De senaste åren tycks kriserna ha avlöst varandra: Det har varit pandemi, energikris, ekonomisk kris, säkerhetskris (och krig), för att inte tala om den den ständigt överhängande klimatkrisen.
Krisbegreppet är det som fått inleda 2020-talet. Det belyser att vi som lever här och nu, precis som den senaste IPCC-rapporten konstaterade, står inför ett val. Vad vi väljer att göra här och nu kommer vara avgörande för framtida generationer på ett akut sätt. Men när det talas om framtida generationer glöms ofta majoriteten bort. Människan är verkligen inte den enda arten på planeten. Den kris som kanske flest levande varelser påverkas av, men som vi människor ofta tycks glömma, är den allt allvarligare artkrisen.
Enligt World Economic forums Global risks report 2023 är förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps nummer fyra på listan över de största globala riskerna de kommande tio åren. Cirka 25 procent av de växter och djur som finns på Jorden är hotade, enligt den internationella organisationen IPBES senaste rapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster.
I Sverige klassas 4 746 arter som rödlistade av de 21 700 som bedömts i Artdatabankens rödlista från 2020, en ökning från 2015 då siffran var 4 273. Där återfinns bland annat lo, brunbjörn och fjällräv, som varit rödlistade sedan tidigare. Nytillkomna arter är bland annat igelkott och skogshare. IPBES skriver att om vi inte agerar för att förhindra detta nu kommer den takt arter dör ut i att accelerera – och det sker redan i en takt som är tio- till hundratals gånger högre än vad den varit de senaste 10 miljoner åren.
När man pratar om olika kriser är det lätt att tänka att olika system är separerade från varandra. Ekonomikrisen är en grej, klimatkrisen en annan. Men med det tankesättet kommer vi aldrig åt roten till att vi lever i en tid där kriserna avlöser varandra.
Artkrisen belyser detta med smärtsam tydlighet. Liv existerar alltid som en del av en helhet. Vårt ekonomiska system drivs av konsumtion. Konsumtionen innebär att resurser måste förbrukas, och hur vi brukar dem spelar roll för världens alla kriser – och alla världens invånare. När vi utarmar de resurser vi har med monokulturer i såväl skogsbruk som jordbruk påverkar det andra arters möjlighet att överleva. Och när dessa arter dör får vi ännu skörare ekosystem, som är känsliga för förändring, sjukdomar och andra typer av angrepp. Detta leder till förändrad tillgång till olika produkter, till exempel mat och trä, och det påverkar i sin tur ekonomin. Allt hänger ihop.
Enligt såväl WWF som IPBES är de främsta drivkrafterna bakom artkrisen jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske, föroreningar och utsläpp, gruvdrift och resursutvinning, invasiva arter och klimatförändringar. Dessa drivkrafter sammanfattar i princip hela det system som vi byggt vårt samhälle på, och som går ut på en ohämmad konsumtion av ett fåtal, grundat i ett ideal av evig tillväxt på bekostnad av planetens resurser och invånare.
Artkrisen är det faktum som understryker alla övriga kriser. Vi har ihjäl såväl oss själva som alla andra på den här planeten och det måste få ett slut. Vi behöver nationella och internationella handlingsplaner för att bevara den biologiska mångfalden och stoppa det massiva utdöende vi själva är orsak till. Kunming-Montreal-avtalet var en början. När Naturvårdsverket ska presentera sin handlingsplan för den biologiska mångfalden den 3 november får vi hoppas att de tagit artkrisens massiva framfart på allvar. Det är hög tid att agera på det vi lovat såväl våra barn som alla andra framtida generationer på den här planeten.
