I helgen sjönk ännu en båt utanför Italiens kust. I skrivande stund har 59 personer hittats döda, varav ett flertal var barn. Det var människor från Pakistan, Afghanistan, Somalia och Iran med det gemensamma att de drömde om ett bättre liv i Europa. 

Det är långt ifrån den första båten som sjunker. Mellan 2014 och 2022 har 25 983 människor dött eller försvunnit när de försökt göra den farofyllda resan över Medelhavet, enligt missing Migrants Project som drivs av bland andra FN. Det är detta som är den stora migrationskrisen, men det är en kris som det talas allt mer tyst om.

I den migrationspakt som EU ska komma överens om och som den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson ligger bakom så är fokus på helt andra saker. Det talas om screening-center vid EU:s gränser som snabbt ska gå igenom migranternas ansökningar, om en solidaritetsmekanism som ska göra det tvingande för länder att ta emot migranter (eller betala för att slippa) och om ett harmoniserat mottagande. Men väldigt lite handlar om skälen till att människor flyr och vad vi kan göra för att undvika att så många dukar under på vägen.

För ett antal år sedan fanns det åtminstone en diskussion om hur vi kan skapa fler lagliga vägar in i EU. I Sverige skrev Maria Ferm en statlig offentlig utredning 2017 där hon diskuterade hur fler skulle kunna få möjlighet att söka asyl i EU från sina hemländer. I dag är dock frågan mer eller mindre död. I Sverige, liksom i många andra EU-länder, handlar diskussionen helt om hur vi kan begränsa antalet migranter och utvisa fler – trots att antalet som tar sig hit i dag är betydligt lägre än det var för sju-åtta år sedan. 

Det finns förvisso en del i Migrationspakten som handlar om just lagliga vägar in i EU – men då handlar det om arbetskraftsinvandrare och inte om flyktingar. Visst kan det vara bra med ett system som gör att migranters kompetens lättare matchas mot olika EU-länders behov, men för den som flyr för sitt liv är kanske inte jobb det första man tänker på. 

En del tror att vi kan skrämma bort flyktingar genom att göra det så svårt som möjligt att ta sig hit och sedan bete oss så ogästvänligt som möjligt mot de som ändå lyckas komma hit. Själv tror jag det är en metod som är dömd att misslyckas. Så länge de gigantiska orättvisorna i världen består så kommer människor i fattigare länder att fortsätta att göra allt de kan för att ta sig hit – oavsett om de innebär att de riskerar sina liv.

Det vi kan göra är alltså att minska klyftorna eller se till att fler kan ta sig in i EU utan att behöva resa i små rangliga gummibåtar på Medelhavet. Frågan är hur många båtar till som ska behöva sjunka innan vi inser det?

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.