Det är skolavslutningstider, och således också betygstider, igen. För de elever som slutar 9:an nu väntar således inte bara ett sommarlov, utan även en lång period av nervositet inför om slutbetygen från högstadiet ska bära dem hela vägen in till deras önskade gymnasielinje. De av eleverna som överhuvudtaget fått ett slutbetyg, vill säga. Enligt Skolverkets statistik över förra årets niondeklassare var det nästan 16 000 elever, eller 14 procent av årskullen, som inte fick behörighet till gymnasiet.

Det är ett otroligt misslyckande. Inte att det finns så många elever som inte blivit godkända i tillräckligt många ämnen för att kunna få ett användbart slutbetyg, nej nej. Misslyckandet ligger i det faktum att vi överhuvudtaget har ett system där vi graderar barn som varande godkända eller inte godkända. Ett system som dessutom försvaras med att det ska fungera ”motiverande” för barnen.

Samtidigt rapporterar Barnens rätt i samhället, BRIS, att hela 60 procent av samtalen de får till sin stödlinje handlar om stress relaterad till skolan och betygen. ”Många barn och unga känner att konkurrensen i skolan är tuff och att kraven på bra betyg är höga, både hemifrån och från skolan. Det kan till exempel vara mycket prat i klassen om gymnasieval och ifall betygen räcker till. Den stressen kan leda till oro för framtiden och ett ’katastroftänkande’ – som att hela framtiden är förstörd om betygen inte är på topp.” Det låter ju verkligen motiverande.

I SVT-produktionen ”Vem mördade skolan” med Jesper Rönndahl visas i avsnitt 4 hur ungdomar på 70-talet dansar Jenka på ett torg i Stockholm och sjunger ”Vi – vill – inte ha betyg – för de mäter inte våra kunskaper” och halleluja vad det är sant. Betyg används liksom bara till en enda sak – att få tillgång till högre utbildning. När du lämnar skolans värld bakom dig kommer ingen människa efterfråga dina betyg någonsin igen. För när det kommer till att exempelvis rekrytera någon att utföra ett arbete så är det helt andra saker som avgör om du får jobbet; dina faktiska kunskaper och erfarenheter och ditt intresse av att lära dig mer, exempelvis.

Det vore på intet sätt orimligt att föreställa sig att ansökningar till utbildningar skulle kunna fungera på samma vis som ansökningar till jobb. Man kanske gör ett arbetsprov, man går på en intervju, man motiverar varför man vill bli antagen. Precis som det redan görs på en massa skolor, exempelvis inom kreativa ämnen. Eller som på de kommunala vuxenutbildningarna, där man får prata med en studie- och yrkesvägledare och utforma en personlig studieplan utifrån sina egna förutsättningar.

Det hade kunnat göras så. Betygfritt. Det hade varit så mycket bättre. Speciellt för barnen. De behöver nämligen inte få en gradering kring hur mycket deras prestation är värd på en skala från A till F för att kunna veta hur de ligger till inom olika ämnen.

Tvärtom behöver de få känna att de lär sig saker för sin egen skull, för att kunskap i sig självt är något värdefullt och något de kommer ha nytta av i sitt liv. Inte ett hinder de måste överkomma för att få ett betyg. Avskaffa betygen. Det är inte ens en radikal hållning. Det är bara sunt förnuft.

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.

DEBATT. Givetvis spelar antalet människor i sig roll, inte bara vad vi gör, i det har Anders Sirén helt rätt. Däremot skiljer vi oss åt i synen på vad som behöver göras. Siren skriver i sin replik att vi bör ”avskaffa de ekonomiska incitament som i många länder (Sverige inkluderat) belönar barnafödande och hellre införa ekonomiska incitament som belönar dem som avstår från att skaffa många barn.” Jag antar att det är barnbidrag och liknande bidrag han syftar på här. 

Problemet med det synsättet är att det är barnen som straffas och tvingas växa upp i fattigdom. För oavsett om alla bidrag tas bort är jag övertygad om det kommer finnas människor som kommer fortsätta att skaffa många barn. Dels för att människan inte är enbart en ekonomiskt rationell varelse, för många är en stor familj meningen med livet och källan till en stor lycka. Dels för att det i många kulturer, med en mindre utbyggd social välfärd än Sveriges, är en trygghet att ha många barn eftersom det innebär att någon kommer kunna ta hand om en på ålderns höst.

Att vända populationsökningen är alltså ingen lätt sak, vilket inte betyder att man inte ska försöka. Men jag tror betydligt mer på morötter än på piskor i det här sammanhanget, framförallt eftersom det som sagt är barnen som kommer bli lidande om man slutar att ge bidrag till de som skaffar många barn. 

Även om Anders Sirén aldrig har stött på några ekofascister betyder det inte att de inte finns. FOI rapporterade exempelvis för två år sedan om att pandemin har ”varit en god grogrund för gröna fascistiska idéer”. Det här betyder givetvis inte att alla som oroar sig över befolkningsökningen är ekofascister, vilket jag heller aldrig har påstått, men det är en rörelse som är värd att ta på allvar. 

Därför är det också viktigt att vara kritisk till de som pratar om problemen med befolkningsökning och fråga sig vad deras agenda är.