Jag träffade min vän ingenjören. Hon berättade om sitt klimatlöfte: inga nya kläder i år. ”Som tur är känner jag många som är bra på att sy och laga. Allt det där som jag inte kan” sa hon.
Det hade varit viktigt för henne att distansera sig från de traditionellt kvinnliga domänerna. De som inte står så högt i kurs. Om hon blev ingenjör, ett traditionellt manligt yrke, så kunde hon åtminstone få nästan lika hög lön som männen. Det fick mig att tänker på hur ofta jag förväntas agera på samma sätt som män för att göra min röst hörd. Om de förklarar saker för mig som jag tror att jag kan bättre, så borde jag höja rösten och sätta dem på plats.
Det här, att vi löser ojämställdheten genom att kvinnor beter sig mer som män, är en röd tråd genom feminismen. Det jämställda samhället skapas genom att kvinnor kliver in i mansnormen och de rättigheter och möjligheter som följer med den, får ”rätt till heltid” och tar plats i traditionellt manliga domäner som ekonomi, juridik, politik.
Feminister som Simone de Beauvoir har förklarat hur att vara en god kvinna innebär att vara en andra klassens människa. För att få tillgång till det fullt mänskliga, och samhällsutvecklande institutioner som vetenskap och teknik var kvinnor tvungna att ändra sig, bli mer maskulina. Det mänskliga idealet är inte könsneutralt, utan associerat med maskulinitet. Vi har hyllat de egenskaper som associerats med män som dygder och mänsklig strävan. Att bli fullt mänsklig är alltså att bli mer som en man. Hur kan det komma sig?
Att förklara hur människan skiljer sig från resten av naturen har varit viktigt för den västerländska kulturen. Med hjälp av kristendomen var det enkelt: människan var skapad som guds avbild.
När vetenskapen tog över som legitimerad uttolkare av världen blev det knivigare. Men, som den franske filosofen Descartes konstaterade innan han 1650 dog på Stockholms slott: ”jag tänker, alltså är jag.” Mary Wollstonecraft, en av de första feministerna, hängde på: ”i vad består människans överlägsenhet över den råa skapelsen? Svaret är lika klart som att hälften är mindre än det hela, i förnuftet.” Rationalitet blev det som kännetecknade människan, som skilde henne från resten av naturen. Henne? Nä, framför allt honom. Mannen. Kvinnan var inte riktigt lika rationell, objektiv, förnuftsstyrd. Hon var liksom lite närmare den natur som det var så viktigt att distansera sig ifrån. Mer intuitiv, känslomässig och kaotisk. Naturen beskrevs också som en kvinna.
Francis Bacon, en av upplysningstidens mest inflytelserika röster, skrev om hur vetenskapen och tekniken ”hjälper oss att tänka på hemligheterna som fortfarande finns gömda i naturens barm… De utövar inte, som tidigare, en mjuk ledning av naturens riktning; de har makten att erövra och underkasta henne, skaka henne i hennes grundvalar”. Genom att mäta upp naturen och förstå dess funktioner skulle mänsklig utveckling säkras, vi skulle kunna kontrollera världen och utnyttja dess rikedomar allt bättre.
Klimatförändringarna visar oss nu 500 år senare hur vi verkligen lyckats skaka naturen i dess grundvalar, till den milda grad att världen som vi känner den är döende. Och här finns en intressant spänning. För klimatdebatten vilar stadigt på den vetenskap som tog form under upplysningen. Den som baserades på kontroll av och dominans över naturen. Klimatet ska räddas genom att vi är smarta, rationella och hanterar våra verksamheter effektivare. Genom att utgå ifrån samma gamla idé om kontroll, bara ännu mer och bättre, ska klimatet räddas. Bara vi kontrollerar utsläppen tillräckligt bra så kan den ”utveckling” som bygger på frikoppling från naturen fortsätta.
Men idén om frikoppling är ju en villfarelse. Om vi fortsätter att hylla den rationalitet som den vilar på, så kommer vi att fortsätta i samma förödande spår. Den kvinnliga emancipationen kan inte bygga vidare på separation från naturen. Efter 500 år av kontroll och dominans, då naturens hemligheter har avslöjats ner till nanonivå och världen håller på att förvandlas till plantager, behöver dagens feminism se lite djupare.
Vi är en del av naturen, inte separata från den. Den norm för män och människor som kvinnor har strävat efter att dela innebär ett systematiskt våld mot naturen. Kanske är det snarare egenskaper som uppfattats som kvinnliga, inte bara syförmåga utan även sådant som omsorg, lyssnande och ödmjukhet inför sammanhang, som behövs i omställningen? Det är inte i första hand kvinnan som ska anpassa sig för att bli fullt mänsklig. Det är vad vi menar med mänsklig som behöver revideras.
