I helgen sjönk ännu en båt utanför Italiens kust. I skrivande stund har 59 personer hittats döda, varav ett flertal var barn. Det var människor från Pakistan, Afghanistan, Somalia och Iran med det gemensamma att de drömde om ett bättre liv i Europa. 

Det är långt ifrån den första båten som sjunker. Mellan 2014 och 2022 har 25 983 människor dött eller försvunnit när de försökt göra den farofyllda resan över Medelhavet, enligt missing Migrants Project som drivs av bland andra FN. Det är detta som är den stora migrationskrisen, men det är en kris som det talas allt mer tyst om.

I den migrationspakt som EU ska komma överens om och som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson ligger bakom så är fokus på helt andra saker. Det talas om screening-center vid EU:s gränser som snabbt ska gå igenom migranternas ansökningar, om en solidaritetsmekanism som ska göra det tvingande för länder att ta emot migranter (eller betala för att slippa) och om ett harmoniserat mottagande. Men väldigt lite handlar om skälen till att människor flyr och vad vi kan göra för att undvika att så många dukar under på vägen.

För ett antal år sedan fanns det åtminstone en diskussion om hur vi kan skapa fler lagliga vägar in i EU. I Sverige skrev Maria Ferm en statlig offentlig utredning 2017 där hon diskuterade hur fler skulle kunna få möjlighet att söka asyl i EU från sina hemländer. I dag är dock frågan mer eller mindre död. I Sverige, liksom i många andra EU-länder, handlar diskussionen helt om hur vi kan begränsa antalet migranter och utvisa fler – trots att antalet som tar sig hit i dag är betydligt lägre än det var för sju-åtta år sedan. 

Det finns förvisso en del i Migrationspakten som handlar om just lagliga vägar in i EU – men då handlar det om arbetskraftsinvandrare och inte om flyktingar. Visst kan det vara bra med ett system som gör att migranters kompetens lättare matchas mot olika EU-länders behov, men för den som flyr för sitt liv är kanske inte jobb det första man tänker på. 

En del tror att vi kan skrämma bort flyktingar genom att göra det så svårt som möjligt att ta sig hit och sedan bete oss så ogästvänligt som möjligt mot de som ändå lyckas komma hit. Själv tror jag det är en metod som är dömd att misslyckas. Så länge de gigantiska orättvisorna i världen består så kommer människor i fattigare länder att fortsätta att göra allt de kan för att ta sig hit – oavsett om de innebär att de riskerar sina liv.

Det vi kan göra är alltså att minska klyftorna eller se till att fler kan ta sig in i EU utan att behöva resa i små rangliga gummibåtar på Medelhavet. Frågan är hur många båtar till som ska behöva sjunka innan vi inser det?