Gita Nabavi (partiledare för Feministiskt initiativ) och Carl Schlyter (talesperson för Partiet Vändpunkt) besökte Syregården under Almedalsveckan. Ämnet de diskuterade var om det finns plats för fler gröna partier, och frågan om värnplikt var en bifråga. Men svaret var intressant. Det visade sig att både Fi och Vändpunkt vill ha rätten att ta människors tid och liv i anspråk. Inte som värnplikt men väl i form av någon samhällstjänst. För Vändpunkt handlade det om ”att det borde finnas någon form av samhällsansvarsplikt” medan Nabavi förklarade att de ville ha en militärfri ”civilsamhällstjänst”.

Exakt hur det ska utformas vet jag inte, det var inte poängen med seminariet och reddes inte ut där. Men tanken är inte speciellt ny. Tvärtom hade vi från 90-talet och en bit in på 00-talet en civilplikt, där till exempel personer som vapenvägrat kunde utforma tjänster som var samhällsviktiga men där vapen inte var nödvändiga. Vi har genom åren haft stora problem med både översvämningar och i fjol med värme och bränder över historiskt stora arealer, så att det finns ett behov av att ha utbildade människor beredda på att hantera kommande katastrofer råder det ingen tvivel om. Civilplikten försvann när den allmänna värnplikten försvann. Men återfördes inte när värnplikten återfördes. Det är egentligen också något bra, jag återkommer till det.

En del talar om att utöka civilplikten till att också innefatta arbete med äldre och sjuka och det finns poänger med det. Tanken är då att ungdomar som lägger halvår eller år på att hjälpa och ta hand om människor får med sig en ödmjukhet inför olika människors behov som den som ägnar ett halvår åt att leka krig inte får. Det säger också något om hur vi som samhälle värderar olika roller. Antingen har vi ett samhälle som fokuserar på krig, vapen och våld, eller så har vi ett samhälle som fokuserar på att skydda oss mot naturkatastrofer och mjukare värden som att ta hand om gamla och sjuka.

Jag blev förvånad av Gita Nabavis svar om Fi:s inställning, så jag ställer en snabb kontrollfråga: ”Men det är en plikt?” Nabavi svarar jakande. Där är också kärnan i problemen med alla de tänkbara olika systemen. Oavsett om det är civilplikt, samhällstjänst eller samhällstjänstansvar vi talar om. Plikten, att tvinga en människa, ofta en ung person som precis slutat gymnasiet, att ge upp ett år eller halvår, av sitt liv för att ”hjälpa” samhället. Oavsett vilka drömmar, visioner och önskemål personen lever med. Oavsett om den precis bestämt att flytta till sitt livs kärlek eller om hen växt upp med att hens familj misshandlas av samhällets olika instanser. Människor som tvingas gör generellt ett sämre jobb än andra, men det är framför allt ett oerhört stort ingrepp i en persons liv att bestämma hur och var den ska vara under en lång tid framöver.

När jag mönstrade valde många av mina vänner att fejka både sjukdom och svaghet, allt för att komma undan ett system som skulle tvinga oss. Jag förklarade att jag vägrade och hade turen att de flesta relevanta tjänster redan var tillsatta, jag slapp undan. Hade jag inte haft det var det tre månaders fängelse som väntade för ordervägran.

Av de partier som på något vis appellerar till gröna väljare vill Vänstern ha en stark allmän värnplikt. Miljöpartiet var med om att återinföra den, Partiet Vändpunkt vill utöka eller förändra den och Feministiskt initiativ verkar ha svängt från den ståndpunkt de hade inför valet om att samhällskrisutbildningen skulle vara frivillig. Kvar står bara PP, som inte har någon åsikt i frågan, men som Christian Engström (före detta Europaparlamentariker för PP) konstaterade i samma seminarium: ”tvångsarbete är inte rätt väg in i framtiden.”

Plikten är också något som borde vara onödigt. Det finns redan en allmän krisberedskap, något som frivilliginsatserna vid brandsläckningen i fjol vittnar tydligt om. Frivilliginsatser som inte bara var enorma utan också helt nödvändiga för att släcka bränderna i fjol. Jag är övertygad om att villigheten att utbilda sig i vapenfritt civilförsvar enbart är en fråga om att ha tillräckligt goda villkor.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.