Så hände det till slut, det som många har varnat för i flera månader. Ryssland har inlett ett fullskaligt krig mot Ukraina, det är inte längre bara de östliga delarna Donetsk och Luhansk som är i farozonen utan hela Ukraina.

Det vi ser nu är på ett sätt inte förvånande. Vi har sett upptrappningen komma stegvis, Vladimir Putin har gång på gång insisterat på att Ukraina i allt väsentligt är en del av Ryssland och ”den ryska intressesfären”, han har kommit med uppenbara lögner om att det sker folkmord i Ukraina, att landet styrs av nazister och att Rysslands invasion i själva verket är ett räddningsoperation för att “denazifiera” landet (vars president har judisk bakgrund…). Lögnerna påminner om sådant som andra auktoritära ledare vare sig de heter Viktor Orbán, Donald Trump eller Jair Bolsonaro har spridit de senaste åren. 

Om det finns något gemensamt drag för alla auktoritära ledare, förutom önskan att klamra sig fast vid makten till vilket pris som helst, så är det kanske just detta. Man bryr sig inte om vad som är sant och inte, man bryr sig inte ens om att många lögner är lätta att bemöta med motbevis utan förlitar sig på att propagandamaskineriet och fotsoldaterna kommer hjälpa till att sprida lögnerna och därmed så ett frö av tvivel hos befolkningen. Hittills har det lyckats förvånansvärt väl.

Det är något av en paradox i vår tid att trots internets utbredning och trots att det finns så mycket information tillgänglig så är det fortfarande väldigt lätt att komma undan med lögner. Kanske är det inte trots utan på grund av all information som lögnerna så lätt får fäste. Många forskare talar om att vi lever i en infodemi. I synnerhet i krissituationer sprids enorma mängder information från många olika sidor och det kan vara svårt att veta vilka källor som är tillförlitliga. Det är numera också väldigt lätt att fabricera egna ”bevis” för allehanda saker.

För oss i Sverige kan Putins retorik verka skrattretande, vi skakar på huvudet och undrar hur någon kan tro på honom. Men om man lever i ett land där regeringen har kontroll över de flesta medier och där man har en lång tradition av att förlita sig på starka ledare så är det kanske inte lika självklart. Givetvis finns det mängder av personer även inom Ryssland som ifrågasätter Putin, men det finns tyvärr också väldigt många, inte minst inom den mäktiga sfären, som stöder honom.

Frågan är dock om inte detta ändå, som DN:s Anna-Lena Laurén är inne på, kan bli början på slutet för Putins regim. Det här kriget kommer att bli kostsamt, framförallt för den ukrainska befolkningen men också för vanliga ryssar. Att inleda ett krig mot ett grannland där väldigt många ryssar har släktingar och vänner är något av ett kamikaze-projekt och frågan är hur stort stöd Putin har för det här ens inom de egna leden.

Slutligen bör man komma ihåg att oavsett hur hårt många europeiska ledare nu fördömer Rysslands agerande så är det många som har medverkat till att göra Putins regim stark, bland annat genom import av rysk gas och genom att låta ryska oligarker gömma undan sina pengar i skatteparadis. Det måste upphöra nu. Vi i Sverige måste också vara beredda att ta emot flyktingar från Ukraina och inte, som Magdalena Andersson nyligen gjorde, hänvisa till 2015 och säga att andra länder ska ta sitt ansvar.

Att försöka hjälpa och visa solidaritet med Ukraina nu är det absolut minsta vi kan göra.