Nu kommer hösten, och med den obönhörligen en längtan efter att skörda. Jag vet inte om det beror på att jag gått en level upp i vuxenhet, en inneboende essens som pockar på att vilja bygga bo inför vintern, minst tio generationers bönder i anorna, eller en oerhörd trendkänslighet nu när fler och fler trängtar efter det enkla livet på landet, men oavsett om det är naturligt eller konstruerat, begäret blossar likväl upp likt en soldriven lykta i takt med att kvällarna blir mörkare.
Inte blir det bättre av mina lyllos Instagramvänner som nu lägger upp bilder på korgar fyllda av blåbär och kantareller, på egenodlade potatisar och rotfrukter toppade med nån jäkla rosmarin från kryddträdgården, på hemmagjorda sylter och safter och äppelpajer från eget träd. Jag tittar med missunnsamhet i hjärtat och höstrusk i blick ut mot min enda uteplanta, en stackars lavendel som dog en trött död för flera veckor sedan och nu står kvar likt en sorgmodig påminnelse om att natur gör sig bättre i naturen och sämre på inglasade balkonger. Jag beslutar mig för att ignorera den en stund till och läser istället en artikel i SvD om framtidens hållbara boende.
”Elefanten i rummet”, skriver Pernilla Hagbert, doktor i arkitektur vid KTH och forskare inom urbana och regionala studier, ”är hur vi fördelar yta”. Vi måste öppna upp för fler sätt att bo på, läser jag, som inte är baserat på exempelvis kärnfamiljsnormer. Om tio år, spår Hagbert, kommer vi dela mer på tillhörigheter och utrymme, och vara mer självförsörjande. Jag tänker igen på all potatis och alla äpplen jag inte skördar i detta nu. Mmmm. Mer självförsörjande, vilken dröm.
Och det där med att dela verkar ändå redan vara på gång. De senaste åren har flera av våra danska vänner flyttat in i så kallade Bofællesskab, vars närmaste svenska släkting torde vara det som heter Byggemenskap. Det rör sig dock om egna hus för uppemot 3-4 miljoner som råkar ligga i specifika områden där alla boende har liknande inställning till grannar och gemenskap, och där det finns gemensamma utrymmen som alla får använda. Inga hyreskollektiv här precis.
Det kan hända att det bara är bristen på hemmagjort äppelmos som gör mig så pessimistisk, men att hållbarhet, gemenskap och självförsörjande är, och fortsätter vara, en klassfråga får mig att vilja gå i ide. Väck mig till våren eller revolutionen, vilket som än kommer först.
Tumme upp: Ungdomar som stämmer USA för miljöbrott.
Tumme ner: Att ungdomar ska behöva stämma USA för miljöbrott – vad fan.
