden.
Hittills under 2025 har kommunernas veton stoppat 96 procent av alla landbaserade vindkraftverk som avgjorts. Men problemet är inte vetot i sig. Det är att landsbygden erbjuds en dålig affär.
Förra året beviljades tillstånd för tolv vindkraftverk i hela Sverige. Tolv. Energimyndighetens långsiktiga scenarier kräver minst 257 nya verk om året fram till 2035 för att klara elektrifieringen av industri och transporter. Gapet är inte en spricka. Det är ett svalg.
Siffrorna kommer från Mistra Electrifications rapport som släpptes i år, och de bekräftar en utveckling som den som följer kommunfullmäktiges sammanträden redan känner till: det kommunala vetot har gått från att vara ett prövningsverktyg till en reflex. Enligt Green Power Sweden har polariseringen i den nationella energidebatten smittat ner i kommunernas beslut, och andelen avstyrkningar har fortsatt att öka trots att regeringen sedan 2025 avsatt hundratals miljoner kronor i ekonomiskt stöd till vindkraftskommuner.
Ett nej som inte kostar något
Vetot är i grunden ett rimligt instrument. En kommun ska kunna säga nej till en etablering som inte passar in i den fysiska planeringen. Men i praktiken har det blivit ett sätt att slippa ta ställning till den svårare frågan: hur fördelas kostnader och vinster när energiomställningen landar på någon annans mark?
Markbygden utanför Piteå brukar nämnas som exempel. Där byggs en av Europas största landbaserade vindkraftsparker, med hundratals verk spridda över ett område stort som en mindre kommun. Piteå kommun sa ja. Men de boende i närheten har i åratal vittnat om skuggor, buller och sjunkande fastighetsvärden utan att se motsvarande nytta i form av sänkta elpriser eller lokala investeringar. Vinsterna har i huvudsak gått till de bolag som äger verken, många med utländska ägare.
Det är den erfarenheten som sitter i väggarna när nästa kommunfullmäktige ska rösta.
Intäktsdelning är en början, inte ett svar
Från och med den 1 juli i år har närboende till nyetablerade vindkraftverk rätt till en del av anläggningens årliga intäkter. Lagen gäller bostadsägare inom nio verkshöjder från ett verk, och ersättningen följer en trappstegsmodell där den som bor närmast får högst andel. Taket ligger på 2 procent av en vindkraftsanläggnings totala årsintäkt.
Det är bättre än ingenting. Men 2 procent av intäkten från en vindkraftspark som producerar el för hundratals miljoner kronor om året blir fortfarande en summa som inte förändrar villkoren i en bygd. Regeringen bedömer själva att åtgärden ska öka den lokala acceptansen och minska antalet överklaganden. Det kan stämma. Men acceptans är inte samma sak som rättvisa.
De 370 miljoner kronor som regeringen anvisat till kommuner med vindkraft för 2026, motsvarande fastighetsskatten som vindkraften genererar, har också mötts av frustration. Vindkraftskommuner har offentligt uttryckt besvikelse över att utbetalningarna dröjt och att besked om tidplan saknats.
Tre krav som förändrar kalkylen
Landsbygden ska inte säga nej av princip. Men den ska heller inte förväntas upplåta mark, utsikt och tystnad åt storbolag utan motprestation. Det finns tre concreta åtgärder som skulle förändra kalkylen för en kommun som i dag tvekar.
Det första är en lagstadgad bygdepeng som går utöver den nya intäktsdelningen. En fast procentsats av vindkraftsintäkten, öronmärkt för lokal utveckling: bredband, vägar, service, föreningsliv. Inte en frivillig överenskommelse mellan bolag och kommun som kan omförhandlas vid nästa ägarbyte, utan en rättighet.
Det andra är lokalt delägande. I Danmark och Tyskland finns modeller där boende inom ett visst avstånd från vindkraftverk erbjuds andelar till förmånliga villkor. Det skapar ett direkt ekonomiskt intresse av att verken producerar, och det gör skillnaden mellan att vara drabbad och att vara delägare.
Det tredje är sänkt elpris i produktionsområdet. I dag betalar hushåll i norra Sverige, där vindkraften producerar stora mängder billig el, samma nätavgifter och ofta högre totalpriser än hushåll i söder. Det är en orättvisa som ingen intäktsdelning på 2 procent kompenserar.
Vetot kvar, men frågan har flyttat sig
Det kommunala vetot berörs inte av den nya lagen om intäktsdelning. Regeringen har varit tydlig med att systemet bygger på incitament, inte på tvång. Kommunal tillstyrkan och avstyrkan prövar fortfarande den geografiska lämpligheten, och miljöprövningen ligger kvar hos staten.
Men frågan har flyttat sig. Den handlar inte längre om huruvida kommuner ska få säga nej. Den handlar om vad som händer när de säger ja. Och vem som tjänar på det.
– Sverige behöver mer billig, inhemsk elproduktion i närtid för att klara elektrifieringen och stärka vår konkurrenskraft, säger Filip Johnsson, programchef för Mistra Electrification.
Han har rätt. Men billig elproduktion som bara gör aktieägare rika medan grannarna får skuggflimmer och buller är inte billig. Den är bara billig för någon annan.