Det är skolavslutningstider, och således också betygstider, igen. För de elever som slutar 9:an nu väntar således inte bara ett sommarlov, utan även en lång period av nervositet inför om slutbetygen från högstadiet ska bära dem hela vägen in till deras önskade gymnasielinje. De av eleverna som överhuvudtaget fått ett slutbetyg, vill säga. Enligt Skolverkets statistik över förra årets niondeklassare var det nästan 16 000 elever, eller 14 procent av årskullen, som inte fick behörighet till gymnasiet.

Det är ett otroligt misslyckande. Inte att det finns så många elever som inte blivit godkända i tillräckligt många ämnen för att kunna få ett användbart slutbetyg, nej nej. Misslyckandet ligger i det faktum att vi överhuvudtaget har ett system där vi graderar barn som varande godkända eller inte godkända. Ett system som dessutom försvaras med att det ska fungera ”motiverande” för barnen.

Samtidigt rapporterar Barnens rätt i samhället, BRIS, att hela 60 procent av samtalen de får till sin stödlinje handlar om stress relaterad till skolan och betygen. ”Många barn och unga känner att konkurrensen i skolan är tuff och att kraven på bra betyg är höga, både hemifrån och från skolan. Det kan till exempel vara mycket prat i klassen om gymnasieval och ifall betygen räcker till. Den stressen kan leda till oro för framtiden och ett ’katastroftänkande’ – som att hela framtiden är förstörd om betygen inte är på topp.” Det låter ju verkligen motiverande.

I SVT-produktionen ”Vem mördade skolan” med Jesper Rönndahl visas i avsnitt 4 hur ungdomar på 70-talet dansar Jenka på ett torg i Stockholm och sjunger ”Vi – vill – inte ha betyg – för de mäter inte våra kunskaper” och halleluja vad det är sant. Betyg används liksom bara till en enda sak – att få tillgång till högre utbildning. När du lämnar skolans värld bakom dig kommer ingen människa efterfråga dina betyg någonsin igen. För när det kommer till att exempelvis rekrytera någon att utföra ett arbete så är det helt andra saker som avgör om du får jobbet; dina faktiska kunskaper och erfarenheter och ditt intresse av att lära dig mer, exempelvis.

Det vore på intet sätt orimligt att föreställa sig att ansökningar till utbildningar skulle kunna fungera på samma vis som ansökningar till jobb. Man kanske gör ett arbetsprov, man går på en intervju, man motiverar varför man vill bli antagen. Precis som det redan görs på en massa skolor, exempelvis inom kreativa ämnen. Eller som på de kommunala vuxenutbildningarna, där man får prata med en studie- och yrkesvägledare och utforma en personlig studieplan utifrån sina egna förutsättningar.

Det hade kunnat göras så. Betygfritt. Det hade varit så mycket bättre. Speciellt för barnen. De behöver nämligen inte få en gradering kring hur mycket deras prestation är värd på en skala från A till F för att kunna veta hur de ligger till inom olika ämnen.

Tvärtom behöver de få känna att de lär sig saker för sin egen skull, för att kunskap i sig självt är något värdefullt och något de kommer ha nytta av i sitt liv. Inte ett hinder de måste överkomma för att få ett betyg. Avskaffa betygen. Det är inte ens en radikal hållning. Det är bara sunt förnuft.