Nu kommer hösten, och med den obönhörligen en längtan efter att skörda. Jag vet inte om det beror på att jag gått en level upp i vuxenhet, en inneboende essens som pockar på att vilja bygga bo inför vintern, minst tio generationers bönder i anorna, eller en oerhörd trendkänslighet nu när fler och fler trängtar efter det enkla livet på landet, men oavsett om det är naturligt eller konstruerat, begäret blossar likväl upp likt en soldriven lykta i takt med att kvällarna blir mörkare.

Inte blir det bättre av mina lyllos Instagramvänner som nu lägger upp bilder på korgar fyllda av blåbär och kantareller, på egenodlade potatisar och rotfrukter toppade med nån jäkla rosmarin från kryddträdgården, på hemmagjorda sylter och safter och äppelpajer från eget träd. Jag tittar med missunnsamhet i hjärtat och höstrusk i blick ut mot min enda uteplanta, en stackars lavendel som dog en trött död för flera veckor sedan och nu står kvar likt en sorgmodig påminnelse om att natur gör sig bättre i naturen och sämre på inglasade balkonger. Jag beslutar mig för att ignorera den en stund till och läser istället en artikel i SvD om framtidens hållbara boende.

”Elefanten i rummet”, skriver Pernilla Hagbert, doktor i arkitektur vid KTH och forskare inom urbana och regionala studier, ”är hur vi fördelar yta”. Vi måste öppna upp för fler sätt att bo på, läser jag, som inte är baserat på exempelvis kärnfamiljsnormer. Om tio år, spår Hagbert, kommer vi dela mer på tillhörigheter och utrymme, och vara mer självförsörjande. Jag tänker igen på all potatis och alla äpplen jag inte skördar i detta nu. Mmmm. Mer självförsörjande, vilken dröm. 

Och det där med att dela verkar ändå redan vara på gång. De senaste åren har flera av våra danska vänner flyttat in i så kallade Bofællesskab, vars närmaste svenska släkting torde vara det som heter Byggemenskap. Det rör sig dock om egna hus för uppemot 3-4 miljoner som råkar ligga i specifika områden där alla boende har liknande inställning till grannar och gemenskap, och där det finns gemensamma utrymmen som alla får använda. Inga hyreskollektiv här precis.

Det kan hända att det bara är bristen på hemmagjort äppelmos som gör mig så pessimistisk, men att hållbarhet, gemenskap och självförsörjande är, och fortsätter vara, en klassfråga får mig att vilja gå i ide. Väck mig till våren eller revolutionen, vilket som än kommer först.

Tumme upp: Ungdomar som stämmer USA för miljöbrott.

Tumme ner: Att ungdomar ska behöva stämma USA för miljöbrott – vad fan.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.