De senaste åren tycks kriserna ha avlöst varandra: Det har varit pandemi, energikris, ekonomisk kris, säkerhetskris (och krig), för att inte tala om den den ständigt överhängande klimatkrisen.

Krisbegreppet är det som fått inleda 2020-talet. Det belyser att vi som lever här och nu, precis som den senaste IPCC-rapporten konstaterade, står inför ett val. Vad vi väljer att göra här och nu kommer vara avgörande för framtida generationer på ett akut sätt. Men när det talas om framtida generationer glöms ofta majoriteten bort. Människan är verkligen inte den enda arten på planeten. Den kris som kanske flest levande varelser påverkas av, men som vi människor ofta tycks glömma, är den allt allvarligare artkrisen.

Enligt World Economic forums Global risks report 2023 är förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps nummer fyra på listan över de största globala riskerna de kommande tio åren. Cirka 25 procent av de växter och djur som finns på Jorden är hotade, enligt den internationella organisationen IPBES senaste rapport om biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

I Sverige klassas 4 746 arter som rödlistade av de 21 700 som bedömts i Artdatabankens rödlista från 2020, en ökning från 2015 då siffran var 4 273. Där återfinns bland annat lo, brunbjörn och fjällräv, som varit rödlistade sedan tidigare. Nytillkomna arter är bland annat igelkott och skogshare. IPBES skriver att om vi inte agerar för att förhindra detta nu kommer den takt arter dör ut i att accelerera – och det sker redan i en takt som är tio- till hundratals gånger högre än vad den varit de senaste 10 miljoner åren.

När man pratar om olika kriser är det lätt att tänka att olika system är separerade från varandra. Ekonomikrisen är en grej, klimatkrisen en annan. Men med det tankesättet kommer vi aldrig åt roten till att vi lever i en tid där kriserna avlöser varandra.

Artkrisen belyser detta med smärtsam tydlighet. Liv existerar alltid som en del av en helhet. Vårt ekonomiska system drivs av konsumtion. Konsumtionen innebär att resurser måste förbrukas, och hur vi brukar dem spelar roll för världens alla kriser – och alla världens invånare. När vi utarmar de resurser vi har med monokulturer i såväl skogsbruk som jordbruk påverkar det andra arters möjlighet att överleva. Och när dessa arter dör får vi ännu skörare ekosystem, som är känsliga för förändring, sjukdomar och andra typer av angrepp. Detta leder till förändrad tillgång till olika produkter, till exempel mat och trä, och det påverkar i sin tur ekonomin. Allt hänger ihop.

Enligt såväl WWF som IPBES är de främsta drivkrafterna bakom artkrisen jordbruk och skogsbruk, jakt och fiske, föroreningar och utsläpp, gruvdrift och resursutvinning, invasiva arter och klimatförändringar. Dessa drivkrafter sammanfattar i princip hela det system som vi byggt vårt samhälle på, och som går ut på en ohämmad konsumtion av ett fåtal, grundat i ett ideal av evig tillväxt på bekostnad av planetens resurser och invånare.

Artkrisen är det faktum som understryker alla övriga kriser. Vi har ihjäl såväl oss själva som alla andra på den här planeten och det måste få ett slut. Vi behöver nationella och internationella handlingsplaner för att bevara den biologiska mångfalden och stoppa det massiva utdöende vi själva är orsak till. Kunming-Montreal-avtalet var en början. När Naturvårdsverket ska presentera sin handlingsplan för den biologiska mångfalden den 3 november får vi hoppas att de tagit artkrisens massiva framfart på allvar. Det är hög tid att agera på det vi lovat såväl våra barn som alla andra framtida generationer på den här planeten.

I Sverige jagas rödlistade djurarter. Att en art är rödlistad betyder att den är hotad och behöver skyddas. Bara under år 2021 jagades och dödades i 88 318 individer av hotade djur eller fåglar i Sverige. Hur kan Naturvårdsverket tillåta att sådant får ske? Det skulle jag vilja veta.

Artkrisen i världen är ett faktum. De senaste 50 åren har 69 procent av de vilda ryggradsdjuren försvunnit. Av den totala biomassan däggdjur på planeten består de vilda djuren enbart av 4 procent, resten är människor och tamdjur. I Sverige är idag 23 däggdjursarter och 112 fågelarter rödlistade som ”akut hotade”, ”starkt hotade”, ”sårbara” eller ”nära hotade” (se SLU:s artfakta.se). Ett av fem skäl till arters utdöende är enligt IPBES (FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster) överexploatering, där jakt och fiske ingår.

Vi människor har under lång tid roffat åt oss allt mer av jordens resurser. Vi tränger undan djuren från deras habitat, livsmiljöer. Vi hugger ner deras skogar. Vi dödar dem för att de äter skogen vi vill ha. Vi odlar mat över allt större arealer av marken. När djuren vågar sig dit för att äta blir de dödade av människor med vapen. Med vargen konkurrerar jägare om bytesdjuren. Med sälen konkurrerar fiskeriverksamheten.

I det förorenade Östersjön lever sälar och andra varelser i allt som vi människor släpper ut. Östersjön är världens mest förorenade hav. Vi har skapat otroligt många problem för djurlivet i Östersjön. Och inte nog med det så tömmer människor havet på fisk med enorma trålare. Det är som att dammsuga havet. Hungriga sälar som försöker hitta mat genom att ta fisk från kustfiskarnas nät dödas. 

