Jag träffade min vän ingenjören. Hon berättade om sitt klimatlöfte: inga nya kläder i år. ”Som tur är känner jag många som är bra på att sy och laga. Allt det där som jag inte kan” sa hon.

Det hade varit viktigt för henne att distansera sig från de traditionellt kvinnliga domänerna. De som inte står så högt i kurs. Om hon blev ingenjör, ett traditionellt manligt yrke, så kunde hon åtminstone få nästan lika hög lön som männen. Det fick mig att tänker på hur ofta jag förväntas agera på samma sätt som män för att göra min röst hörd. Om de förklarar saker för mig som jag tror att jag kan bättre, så borde jag höja rösten och sätta dem på plats.

Det här, att vi löser ojämställdheten genom att kvinnor beter sig mer som män, är en röd tråd genom feminismen. Det jämställda samhället skapas genom att kvinnor kliver in i mansnormen och de rättigheter och möjligheter som följer med den, får ”rätt till heltid” och tar plats i traditionellt manliga domäner som ekonomi, juridik, politik.

Feminister som Simone de Beauvoir har förklarat hur att vara en god kvinna innebär att vara en andra klassens människa. För att få tillgång till det fullt mänskliga, och samhällsutvecklande institutioner som vetenskap och teknik var kvinnor tvungna att ändra sig, bli mer maskulina. Det mänskliga idealet är inte könsneutralt, utan associerat med maskulinitet. Vi har hyllat de egenskaper som associerats med män som dygder och mänsklig strävan. Att bli fullt mänsklig är alltså att bli mer som en man. Hur kan det komma sig?
Att förklara hur människan skiljer sig från resten av naturen har varit viktigt för den västerländska kulturen. Med hjälp av kristendomen var det enkelt: människan var skapad som guds avbild.

När vetenskapen tog över som legitimerad uttolkare av världen blev det knivigare. Men, som den franske filosofen Descartes konstaterade innan han 1650 dog på Stockholms slott: ”jag tänker, alltså är jag.” Mary Wollstonecraft, en av de första feministerna, hängde på: ”i vad består människans överlägsenhet över den råa skapelsen? Svaret är lika klart som att hälften är mindre än det hela, i förnuftet.” Rationalitet blev det som kännetecknade människan, som skilde henne från resten av naturen. Henne? Nä, framför allt honom. Mannen. Kvinnan var inte riktigt lika rationell, objektiv, förnuftsstyrd. Hon var liksom lite närmare den natur som det var så viktigt att distansera sig ifrån. Mer intuitiv, känslomässig och kaotisk. Naturen beskrevs också som en kvinna.

Francis Bacon, en av upplysningstidens mest inflytelserika röster, skrev om hur vetenskapen och tekniken ”hjälper oss att tänka på hemligheterna som fortfarande finns gömda i naturens barm… De utövar inte, som tidigare, en mjuk ledning av naturens riktning; de har makten att erövra och underkasta henne, skaka henne i hennes grundvalar”. Genom att mäta upp naturen och förstå dess funktioner skulle mänsklig utveckling säkras, vi skulle kunna kontrollera världen och utnyttja dess rikedomar allt bättre.

Klimatförändringarna visar oss nu 500 år senare hur vi verkligen lyckats skaka naturen i dess grundvalar, till den milda grad att världen som vi känner den är döende.  Och här finns en intressant spänning. För klimatdebatten vilar stadigt på den vetenskap som tog form under upplysningen. Den som baserades på kontroll av och dominans över naturen. Klimatet ska räddas genom att vi är smarta, rationella och hanterar våra verksamheter effektivare. Genom att utgå ifrån samma gamla idé om kontroll, bara ännu mer och bättre, ska klimatet räddas. Bara vi kontrollerar utsläppen tillräckligt bra så kan den ”utveckling” som bygger på frikoppling från naturen fortsätta.

Men idén om frikoppling är ju en villfarelse. Om vi fortsätter att hylla den rationalitet som den vilar på, så kommer vi att fortsätta i samma förödande spår. Den kvinnliga emancipationen kan inte bygga vidare på separation från naturen. Efter 500 år av kontroll och dominans, då naturens hemligheter har avslöjats ner till nanonivå och världen håller på att förvandlas till plantager, behöver dagens feminism se lite djupare.

Vi är en del av naturen, inte separata från den. Den norm för män och människor som kvinnor har strävat efter att dela innebär ett systematiskt våld mot naturen. Kanske är det snarare egenskaper som uppfattats som kvinnliga, inte bara syförmåga utan även sådant som omsorg, lyssnande och ödmjukhet inför sammanhang, som behövs i omställningen? Det är inte i första hand kvinnan som ska anpassa sig för att bli fullt mänsklig. Det är vad vi menar med mänsklig som behöver revideras.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.