Ni kanske har märkt att Sverigedemokraterna allt mer har börjat ta strid i klimatfrågorna? Deras riksdagsledamot Elsa Widding tycker att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd” och tror att det är en större risk att folk kommer dö av kyla än av värme. Deras klimatpolitiske talesperson Martin Kinnunen tyckte inte att Klimatpolitiska rådets sågning av regeringens politik var ”särskilt bekymrande” och deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt vill inte ha någon ny vindkraft i Sverige överhuvudtaget.

Varför detta fokus på klimatet? kanske någon undrar. Det enkla svaret är förstås att de ser att det finns röster att vinna här. När nu nästan alla partier mer eller mindre har gått med på deras migrationspolitik så måste de hitta nya områden där de kan sticka ut och driva en egen linje. SD är också ett utpräglat populistparti och om det är något som verkar gå hem i de svenska stugorna så är det sänkta bränslepriser.

Men det är också logiskt att de driver den här frågan utifrån att nationalistiska partier också nästan alltid är om inte klimatförnekare så i alla fall klimatskeptiker. Det syns i den amerikanska politiken och i många andra europeiska länder. Vad det handlar om i grund och botten är egoism och synen på oss själva som skapelsens krona. För på samma sätt som rasistpartierna förvägrar flyktingar en trygg tillvaro och rätten att leva i vårt land förvägrar de också kommande generationer en trygg framtid.

I Miljöpartiets partiprogram står det att den gröna rörelsen bygger på tre grundläggande principer: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor. Även om man på goda grunder kan argumentera för att dagens MP inte lever upp till de där principerna så ryms i detta mycket av motsättningen mellan den frihetligt gröna rörelsen och den auktoritära nationalismen. För nationalisterna existerar bara vi här och nu. Vad spelar det för roll om mänskligheten kollapsar om hundra år, då är vi ju ändå alla döda?

Det sistnämnda sägs förstås nästan aldrig rakt ut men man anar att det är så de resonerar. Istället angriper man ”klimatalarmisterna” genom att påskina att det inte alls är så farligt som de vill göra gällande. Att kalla sina motståndare för alarmister eller hysterikor är ett gammal beprövat recept. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet var det en vanlig härskarteknik från män som ville sätta kvinnor på plats. Kvinnor ansågs till sin natur vara känslostyrda, oberäkneliga och ja … hysteriska, till skillnad från männen som sågs som rationella och logiska och förmögna att fatta väl avvägda beslut. Något som givetvis inte stämmer, vare sig då eller nu.

Att vara känslostyrd behöver inte vara negativt i alla lägen, men om vi skulle gå med på att så är fallet så skulle deras tjat om känslostyrd klimatalarmism ändå falla platt till marken eftersom så gott som hela forskarkåren är överens om klimatförändringarnas realitet och allvar. Och forskning bygger ju just på logik och empiri, inte på känslor. Om det är några som är känslostyrda i klimatdebatten så är det snarare alla de män som går till attack mot exempelvis Greta Thunberg och andra som bara försöker tala om vad vi har att förhålla oss till.

När jag skriver detta är det Sveriges ”overshoot day”, alltså den dag på året då vi har förbrukat de resurser som egentligen borde räcka för hela året. Att den här dagen infaller tidigare och tidigare för varje år är också ett tydligt tecken på hur den hysteriska jakten på tillfredsställelse här och nu premieras framför vår långsiktiga överlevnad. För många av jordens invånare är klimatkatastroferna i form av långvarig torka, översvämningar och livsmedelsbrist redan ett faktum. Detta leder i sin tur till att många tvingas fly. Men inte ens när offren för katastroferna bankar på vår port förmår vi att inse allvaret. Istället bygger vi högre murar och större skygglappar.

Så kan illusionen om att vi är skapelsens krona, och att det bara är vi och våra behov här och nu som spelar någon roll fortsätta.