I början av 1900-talet fanns det ca 180 000 vikare i Östersjön. Nu finns ca 17 000. Det är således inte sälarna som ökat katastrofalt, utan det är människans fiskeriverksamhet. Hur mycket ska sälbeståndet behöva minska för att tillfredsställa människans girighet och viljan att tömma havet på fisk? 

Vikaresälen saknar gynnsam bevarandestatus. Den är hårt drabbad av klimatförändringarna. Den behöver is för att föda sina ungar på. När isarna smälter till följd av de klimatförändringar vi människor bär skulden till krymper sälarnas livsområde. Enligt WWF finns det risk att vikaren försvinner i förtid från Östersjön.

Det finns många fler arter att berätta om, och det finns mycket jakt att kritisera. Jaktkritikerna är en organisation som kämpar mot nöjesjakt och troféjakt i Sverige. Men just idag skriver vi om de rödlistade djuren. Det måste bli ett jaktstopp nu på alla rödlistade arter.

Vi riktar därför en uppmaning till Naturvårdsverket att införa ett omedelbart jaktstopp på alla rödlistade djur i Sverige.

DEBATT. ”Jordens folkmängd är inte det största problemet” slår Valdemar Möller fast i en ledartext (3/10) och går vidare till att oja sig över de elaka ”ekofascisterna” som skyller miljökriserna på ”folk i fattiga länder som föder för många barn”. Möller säger sig ha sett hur ”allt fler personer som ser sig som omställare och miljövänner dras in i den konspiratoriska och ekofascistiska miljön”. Till skillnad från Möller har jag under mina 45 år som miljöaktivist och 25 år som miljöforskare aldrig kommit i kontakt med en enda ”ekofascist” så jag ska här i stället främst fokusera på själva sakfrågan.

I klimatsammanhang brukar man tala om den så kallade Kaya-identiteten, som slår fast det matematiska förhållandet att ett samhälles koldioxidutsläpp är produkten av fyra faktorer multiplicerade med varandra: Antalet människor, BNP per capita, energiförbrukningen per BNP-enhet, samt koldioxidutsläppen per enhet energiförbrukning. (Kaya-identiteten är i princip giltig också för andra miljöproblem än just koldioxidutsläppen.) Att tjafsa om huruvida någon av dessa faktorer är viktigare än någon annan är ungefär lika intelligent som att diskutera huruvida en lådas volym bestäms i första hand av dess längd, bredd eller höjd – naturligtvis är de alla lika viktiga!

Möller nämner att om alla i världen skulle konsumera så som man gör i Sverige skulle vi behöva 4,2 jordklot. Därav drar han den helt korrekta (om man litar på beräkningen) slutsatsen att konsumtionsnivån i Sverige är alltför hög och måste minska. Vad han glömmer att nämna är att detta också betyder att om befolkningen skulle vara 4,2 gånger mindre än vad den är idag – alltså 1,9 miljarder i stället för 8,1 – skulle Jordens resurser räcka till även om alla i världen hade en levnadsstandard som i Sverige! 1,9 miljarder motsvarar ungefär befolkningen för hundra år sedan. Skulle dåtidens makthavare ha agerat kraftfullt för att stabilisera världsbefolkningen skulle vi alltså idag inte behövt ha särskilt mycket miljökris. Det är nu hög tid att agera, även om det är hundra år försenat är det bättre att agera nu än att vänta ytterligare hundra år till!

Trots att Möller inleder sin text med att ifrågasätta i vilken mån överbefolkning alls är ett problem nämner han längre fram att viktiga åtgärder för att minska barnafödandet är att ”öka jämställdheten, tillgången till preventivmedel, möjligheten till utbildning och levnadsstandarden i fattiga länder”, vilket är helt korrekt. Därtill bör man avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn. Apropå ”ekofascism” är det värt att notera är att det nuförtiden är just högerextrema/auktoritära/fascistiska regimer som de i Ungern, Ryssland, Iran, med flera som aktivt försöker öka barnafödandet bland annat genom att begränsa tillgången till preventivmedel och abort.

Utöver att vända befolkningsökningen till en minskning måste vi naturligtvis också ta tag i de tre övriga faktorerna i Kaya-identiteten. BNP per capita måste minskas och eftersom de fattiga i världen inte kan minska sin konsumtion särskilt mycket utan att riskera sin egen överlevnad är det framför allt de rikas konsumtion som måste minska – en radikal utjämning av ekonomiska klyftor är av nöden tvungen. Energiförbrukningen per BNP-enhet jobbas det redan med och framför allt jobbas det med tekniska lösningar för att minska utsläppen per energienhet – också sådant måste fortsätta.

Viktigt att nämna i sammanhanget är att snabb befolkningsökning inte bara leder till miljöproblem utan till många andra problem också. När vi nås av nyheter om svält, krig eller extremt hög utvandring från länder och territorier som Niger, Somalia, Afghanistan, Gaza eller Guatemala, har man ofta glömt att en sak alla dessa har gemensamt är en extremt snabb befolkningsökning, vilket är en viktig underliggande orsak till deras problem. Solidariteten med de människor som drabbas i dessa delar av världen är ännu en orsak till att ta befolkningsproblematiken på allvar.