Så hände det till slut, det som många har varnat för i flera månader. Ryssland har inlett ett fullskaligt krig mot Ukraina, det är inte längre bara de östliga delarna Donetsk och Luhansk som är i farozonen utan hela Ukraina.

Det vi ser nu är på ett sätt inte förvånande. Vi har sett upptrappningen komma stegvis, Vladimir Putin har gång på gång insisterat på att Ukraina i allt väsentligt är en del av Ryssland och ”den ryska intressesfären”, han har kommit med uppenbara lögner om att det sker folkmord i Ukraina, att landet styrs av nazister och att Rysslands invasion i själva verket är ett räddningsoperation för att “denazifiera” landet (vars president har judisk bakgrund…). Lögnerna påminner om sådant som andra auktoritära ledare vare sig de heter Viktor Orbán, Donald Trump eller Jair Bolsonaro har spridit de senaste åren. 

Om det finns något gemensamt drag för alla auktoritära ledare, förutom önskan att klamra sig fast vid makten till vilket pris som helst, så är det kanske just detta. Man bryr sig inte om vad som är sant och inte, man bryr sig inte ens om att många lögner är lätta att bemöta med motbevis utan förlitar sig på att propagandamaskineriet och fotsoldaterna kommer hjälpa till att sprida lögnerna och därmed så ett frö av tvivel hos befolkningen. Hittills har det lyckats förvånansvärt väl.

Det är något av en paradox i vår tid att trots internets utbredning och trots att det finns så mycket information tillgänglig så är det fortfarande väldigt lätt att komma undan med lögner. Kanske är det inte trots utan på grund av all information som lögnerna så lätt får fäste. Många forskare talar om att vi lever i en infodemi. I synnerhet i krissituationer sprids enorma mängder information från många olika sidor och det kan vara svårt att veta vilka källor som är tillförlitliga. Det är numera också väldigt lätt att fabricera egna ”bevis” för allehanda saker.

För oss i Sverige kan Putins retorik verka skrattretande, vi skakar på huvudet och undrar hur någon kan tro på honom. Men om man lever i ett land där regeringen har kontroll över de flesta medier och där man har en lång tradition av att förlita sig på starka ledare så är det kanske inte lika självklart. Givetvis finns det mängder av personer även inom Ryssland som ifrågasätter Putin, men det finns tyvärr också väldigt många, inte minst inom den mäktiga sfären, som stöder honom.

Frågan är dock om inte detta ändå, som DN:s Anna-Lena Laurén är inne på, kan bli början på slutet för Putins regim. Det här kriget kommer att bli kostsamt, framförallt för den ukrainska befolkningen men också för vanliga ryssar. Att inleda ett krig mot ett grannland där väldigt många ryssar har släktingar och vänner är något av ett kamikaze-projekt och frågan är hur stort stöd Putin har för det här ens inom de egna leden.

Slutligen bör man komma ihåg att oavsett hur hårt många europeiska ledare nu fördömer Rysslands agerande så är det många som har medverkat till att göra Putins regim stark, bland annat genom import av rysk gas och genom att låta ryska oligarker gömma undan sina pengar i skatteparadis. Det måste upphöra nu. Vi i Sverige måste också vara beredda att ta emot flyktingar från Ukraina och inte, som Magdalena Andersson nyligen gjorde, hänvisa till 2015 och säga att andra länder ska ta sitt ansvar.

Att försöka hjälpa och visa solidaritet med Ukraina nu är det absolut minsta vi kan göra.

Såg du på TV4-nyheterna måndagen den 4 december? I så fall kunde du se kycklingar som slungades omkring på rullband i en gigantisk maskin och klämdes till döds. Skadade och sjuka kycklingar lämnades i backar där de åt på varandra. Det var Djurrättsalliansen som hade filmat med dold kamera inne på en av Kronfågels kläckerianläggningar. Om du är som de flesta så mådde du illa av att se bilderna. Kanske du till och med bytte kanal för att du inte ville se det? Reaktionerna visar att vi bryr oss om djur och lidandet de utsätts för. 

Kronfågels VD Fredrik Strømmen säger om bilderna: ”Så det jag ser här är någonting som absolut inte följer våra rutiner.” Det är som det alltid brukar låta när djuren plågas i Sveriges djurfabriker. Det är enskilda undantag som ska åtgärdas snabbt — vill de få oss att tro. ”Jag och alla våra medarbetare har ju djurvälfärd som första prioritet och högsta mål” säger också Kronfågels VD. Är det någon som fortfarande tror på detta? Jag tror att många av oss konsumenter VILL så gärna tro det eftersom vi inte gärna ändrar våra vanor. Därför är vi extra lättlurade när det gäller påståenden som dessa. 

Men är det inte dags att vi slutar med vårt kollektiva självbedrägeri och istället är ärliga mot oss själva? Det går inte att undgå våld och lidande i djurindustrin, oavsett hur många kontroller som utförs. När vi betraktar kännande varelser som en produkt (dessutom billig) som ska framställas i snabb takt för högsta profit så leder det med säkerhet till stort lidande. Vi har alla en moralisk plikt att granska hur djuren behandlas i djurindustrin eftersom det är vi som stödjer den med våra inköp.

Sanningen är endast några googlingar borta. När du har sett hur djuren har det så fråga dig: stämmer detta överens med dina värderingar? Om inte så är det dags att öppna dörren för en ny kulinarisk värld – alla fantastiska smaker och former från växtriket! Mycket av det känner du redan igen, men du kan få en chans att testa nya växtbaserade produkter och recept som inte har en stark bismak av lidande och död. 

I sin replik till mitt debattinlägg om befolkningsproblematiken återkommer Valdemar Möller än en gång till de så kallade ”ekofascisterna”. Får man tro den rapport som Möller själv länkar till så ingår det i ekofascisternas tankegods – utöver själva fascismen – inte bara idéer om överbefolkningsproblematiken utan också om ekologiskt jordbruk, närodlat, bevarande av skogar och våtmarker, djurrätt, hembygd, vegetarianism, alternativmedicin, skydd av utrotningshotade växt- och djurarter, trädplantering, återvinning, konsumtionskritik, självförsörjning, kamp mot invasiva arter, anti-kapitalism, anti-globalisering, med mera. Påpekandet ”ekofascisterna tycker också så” kan alltså riktas inte bara mot oss som lyfter befolkningsfrågan utan mot i stort sett varenda människa som alls engagerar sig i någon miljöfråga överhuvudtaget. Ganska poänglöst påpekande med andra ord.

Möller konstaterar att det finns en konflikt mellan att å ena sidan inte vilja uppmuntra folk att skaffa många barn, men att å andra sidan vilja ge stöd åt barnfamiljer för barnens egen skull. Och naturligtvis är det så – om det inte skulle uppstå målkonflikter i samband med att man försöker lösa miljöproblem skulle de alla för länge sedan redan varit lösta!

Trots dessa invändningar erkänner nu Möller, som tidigare bagatelliserat befolkningsproblematiken, att befolkningsökningen behöver saktas ner och till och med vändas. Och han förespråkar att man för att nå dit bör använda morötter hellre än piskor – precis det jag också själv tidigare argumenterat för! Det är glädjande att Möller ändrat sig på denna punkt. Jag hoppas att den fortsatta debatten nu kommer att kunna fokusera på det viktiga: Hur vi snabbast möjligt, och med minst möjliga oönskade bieffekter, ska kunna vända befolkningsökningen till en minskning. Ingen av oss har idag en färdig lösning, men tillsammans måste vi lyckas finna en.