Gita Nabavi (partiledare för Feministiskt initiativ) och Carl Schlyter (talesperson för Partiet Vändpunkt) besökte Syregården under Almedalsveckan. Ämnet de diskuterade var om det finns plats för fler gröna partier, och frågan om värnplikt var en bifråga. Men svaret var intressant. Det visade sig att både Fi och Vändpunkt vill ha rätten att ta människors tid och liv i anspråk. Inte som värnplikt men väl i form av någon samhällstjänst. För Vändpunkt handlade det om ”att det borde finnas någon form av samhällsansvarsplikt” medan Nabavi förklarade att de ville ha en militärfri ”civilsamhällstjänst”.
Exakt hur det ska utformas vet jag inte, det var inte poängen med seminariet och reddes inte ut där. Men tanken är inte speciellt ny. Tvärtom hade vi från 90-talet och en bit in på 00-talet en civilplikt, där till exempel personer som vapenvägrat kunde utforma tjänster som var samhällsviktiga men där vapen inte var nödvändiga. Vi har genom åren haft stora problem med både översvämningar och i fjol med värme och bränder över historiskt stora arealer, så att det finns ett behov av att ha utbildade människor beredda på att hantera kommande katastrofer råder det ingen tvivel om. Civilplikten försvann när den allmänna värnplikten försvann. Men återfördes inte när värnplikten återfördes. Det är egentligen också något bra, jag återkommer till det.
En del talar om att utöka civilplikten till att också innefatta arbete med äldre och sjuka och det finns poänger med det. Tanken är då att ungdomar som lägger halvår eller år på att hjälpa och ta hand om människor får med sig en ödmjukhet inför olika människors behov som den som ägnar ett halvår åt att leka krig inte får. Det säger också något om hur vi som samhälle värderar olika roller. Antingen har vi ett samhälle som fokuserar på krig, vapen och våld, eller så har vi ett samhälle som fokuserar på att skydda oss mot naturkatastrofer och mjukare värden som att ta hand om gamla och sjuka.
Jag blev förvånad av Gita Nabavis svar om Fi:s inställning, så jag ställer en snabb kontrollfråga: ”Men det är en plikt?” Nabavi svarar jakande. Där är också kärnan i problemen med alla de tänkbara olika systemen. Oavsett om det är civilplikt, samhällstjänst eller samhällstjänstansvar vi talar om. Plikten, att tvinga en människa, ofta en ung person som precis slutat gymnasiet, att ge upp ett år eller halvår, av sitt liv för att ”hjälpa” samhället. Oavsett vilka drömmar, visioner och önskemål personen lever med. Oavsett om den precis bestämt att flytta till sitt livs kärlek eller om hen växt upp med att hens familj misshandlas av samhällets olika instanser. Människor som tvingas gör generellt ett sämre jobb än andra, men det är framför allt ett oerhört stort ingrepp i en persons liv att bestämma hur och var den ska vara under en lång tid framöver.
När jag mönstrade valde många av mina vänner att fejka både sjukdom och svaghet, allt för att komma undan ett system som skulle tvinga oss. Jag förklarade att jag vägrade och hade turen att de flesta relevanta tjänster redan var tillsatta, jag slapp undan. Hade jag inte haft det var det tre månaders fängelse som väntade för ordervägran.
Av de partier som på något vis appellerar till gröna väljare vill Vänstern ha en stark allmän värnplikt. Miljöpartiet var med om att återinföra den, Partiet Vändpunkt vill utöka eller förändra den och Feministiskt initiativ verkar ha svängt från den ståndpunkt de hade inför valet om att samhällskrisutbildningen skulle vara frivillig. Kvar står bara PP, som inte har någon åsikt i frågan, men som Christian Engström (före detta Europaparlamentariker för PP) konstaterade i samma seminarium: ”tvångsarbete är inte rätt väg in i framtiden.”
Plikten är också något som borde vara onödigt. Det finns redan en allmän krisberedskap, något som frivilliginsatserna vid brandsläckningen i fjol vittnar tydligt om. Frivilliginsatser som inte bara var enorma utan också helt nödvändiga för att släcka bränderna i fjol. Jag är övertygad om att villigheten att utbilda sig i vapenfritt civilförsvar enbart är en fråga om att ha tillräckligt goda villkor.
