Intresset för ödehus – eller zombiehus som de ibland också kallas – är stort i Sverige, men trots det verkar ingen veta hur många det egentligen finns. Nu ska Andreas Back, forskare vid Umeå universitet, ta reda på det och samtidigt undersöka de strukturella drivkrafterna som gör att hus överges.
I hela landet finns det tiotusentals hus som ingen bor i. En del har stått och förfallit i decennier medan andra är så gott som inflyttningsklara. Att intresset för dessa hus är stort vittnar inte minst de olika Facebookgrupperna om ödehus som finns om. Gruppen ”Ödehus” har i dagsläget 70 000 medlemmar och en annan grupp som heter ”Jag räddade ett ödehus” har 37 000 medlemmar.
Men varför finns det egentligen så många ödehus och hur kan man göra för att få fler att bo i dem? Det är några av frågorna som Andreas Back, i samarbete med Linköpings universitet, kommer söka svar på i ett projekt som nyligen beviljats stöd från Formas och som sträcker sig från 1 januari nästa år till slutet av 2029.
– Jag kommer dels att intervjua föreningar och kommuner som har gjort egna inventeringar för att se hur de har gått tillväga och vad de upplever har fungerat bra och mindre bra. Vad behöver man göra mer och vad skulle man kunna göra från nationell nivå för att hantera den här frågan? säger han.
Den andra delen i projektet är att försöka ta reda på hur många ödehus det faktiskt finns. Någon officiell siffra finns inte och Andreas Back vet ännu inte exakt hur han ska gå tillväga men menar att man skulle kunna använda sig av olika register, till exempel information om sophämtning och elförbrukning för att kunna se vilka hus som faktiskt används.
”En tredjedel är bara skräp”
Andreas Back är biträdande lektor i kulturgeografi och har tidigare forskat mycket kring fritidshusturism och regional utveckling. Det var också i sitt arbete med fritidshus som han för första gången stötte på ödehusen.
– För ett antal år sedan intervjuade jag en planerare i en Norrlandskommun om hur de jobbar med fritidshus. Hon frågade mig då hur många fritidshus jag trodde att de hade i kommunen och jag nämnde den inofficiella statistiken. Då skrattade hon och sa: ”Men du vet, en tredjedel av de där är bara skräp.” Då insåg jag plötsligt att av alla de här husen som jag har tagit upp i min forskning så är det förmodligen tusentals som står och förfaller och som inte används överhuvudtaget.
På nationell nivå finns alltså ingen statistik och inte heller någon strategi för hur man ska hantera ödehusen. Däremot finns det många kommuner som gjort egna inventeringar och som har sin egna strategier för att få fler att bosätta sig i dem. Dessutom finns det många föreningar och andra lokala initiativ som jobbar med ödehusfrågan på olika sätt.
Både hinder och möjlighet
Många ödehus i en kommun kan upplevas både som ett hinder och en möjlighet för utvecklingen av kommunen, menar Andreas Back. Om en majoritet av husen som står tomma är i dåligt skick kan det göra att bygden känns mindre attraktiv och det kan i sig bidra till att färre vill flytta dit. Men samtidigt kan ödehusen också fungera som en resurs. Inte minst eftersom det på många håll kan vara svårt att få banklån för att bygga nytt.
– Jag tycker inte heller att man behöver stirra sig blind på att det ska vara personer som använder husen jämt som köper dem. Om det är ett hus som aldrig används så är det ett steg framåt om det börjar användas som fritidsboende. Då kanske det blir i så gott skick att det kan överleva till nästa generation som i sin tur kanske vill vara där hela tiden.
Svårt att spåra ägare
När Landets Fria Tidning för fyra år sedan intervjuade Robert Danielsson och Jennifer Erlandsson som driver Facebookgruppen ”Jag räddade ett ödehus” nämnde de att det ofta kan vara svårt att spåra ägarna till ödehusen. När man väl har hittat dem kan det också vara svårt att övertala dem att sälja husen. Även om de inte har bott där på länge kan de vara del av en gammal släktgård som de inte vill sälja av nostalgiska skäl. Ytterligare ett dilemma är att det kan bli dyrt att stycka av själva huset från resten av fastigheten om det till exempel är en stor fastighet med mycket skog.
Andreas Back har ännu inget svar på hur man kommer runt de här problemen, men menar att det är viktig att vara uthållig när man jobbar med de här frågorna.
– Det jag har hört hittills från kommunerna är att man får ett bättre utfall om man jobbar på lång sikt. Det är stor skillnad på att bara göra en inventering en gång och att jobba aktivt under flera år, då man håller koll på fastighetsbeståndet och ser när det dyker upp folk som är intresserade av att använda fastigheter i bygden.
Ödehus kan ju vara i väldigt olika skick. Planerar du att göra någon uppdelning av dem utifrån vilka renoveringsbehov de har?
– Det är en bra fråga, men det är inget jag har hunnit fundera på hittills. Det beror helt på vilken information jag får fram. Men det är klart, man kan inte utgå från att alla ödehus är i toppenskick och vänta sig att flytta in i dem. Men jag hoppas på att jag genom att visa hur fenomenet ser ut och hur utbrett det är också ska kunna säga något om relationen mellan stad och land i stort och om bostadsmarknaden i stort. Hur villkoren för att bo på landsbygden ser ut. Jag tror att ödehusen också är en del av något större.